Vad är ett världsarv – och varför ska vi bry oss?

På radion hörde jag för någon vecka sedan ett inslag om Unescos utlåtande kring Kallakgruvan. Rubriceringen var att världsarvet Laponia kunde tas bort, vilket såklart är en obehaglig titel. Min sambo frågade mig då vad detta egentligen betydde. Fastän jag är insatt i världsarvsfrågor och har arbetat en del med frågan upplevde jag att det var svårt att berätta om allting på rak arm. Jag gjorde mitt bästa men tycker att det passar bra att skriva ihop den här texten för en intresserad allmänhet. Denna vecka ska vi alltså lära oss mer om världsarv; vad de är, hur de blir till, varför de finns, hur allting hänger ihop och vad Unesco egentligen menar med att de kan ta bort världsarvsstatusen för Laponia. Vi använder Kallakgruvan som ett exempel.

Det här inlägget är, på grund av sol, sommar och semester, skrivet för en månad sedan.

Kårtejaure. Bild från Wikimedia.

Efter andra världskriget var det uppenbart att kulturarvet behövde särskilt skydd i väpnade konflikter, varpå en konferens hölls i Haag där en konvention skrevs år 1954. Det blev startskottet för internationellt skydd vad gäller kulturarv. Inte mer än 5 år senare beslutade Egypten att bygga ut Assuandammen längs Nilen. Bygget skulle komma att dränka den historiska staden Abu Simbel. Egypter och Sudaneser vädjade till Unesco om att rädda platsen. Unesco kom då att starta en kolossal kampanj där kulturarvsföremål och byggnader flyttades från både Abu Simbel och File. Kampanjen ansågs mycket lyckad, vilket gav upphov till fler chartrar och fonder. Frågan hölls aktuell i över ett decennium för att sedan leda till Världsarvskonventionen 1972. Denna konvention hade för syfte att säkerställa att alla länder tog ansvar för sitt kulturarv. Flera länder som tidigare inte hade myndigheter för kulturarvsfrågor införlivade sådana. Konventionen skulle även stärka samarbeten och utbyten, höja kunskapsnivåerna samt fungera som kontrollant åt varandra.

Unesco har en interaktiv tjänst för att botanisera kring de världsarv som finns. Länken har du här.

UNESCO World Heritage Centre – World Heritage List

Unescos världsarvsatlas. Gula prickar är kulturella platser, gröna är naturliga. De röda prickarna är signalsystemet för att världsarvet är i fara.

När det världsarvfrågor så finns det otaliga aktörer och begrepp att hålla reda på. För att råda bot på det kommer här en liten ordlista som kan behövas. I verkligheten är det hela desto mer komplicerat då man inom varje organisation har mindre grupper som jobbar med specifika frågor. Vi gör det däremot enkelt för oss själva i den här redogörelsen.

• UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Unesco är den direkta underorganisationen till FN. De fungerar som en moderorganisation för alla frågor som rör utbildning, vetenskap och kultur. Inom Unesco organiseras världsarven av gruppen World Heritage Centre.

• ICOMOS – International Council on Monuments and Sites. Fungerar som ett rådgivande organ till Unesco vad gäller kulturarv och världsarvsfrågor. Icomos förbereder ärenden åt Unesco och fungerar även som en plattform för internationellt samarbete och utbyte i kulturarvsfrågor.

• IUCN – International Union for Conservation of Nature. Organisationen observerar och konsulterar åt FN direkt i frågor som rör naturvård. Har samarbeten med Icomos då världsarv kan ha både kulturella och naturliga värden som måste bevaras. Vissa platser är ”mixade” vilket innebär större krav på samarbeten.

• SVENSKA UNESCORÅDET – Är en länk mellan Unesco och Sverige. De är ett stöd till regeringen om frågor som rör Unescos arbete i Sverige. Sprider även det svenska Unescoarbetet till utlandet.

• RATIFIKATION – Ett dokument som garanterar att staten förbinder sig att efterleva exempelvis en konvention. Det är oftast först när en stat ratificerat en konvention som den blir rättsligt bindande. Med andra ord räcker det inte att bara signera en konvention.

• VÄRLDSARVSKONVENTIONEN – Den internationella konventionen om kulturarv skrevs år 1972. Konventionen föregicks av mycket arbete och bakgrund, bland annat Haagkonventionen från 1954. Faktiskt så är det inte bara världsarven som skyddas av konventionen, utan egentligen alla natur- och kulturarv. Fastän utkastet presenterades på en FN-konferens i Stockholm 1972 så signerade Sverige först år 1984 och ratificerade den år 1985.

• VÄRLDSARVSKOMMITTÉN – En kommitté under Unesco som verkställer världsarvskonventionen. De uppdaterar listan på världsarv och har en översyn så att dessa vårdas.

• VÄRLDSARVSSAMORDNARE – Idealt har varje världsarv en världsarvssamordnare som kan säkerställa att riktlinjer efterföljs och att besluts- och informationskedjor kan upprätthållas. Det är inte alltid en fysisk person. Exempelvis är Länsstyrelsen i Norrbotten ansvarig för de svenska delarna av Struves meridianbåge.

• OUV – Outstanding Universal Values. För att kunna bli ett världsarv behöver platsen/objektet inneha minst ett av de 10 kriterier som Unesco satt upp. Dessa värden kan beskrivas som OUV. Vilka dessa kriterier är kan du läsa längre ned.

