Lundforsboplatsen, en sänksten och uppordnande av tidigare arkeologers kvarlämnade arbetsuppgifter

Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.

Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.

År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar. 

På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.

Sänkstenen
Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:

Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”

Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.

På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).

Undersökningarna vid Lundfors  – boplatser med fokus på säljakt
Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.

Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.

Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).

I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).

Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat. 

Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).

Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).

Arbetet med materialet idag
Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.

Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.

Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här…  (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.
Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S  om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.


Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Referenslista

Otryckta källor

Fornsök

Lundfors boplats Raä Skellefteå stad 153:1 Fornsök (raa.se)

Lundfors. Fyndplats bryne av röd sandsten Raä Skellefteå stad 254:1 Fornsök (raa.se)

0150-0254-01-D.jpg (2832×2320) (raa.se)

Skellefteå museums samling

Sänksten SM 8657. Källhänvisning “Sänksten,” Samlingar Skellefteå museum, hämtad 30 mars 2023, https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/1187.

Litteratur:

Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.

Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3.  Skellefteå: Skellefteå kommun.

En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.