• MKB/HIA – Miljökonsekvensbeskrivning eller Heritage Impact Analysis är en omfattande analys som ska göras inför en exploatering för att på ett rättvisande sätt kunna förstå konsekvenserna av sina ingrepp. En MKB/HIA är något som exploatörerna själva skriver eller beställer samt skickar in. MKB/HIA är inte exklusivt för världsarv, utan görs i samband med de flesta exploateringar.

• RIKSANTIKVARIEÄMBETET – Riksantikvarieämbetet är den högsta myndigheten i Sverige för kulturarv. På engelska kallas det ibland State party, vilket egentligen refererar till regeringen.

• LÄNSSTYRELSEN – Länsstyrelsen fungerar som statens förlängda arm in i länen. Chefen för Länsstyrelsen är politiskt vald. Personalen är opolitiskt anställda, vilket ger en trygg ”tröghet” vid politiska svängningar.

Världsarvskommittén höll möte i Bonn 2015. Det var då den 39e gången de möttes. Bild från Europa Nostra.

Som tidigare nämnt behöver ett världsarv inneha minst ett av de 10 urvalskriterierna som Unesco satt upp. Dessa uppdateras kontinuerligt så kriterierna har inte varit likadana vid varje världsarvsnominering. Urvalskriterierna här nedan är förenklade och översatta av undertecknad.

(i) Att representera ett mästerverk av det mänskliga, kreativa geniet.
(ii) Att påvisa viktiga utbyten av mänskliga värden, över tid eller inom ett kulturellt område, inom arkitektonisk- eller teknologisk utveckling, monumental konst, stadsplanering eller landskapsdesign.
(iii) Att bära synnerlig eller unik vittnesbörd om, hos en nu existerande eller icke-existerande, kultur, tradition eller civilisation.
(iv) Att vara ett enastående exempel på en byggnad, teknologisk sammansättning eller ett landskap som illustrerar mänsklig historia.
(v) Att vara ett utomordentligt exempel på traditionell bosättning, land- eller vattenanvändning som är representativt för en kultur, eller interaktion mellan människa och natur i synnerhet då denna interaktion blivit sårbar på grund av oåterkalleliga förändringar.
(vi) Att vara direkt eller indirekt associerat med händelser, levande traditioner, med idéer eller tro, med konstnärliga verk av utomordentligt och universellt värde.
(vii) Att innefatta exceptionella naturliga fenomen eller ha exceptionell naturlig skönhet eller estetisk vikt.
(viii) Att vara utomordentliga exempel på betydande steg i jordens och livets historia, pågående geologiska processer, bildandet av landmassor eller utvecklandet av signifikanta geomorfiska egenskaper.
(ix) Att vara ett synnerligt exempel på signifikanta ekologiska och biologiska processer inom evolution och utveckling av växter och djur på land såväl som i vatten.
(x) Att inneha de viktigaste och mest betydelsefulla habitaten för djur och växter som behvös för arters fortlevnad och biologiska mångfald.

L’Anse aux Meadows i Kanada är ett av de första världsarven och utgörs boplatslämningar av vikingar. Platsen besitter kriterium (vi). Bild från Wikimedia.

Den exakta vägen till ett världsarv är beskrivet i dokumentet Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention. Men hur går det egentligen till för en plats att utses till världsarv?

Jo, ansökan skickas in till Unesco. Det är inte vem som helst som kan skicka in ansökningar, utan det är bara respektive lands regering som kan göra det. Så som de flesta länder är uppbyggda är det ländernas respektive kulturmyndighet som ansvarar för att sammanställa ansökan. I Sveriges fall är det Riksantikvarieämbetet. Unesco kontrollerar sedan ansökan så att allting är i sin ordning; de kollar relevans såväl som fullständighet.

Såvida ansökan är komplett och relevant skickas denne sedan vidare till Unescos expertorgan; Icomos för kulturella och IUCN för naturliga ansökningar. Dessa rådgivande organ låter sedan utföra två olika sorters analyser.  Dessa analyser utförs av experter inom och utanför organisationen. Den första analysen kallas Desk Review och bedömer om OUV stämmer överens med ansökan. Den andra, som kallas Field Mission, är en platsanalys där experterna kollar på bland annat skicket, autenticiteten och förvaltningen. En plats som inte uppfyller mycket högt ställda krav kvalar således inte in som världsarv.

När rapporterna är färdigställda skickas de tillbaka centralt inom Icomos eller IUCN som sedan gör en preliminär utvärdering med rekommendationer om ansökan. Utvärderingen skickas sedan runt ett extra varv inom Icomos/IUCN för att sedan skickas tillbaka till Unesco som i sin tur skickar rekommendationerna till Världsarvskommittén för beslut. Det finns med andra ord otaliga barriärer för en ansökan att ta sig genom.

Arbetet med världsarven tar inte slut när beslutet är taget. Det åligger varje land att vårda sitt världsarv och även att ständigt rapportera läget till Unesco. För Sveriges del ligger ansvaret för rapporteringen, som sker vart sjätte år, hos Riksantikvarieämbetet. Givetvis är det på handläggarnivå den lokala världsarvssamordnaren som skriver respektive rapport.

En process som formellt heter Reactive Monitoring handlar om att rapportera in händelser eller fenomen som kan äventyra världsarvets värden. Unesco, Icomos eller IUCN kan avkräva respektive stat en rapport som utförligt beskriver hotet mot världsarvet.

Laponia, som är ett av Sveriges 15 världsarv, skrevs in på listan år 1996. Världsarvet är lite utav en fullträff då det uppfyller 5 av de 10 kriterierna som idag är definierade. Det ska dock inte uppfattas som att världsarvet är säkrat såvida något av kriterierna kvarstår. Förstörs ett kriterium innebär detta en revision av det beslut som legat till grund för världsarvsstatusen. Nedan har jag förenklat och översatt definitionerna.

Kriterium (iii): Laponiaområdet bär en exceptionell vittnesbörd om renskötsel och är ett av de sista, och tveklöst största och bäst bevarade exemplen på säsongsbunden boskapsförflyttning, som berättar om norra Europas tidiga ekonomiska och sociala utveckling.

Kriterium (v): Laponia är ett utomordentligt exempel på traditionell landanvändning, ett kulturlandskap som berättar om samernas historiska levnadsvillkor.

Kriterium (vii): Platsen innehar en stor variation av naturliga fenomen och utomordentlig skönhet. De snötäckta bergen i Sarek och Sulidälbmá är inte bara magnifikt utan även ett skolboksexempel på glaciärrelaterad geomorfologi. Landsgränsen vid Padjelanta mellan Norge och Sverige bär exceptionell skönhet med sina sjöar och fjäll. Rapadalen sätter kontrast mot fjällkedjan med sitt vida delta och steniga klippväggar. De traditionella kåtorna och samtida stugorna sätter ytterligare estetiska värden.

Kriterium (viii): Området besitter alla fenomen som associeras med glaciäraktivitet; djupa dalar, morän, taluskoner, drumliner, snabba och orgelbundna strömmar. Det finns utmärkta exempel på aktivitet i tundran så som bildandet av polygoner och palsmyrar som växer och kollapsar. Strömmarna som bildas i snötäckta områden fortsätter att skära in i urberget. Tundralandskapet visar på vädrets eroderande effekter. Området visar också hur människan varit en del av ekosystemet i 7000 år.

Kriterium (ix): Det enorma myrområdet Sjávnja/Sjaunja är det största i Europa, utanför Ryssland. Området är i princip ogenomträngligt förutom under vintertid. Området har urskog så gammal som 700 år. Naturlig succession fortsätter här helt ostört.

För att läsa mer om Laponia har UNESCO samlat information, en del stöddokument och fler motiveringar till världsarvet. På länken nedan finns även originaltexterna för de som önskar läsa de exakta formuleringarna.

Laponian Area – UNESCO World Heritage Centre

Sjaunja. Bild från Wikimedia.

Vid flera tillfällen har exploatörerna för Kallakgruvan lämnat in MKB/HIA, vilka samtliga har fått i princip samma svar. Miljökonsekvensbeskrivningarna är otillräckliga för att fatta ett beslut. De beslutsfattande organen delar dessutom inte exploatörernas bild om hur området kommer att drabbas. När det kommer till kritan är argumenten som exploatörerna lägger fram om stärkt ekonomi fullständigt irrelevanta. Frågan är och kommer alltid att vara – drabbar detta världsarvet negativt?

Vad Unesco, genom bland annat Icomos, har yttrat sig om är att exploatörernas HIA inte är trovärdig och därtill inkomplett. Underlaget duger inte att fatta beslut på. Det är lätt att göra tolkningen att exploatörerna medvetet valt att skicka in HIA som inte redovisar de faktiska konsekvenserna, då det uppenbart skulle innebära påtaglig skada på världsarvet. Det är inte utan att man tänker att det uppstår viss problematik med att exploatörerna själva tar fram sina MKB/HIA.

Regeringen bad Unesco att yttra sig i frågan om gruvplanerna.

Regeringen ber Unesco yttra sig om kontroversiella gruvplaner – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio

Läs gärna också Svenska Unescorådets egna uttalande:

Uttalande av Anna-Karin Johansson, generalsekreterare på Svenska Unescorådet, med anledning av Unescos utlåtande om gruvdrift i Kallak « Svenska Unescorådet

Kallakgruvan har mött på motstånd, inte bara från kulturbevarande synpunkt, utan även från rennäringen och miljöaktivister. Bild från kolonierna.se.

Av de 1121 världsarv som någonsin tagits upp på listan har endast två stycken skrivits bort igen. År 2007 skrev den Arabiska Oryxens fristad bort i Oman då den Omanska regeringen valde att reducera det skyddade området med 90 % för att prospektera för utvinning av kolväten. Den arabiska oryxens population minskade då från 450 (år 1996) till 65. Området hyser även de sårbara arterna Arabisk gasell och fågeln Ökentrapp. Området uppfyllde ett av de 10 kriterierna (nummer x).

Det andra världsarvet som skrev ut var Elbes dalgång i Dresden. Bakgrunden till detta var att det byggdes en fyrvägsbro tvärs genom dalen vilket äventyrade världsarvets OUV. Området uppfyllde 4 av de 10 kriterierna (nummer ii, iii, iv och v). Utskrivningen skedde år 2009, blott 5 år efter inskrivningen.

• 

  Den arabiska oryxen är idag sårbar. Bild från Wikimedia.

• 

  Waldschlößchenbrücke i Dreseden. Bild från Wikimedia.

Som utläst är det två kriterier som uppfylls via den svenska rennäringen som alltså är en helt avgörande del för världsarvets välmående. Äventyras dessa måste hela världsarvet omvärderas, vid vilket det är stor risk att det bedöms som att Sverige inte har förmågan att värna och förvalta våra världsarv. En sådan bedömning gör det också osannolikt att världsarvets status kan bibehållas.

Att prata om världsarv som någon fin punkt på en lista är också tämligen förmätet. Faktiskt så har vi juridisk och moralisk skyldighet att skydda och värna vårt kulturarv, i synnerhet våra världsarv. Vi har förbundit oss att säkerställa att Laponias värden bibehålls, vi har lovat oss själva och vi har lovat världen.

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson

10 år som arkeolog på Norrbottens museum

I mitten på maj nu i år så var det 10 år sedan jag började arbeta som arkeolog här på Norrbottens museum. 10 år! Vart har all den tiden tagit vägen egentligen? Ibland känns det nästan som att det var igår jag började här på museet, andra gånger känns det som att det är evigheter sedan! Inspirerad av min kollega Olof Östlund, som tidigare i år gjorde en tillbakablick på sitt yrkesverksamma liv som arkeolog (skillnaden oss emellan är att han har arbetat som arkeolog i 20 år, dubbla tiden mot för vad jag har gjort!) tänkte jag göra en liten tillbakablick av hur mitt liv som arkeolog har sett ut hittills. Läs gärna Olofs underhållande blogginlägg: Halva yrkeslivet bland arkeologer, teodoliter och trilobiter.

Vid en genomgång av vårt rapportregister, för att snabbt få en koll på vilka arbeten som jag egentligen hunnit med under de här åren kan man bara konstatera att jag har varit runt på en hel del olika ställen i vårt stora län som ju Norrbotten faktiskt är! Kartbilden visar dessutom ”bara” de uppdragsarkeologiska projekt jag varit med i och inte de platser jag besökt med anledning av besök för granskning av eventuella forn- eller kulturlämningar, skolprogram och annan publik verksamhet. Här nedan presenteras därför ett litet urval av fältarbeten som jag sysselsatt mig med under de här 10 åren.

De blå prickarna på kartan visar markeringar för olika arkeologiska arbeten som undertecknad deltagit i under sina 10 år som arkeolog på Norrbottens museum. Några arbeten, som varit fördelat i stora områden och utspridda längs med vägsträckningar, har dock flera punkter för ett och samma projekt.

Utbildning och volontärarbete
Jag tog min magisterexamen i arkeologi vid Umeå universitet 2005 efter några års studier av etnologi, arkeologi och dokumentärfotografi. Valet att läsa arkeologi har jag aldrig ångrat – även om vi under utbildningen fick höra att ”ni kommer aldrig att få ett jobb” samt att ”i snitt tar det 10-12 år för en arkeolog att få en fast anställning”. Jag hade turen att relativt snabbt få in en fot i yrkeslivet, men tyvärr är det nog rätt många arkeologistudenter som inte får ett jobb, för det finns nog mer utbildade arkeologer än vad det finns arkeologjobb.

Som för så många andra började mitt arkeologliv som volontär – för att få fälterfarenhet så att det i sin tur skulle bli lättare att få ett jobb. Volontärarbetet påbörjades redan under studierna vid Umeå universitet. Sommaren 2004 var jag tillsammans med nio andra studenter från Umeå universitet och Uppsala universitet med vid de arkeologiska undersökningarna av ”Lasses hydda”, en 6000 år gammal hyddbotten i Vuollerim. Fältarbetsledare vid grävningen var Olof Östlund, en av mina nuvarande kollegor här på Norrbottens museum. Under några veckor grävde vi oss ner i den 6000-åriga boplatslämningen, slogs med myggen och vandrade på fina fotoutflykter om kvällarna. Jag kommer ihåg att vi hade ett partytält som kunde flyttas över grävytan, ifall någon skulle rita något när det regnade. När jag vid ett av tillfällena var med om att förflytta tältet över grävytan, efter en regnskur, så landade allt vatten som samlats på tältets tak naturligtvis rätt på mig – till de andras förtjusning. Tur i oturen hade jag kvar regnkläderna på mig, vilket ingen av de andra som bar tältet hade, så vattnet träffade ju rätt person!

En del av grävytan i Vuollerim med några av de deltagande arkeologistudenterna och projektledaren Anders Olofsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

Senare samma sommar deltog jag som volontär vid en arkeologisk undersökning i Campo Lameiro i Galicien, Spanien. Ett antal arkeologistudenter vid Umeå universitet fick möjlighet att åka ner till Spanien i två omgångar sommaren 2004 och delta i en arkeologisk undersökning som universitetet i Santiago de Compostela ansvarade för. I Campo Lameiro finns det områden med hällristningar och vi fick vara med och gräva i anslutning till en av hällristningsytorna. Jag åkte ner till Spanien i den andra omgången tillsammans med några andra arkeologistudenter och vi möttes upp med den grupp som varit första perioden i Santiago de Compostela. Av dem fick vi höra att vi skulle förbereda oss på att svettas i tre veckor! Första dagarna hade vi tur med vädret och faktiskt även under helgerna, men tittar man tillbaka på foton från grävningen så blir himlen allt mörkare och mörkare över grävplatsen ju längre tiden gick. Helt plötsligt blev det för Spanien ett typiskt februariväder, med mycket regn och inte alls särskilt varma temperaturer. Ibland regnade det så mycket så att det rann rännilar över grävytan och ett litet regnskydd byggdes upp mellan två stenar där vi fick ta skydd när det regnade som värst.

Mörk, regnhotande himmel över grävytan i Campo Lameiro, Spanien. Foto: Ronny Smeds.

Sommaren 2005 åkte jag till mina drömmars land Island och deltog i en arkeologisk undersökning i Kirkjubæjarklaustur av ett medeltida kvinnokloster. Här hade min nuvarande kollega Olof Östlund varit med och grävt två år tidigare. Det var tack vare Olof som jag fick kontakt med grävledaren Bjarni F. Einarsson och fick en möjlighet att åka dit, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse!  Även här regnade det sin beskärda del, men vi hade också ofta fint väder och sol – och då undersökningsytan låg en bit ner i marken blev det varmt och vindstilla. Jag brände mig i solen redan första dagen i glipan mellan byxlinningen och tröjan och fick en s.k. archaeology tan. I flera år efter grävningen på Island hade jag en annan hudton just där, så solstrålarna på Island är väldigt intensiva! Island har för alltid en speciell plats i mitt hjärta, med dess underbara natur och vänliga människor. Jag har otroligt fina minnen från grävningen i Kirkjubæjarklaustur och de fina islänningar jag fick förmånen att lära känna och som under lediga stunder visade en hel del av sitt land för mig. Jag skulle mer än gärna återvända till Island igen!

En solig och varm dag i Kirkjubæjarklaustur, Island. Nere på grävytan syns flera av de deltagande isländska arkeologerna. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

Vi fick vår beskärda del av regn också. Arkeolog Kristján Mímisson syns ute bland vattenpölarna på grävytan. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

2005-2006
Efter grävningen på Island arbetade jag några veckor åt Västerbottens museum, först i mina hemtrakter kring Kalix i samband med fördjupade utredningar längs Haparandabanan, och sedan kring Umeå. Efter Västerbottens museum hann jag med en tids praktik åt arkeolog Gunilla Lindbäck i Kalix, som arbetade med fornlämningsmiljön i Fattenborg och Lillberget, innan jag slutligen i maj 2006 fick anställning som arkeolog vid Norrbottens museum. Tillsammans med Olof Östlund, Carina Bennerhag och Mirjam Jonsson skulle vi utföra en arkeologisk förundersökning av en boplats i Kosjärv utanför Bondersbyn i Kalix. Några veckors arbete på museet förlängdes då det även blev en slutundersökning av samma boplats. Hela den sommaren tillbringade jag tillsammans med Olof och Mirjam i den gryta som platsen faktiskt var – vindstilla, sandigt och ofta kunde det vara sämre väder en bit bort. Vi hade strålande sol under flera veckor – tror att det bara regnade två dagar, varav Nordnytt såklart kom ut just en av de dagarna! Det var så torrt när vi grävde att sanden vi hällde i sållen rann rakt igenom utan att vi behövde skaka på dem! Vi gick omkring barfota i den varma sanden och jag minns att Olof i förtjusning utbrast: Det är så skönt att stå barfota i dumphögarna! När vi sållade så kunde vi gräva ner fötterna i sanden i dumphögarna under sållet där det var lite svalare. Under den varma perioden så var även bromsarna i farten, vilket en fotograf från någon av lokaltidningarna som var ut konstaterade med att vi grävde i ”bromsåldern”. Vi slog undan bromsarna med de små sopskyfflar som vi hade för att samla upp den uppgrävda sanden i, och med ett tjongande ljud så flög de all världens väg. Därtill hade vi oturen att två gånger under arbetets gång vara med om inbrott i vår manskapsbarack. Vid ett av tillfällena hade den/de som gjort inbrottet till och med ätit upp våra kex som vi förvarade där! Boplatsen i Kosjärv antogs från början vara från stenålder, utifrån höjden över havet, men visade sig vara från järnålder. Vi grävde ett antal kokgropar, både runda och rektangulära, samt två boplatsytor. Vid grävningen av boplatsytorna hittade vi bland annat asbestkeramik, vilket vid den här tiden var ovanligt att påträffa längs med Norrlandskusten. Det visade sig senare vara en forskningslucka då asbestkeramik nu har hittats på ett flertal boplatser längs med Norrbottenskusten, bland annat på lokaler längs med Haparandabanan.

Läs mer om asbestkeramik: Asbestkeramik – en forntida hälsorisk

Undertecknad tillsammans med arkeologerna Mirjam Jonsson och Olof Östlund på några av de stubbar som vi grävde runt på en av boplatsytorna.

På grund av solens skarpa strålar är det ibland nödvändigt att skugga med en presenning eller i det här fallet en markduk, för att färgningar ska synas bättre. Den här bilden gav oss ett gott skratt då det vid fotograferingstillfället av en kokgrop i profil inte syntes att markduken släppte igenom skuggestalter av de som befinner sig bakom markduken. Gissa vem som är arkeologen i mitten! 😀

Samma sommar fick jag följa med min kollega Åsa Lindgren till Aitik för en arkeologisk utredning med anledning av att Boliden planerade gruvverksamhet i tidigare ej exploaterade områden. Det var otroligt varmt och torrt i skogarna, och Åsas mobil visade över 30 grader i skuggan. Det var så torrt att vi fick nysa av gruvdammet som lagt sig i närheten kring gruvan. Själv hade jag en vattenpåse med slang, en s.k. camelback, i ryggsäcken och kunde lätt få i mig vätska, medan Åsa fick ta av och på sin ryggsäck med jämna mellanrum för att komma åt sin vattenflaska. Bland det första hon gjorde när vi var tillbaka i Luleå var att införskaffa sig en egen camelback! Det blev ett återbesök i Aitik vid hösten, då området kom att utvidgas, och då var temperaturerna betydligt kallare så att det till och med kom snö under vårt fältarbete. En av dagarna var jag tillsammans med Olof och Sara, som nuförtiden är avdelningschef för avdelningen på Kulturmiljö, i ett område där vi på kartan sett ett vattendrag som vi skulle behöva ta oss över. Olof tyckte, innan vi kom fram till bäcken, att ”Det är väl bara att ta sats och hoppa”. Så enkelt var det såklart inte… marken vid bäcken bestod av enorma grästuvor, säkert bortåt 40 cm höga, med sumpmark mellan – det var helt omöjligt att springa i den terrängen och ta sats för att hoppa över bäcken! Olof har berättat mer om detta tillfälle i ett tidigare blogginlägg:
En bäck som Bob Beamon inte kunnat hoppa över

Undertecknad har hittat sin första härd i vid utredningen kring Aitik hösten 2006!

Läs mer om arkeologi kring Aitik: Arkeologi vid Aitikgruvan

2007
2007 blev en intensiv sommar då det blev arkeologiska undersökningar av några boplatser längs med Haparandabanan. Dessutom utförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av ett flertal härdar vid Aitikgruvan, så det var många extraanställda arkeologer på museet den sommaren. Jag fick förtroendet att vara projektledare för undersökningen av lokal 7, en av de mindre boplatserna längs Haparandabanan, trots att jag inte hade alltför mycket fälterfarenhet. Jag hade gott stöd i mina kollegor Carina Bennerhag och Olof Östlund och kunde bolla funderingar med dem, men även med de arkeologer som anställdes för grävningen av lokal 7. Det var ett härligt gäng med en rejäl portion humor som jag fick förmånen att arbeta med. Under arbetets gång hittade vi en förbryllande anläggning, en stor djup grop, som bidrog till en hel del frustration och funderingar. När vi började närma oss botten på anläggningen fick vi problem med att grundvattnet började sippra upp och fyllde schaktet med vatten, så med jämna mellanrum fick vi låta langen gå med hinkar för att tömma gropen.

Langen går! Arbetslaget på lokal 7 hjälps åt att tömma vatten från anläggningsschaktet.

Lokal 7:s fina grävstyrka! Undertecknad tillsammans med Sandra Lundholm, Maria Högberg (nuv Bek), Ola Kronberg, Magnus Reuterdahl, Jannika Grimbe, Pernilla Pettersson (nuv Åhman) och Liselotte Svanborg.

Läs mer om de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan (tyvärr saknar de bilder då texten är överflyttad från vår förra arkeologiblogg):
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

2008
2008 var första året som jag och Carina Bennerhag stiftade bekantskap med Markbygden. Vi gjorde en utredning för vindkraftsparken på Dragaliden. Området hade ”lurvig” vegetation och vi blev ofta skrämda av all skogsfågel som flaxade till när vi kom för nära. Därtill såg vi mängder med björnspår och konstaterade att om vi inte såg björn där så kommer vi aldrig att få se björn ute i skogen! Det var vår första bekantskap med Markbygden, men absolut inte vår sista…

2008 var också året jag fick förmånen att vara med en liten tid vid fornminnesinventering i Narkenområdet., då det för en gångs skull fanns möjlighet att få pengar för Norrlandslänen att utföra fornminnesinventering. Det var en möjlighet att få bättre inventeringskunskap, vilket alltid är värdefullt i arbetet som arkeolog! Vi gick samtidigt en kurs i att använda handdator för att kunna registrera fornlämningar direkt i denna under ledning av Rikard Sohlenius från Riksantikvarieämbetet.

Undertecknad och arkeolog Mirjam Jonsson tar en paus vid en torplämning i full blom i samband med fornminnesinventering i Narken

Varning för älgskylt – i skogen! Kan tyckas lite onödigt… På skogsbilväg vid forminnesinventering i Narken!

Hösten 2008 anordnade min kollega Carina Bennerhag en liten forskningsgrävning av en boplatsvall i Vallen, Mörön, som jag, Olof och Åsa fick vara med på. Det var en väldigt mysig liten grävning utan hetsen vid de stora exploateringsgrävningarna längs med Haparandabanan året innan. Vi hade med oss tältkåtan där vi eldade – och grillade massor med korv! Det var korv till fika och till lunch, och efter den grävningen så dröjde det länge innan någon av oss var sugen på grillad korv igen!

Korvbrasa inne i tältkåtan! Arkeolog Åsa Lindgren kikar ut och undertecknad skymtar i bakgrunden

2009
Efter några år med framförallt grävningar så var jag med om ett flertal utredningar under 2009. Tillsammans med Lars Backman fick jag stifta bekantskap med de lite mer nordliga områdena av vårt stora län med två mindre jobb i Pirttivuopio och Stenbacken.

Undertecknad registrerar härdar i Pirttivuopio.

Lunchpaus vid Stenbacken, Torneträsk. Är man ute i fält tillsammans med Lars Backman blir det i regel alltid en värmande brasa till lunch och den medhavda maten steks i stekpannan! Sämre lunchplatser än denna kan man ju ha!

Samma år var ett av flera år kring Pajala där jag tillsammans med framförallt Olof Östlund arbetade med en rad arkeologiska utredningar. Ett flertal av vår Pajalaarbeten skedde bland annat med anledning av Northland Resources gruvetablering. Vid vårt första år kom vi att hitta vad som hittills idag är Norrbottens äldsta boplatser, Aareavaara. Jag kommer ihåg att vi gick i markberedningsfårorna över området och när jag hittade ett kvartsavslag och visade det åt Olof så sa han något i stil med ”det är ett fint avslag, men ett avslag gör ingen boplats”. Då plockade jag fram ett flertal andra kvartsavslag och så hittade vi även brända ben, vilket gjorde Olof överlycklig! Efter lite diskussioner konstaterade han att läget påminde om den drygt 10000-åriga boplatsen i Kangos och han kontaktade Länsstyrelsen för att få tillstånd att plocka in brända ben för en datering, för att ta reda på hur gamla boplatserna var. Resten är historia, och mycket av det kan du läsa här på bloggen, se bland annat:

Arkeologen som gick upp för ett berg och kom ner från en kulle
Presstopp!!! Första delen av Norrbottenskusten upptäckt av människan. Presstopp!!!

Undertecknad dokumenterar en rengärda vid en av de arkeologiska utredningarna kring Pajala.

2010
Efter resultatet av boplatsundersökningarna längs med Haparandabanan var Carina Bennerhag intresserad av att undersöka när järnet började introduceras i samhället. På boplatserna hade spår av både primär- och sekundärsmide hittats och analyserna indikerade att det troligtvis fanns en järnframställningsplats i närheten. Carina och Åsa gjorde en inventering hösten 2009 och lyckades med det som kändes omöjligt – de hittade järnframställningsplatsen! Som naturligtvis låg mitt i Haparandabanans sträckning och Trafikverket hade fått tillstånd att påbörja järnvägsbyggnationen med rätt att exploatera området där järnframställningsplatsen låg! Trafikverket ställde dock upp och lät Norrbottens museum få tillgång till marken och sommaren 2010 genomfördes en räddningsundersökning av platsen. Jag hade ynnesten att – tillsammans med Carina, Åsa, Olof och Nils Harnesk – få vara med vid undersökningen av Norrbottens hittills första järnframställningsplats från förhistorisk tid . Ju längre vårt arbete fortskred desto närmare kom de stora maskinerna som arbetade med dragningen av järnvägen från båda håll.

Grävmaskinerna närmade sig i bakgrunden vid den arkeologiska undersökningen på Järnbacken

Nästan alla arkeologer på Norrbottens museum: Åsa Lindgren, Olof Östlund, undertecknad, Nils Harnesk samt Carina Bennerhag som håller i en del av den nyss uppgrävda blästugnen!

Senare samma år genomförde Olof och jag en mindre provundersökning av de gamla boplatserna i Aareavaara. Museets fotograf Staffan Nygren följde med ut för att filma och fotografera på grävplatsen. Vi var i Aareavaara på hösten och mellan filmtagningarna passade Staffan på att plocka lingon – i sin objektivpåse, då det var det enda som han hade till hands att samla bären i! Det var en mycket fin grävning och otroligt spännande och roligt att få ha varit med om att undersöka länets hittills äldsta boplatser!

Olof Östlund blickar ut från en kulle till en annan. De två små boplatserna i Aareavaara är belägna på varsin kulle, kanske inte helt lätt att se för en icke-arkeolog.

2010 deltog jag också i fornminnesinventering i ett område 2-3 mil SV om Arjeplog, där jag hade ynnesten att få arbeta några dagar tillsammans med arkeolog Lars Liedgren från Silvermuseet som har en gedigen kunskap inom arkeologi.

Undertecknad vid boplats invid Laisälven, Arjeplog. Foto: Lars Liedgren, Silvermuseet.

Läs mer om fornminnesinventering: Fornminnesinventering i Norrbotten

2011
Sommaren 2011 gick mestadels i utredningarnas tecken. Först tillbringade vi några veckor i Jokkmokk för en arkeologisk utredning i Kallak, med anledning av den planerade gruvverksamheten på halvön i Lilla Luleälvs sjösystem drygt 4 mil västnordväst om Jokkmokk. Vi hittade ett flertal nya lämningar, bland annat härdar, lämningar efter tidigare gruvprospekteringar, 1 brunn/kallkälla, barktäkter och husgrunder. Vi hade soliga och varma dagar, såg diverse björnspår, hittade mumsiga hjortron på de fuktiga myrmarkerna vi passerade och hade fina utsikter över Randijaure och Parkijaure.

Solvarma hjortron i Kallak.

Lunchpaus vid utredningen i Kallak. Undertecknad, Lars Backman, Tor-Henrik Buljo och Per Lundmark i bild.

Vill du veta mer om vårt arbete i Kallak läs: Kulturlämningar kring Kallak

Hösten samma år så bar det iväg till Mertainen utanför Kiruna. Till skillnad från de torra, soliga dagarna i Kallak så fick vi här ett antal dagar i regn och rusk, även om vi hade fint väder emelllanåt också. En dag, efter att det hade kommit en hel del regn, så åkte vi efter en enormt blöt skogsbilväg. Olof körde och fick hålla fart fram till dess att han hittade något lämpligt ställe att stanna på, för annars hade vi antagligen kört fast i den blöta vägen.

Vy över en av myrarna i Mertainen.

Mycket blöt skogsbilväg!

Läs mer om Norrbottens museums arbeten i Mertainen:

Mertainen
Gruvor, regn och fornlämningar

2012
2012 började ett av flera år i Markbygden, där vi utförde arkeologiska utredningar med anledning av den planerade vindkraftsparken. Som jag nämnt ovan hade vi hunnit stifta bekantskap med området redan 2008, men nu började en mer intensiv period i Markbygden. Totalt utredde vi en yta på 11,32 kvadratkilometer, fördelat på omkring 3,4 mil blivande kraftledning, 12,5 mil tilltänkta vägsträckningar och platser för 142 vindkraftverk. Vi fick med andra ord en rejäl dos motion under vår tid i Markbygden! Många gånger förbannade vi contortan som var planterad i stora delar av områden. I djupa markberedningsspår hade contortan fallit som plockepinn och blivit nästan ogenomträngliga väggar att ta sig igenom. Vi hade även fina områden och gjorde en dokumentation av fäbodlämningar och gårdslämningar som låg inom våra utredningsområden, vilka många gånger var otroligt vackra platser.

Vägg av contorta i Markbygden.

Ibland träffar man på både det ena och det andra ute i skogarna. I Markbygden hittade vi denna skylt. Undrar vart man hade kommit om man följt pilen?

Läs gärna mer om våra arbeten i Markbygden:

Arkeologi i Markbygden
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden

Under 2012 så började vi också med några av de många vägutredningar vi sysselsatt oss med de senaste åren. Vägutredningarna har vi utfört med anledning av kommande vägförbättringsåtgärder. 2012 vandrade jag och Olof bland annat längs med väg 880, mellan Aareavaara och Kaunisjoensu.

Inte varje dag man träffar på en sådan här stubbe! Men jag undrar allt vart Olof Östlund tog vägen… hans hatt och sond står där bredvid stubben…

2013-2015
2013 gjorde jag och Åsa en utredning längs med väg 555, som blev starten på totalt 3 år längs med denna vägsträckning. Längs med väg 555 finns många boplatser som registrerats vid fornminnesinventeringen i området och under 2014 och 2015 genomförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av några av dessa boplatser. Trots mycket smala undersökningsområden hittade vi flera nya anläggningar och har fått ny kunskap om den här typen av boplatser från mellersta delen av stenåldern. Här vistades man i de fina havsvikarna för att jaga säl och fiska under hösten.

Arkeologerna Dag Lantz och Carina Bennerhag på en av undersökningsytorna längs med väg 555.

Läs mer om Norrbottens museums arbeten längs med väg 555:

I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning
Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder
Stenåldersboplatser vid Sikfors – resultat från årets grävningar!

2015 var även året då Carina och jag gav oss in i senare tider, till skillnad från stenålder och järnålder som det ju mestadels har handlat om för vår del när det gäller grävningar. Efter ett tips om en fäbodlämning i Antnäs så sökte och fick vi pengar för att göra en liten insats i fäbodlämningen, som finns med på en karta från år 1762. Vi gjorde en liten arkeologisk provundersökning, arkivstudier och har i samverkan med Antnäs byautvecklingsförening tagit fram en informationsskylt som nu i början av sommaren har satts upp vid fäboden. Det har varit spännande att ge sig i kast med något så pass ”nytt” som man väl kan uttrycka det med en arkeologs mått mätt. Det är väl det som också är så spännande med arkeologin – det finns så otroligt mycket man kan fördjupa sig i och det är så fantastiskt roligt att få arbeta här i Norrbotten, där det finns så mycket kvar att upptäcka!

Undertecknad i husgrund efter mjölkkällare, Skärs gamla fäbodvall.

Läs mer om vårt fäbodprojekt: Fäbodlämningar och utmarksbruk i Antnäs

2016
Så har vi nu kommit till 2016, där vi inte har hunnit med så stor del av årets fältsäsong ännu. I år har jag haft glädjen att få delta i de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och få se platsen med egna ögon. Åsa har skrivit dagbok om årets undersökningar, så hennes blogginlägg får tala för min upplevelse av platsen:

Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan!
Fältdagbok Silbojokk 2016 – första veckan

Läs gärna även Åsas bloggserie om Silbojokk – en fascinerande historia:

Silbojokk, en fascinerande historia
Silbojokk, en fascinerande historia, del II
Silbojokk, en fascinerande historia, del III
Silbojokk, en fascinerande historia, del IV
Silbojokk, en fascinerande historia, del V
Silbojokk, en fascinerande historia, del VI

Det blir mycket spännande att se vad resterande del av årets fältsäsong kommer att bjuda på. Har tre veckor med tipsgranskning inplanerade, lite utspridda över säsongen, där vi kommer att åka ut och titta på de tips om forn- och kulturlämningar som kommit in till oss här på Norrbottens museum. Följ gärna vår tipsturné på Norrbottens museums Facebook-sida! Därtill blir det en arkeologisk undersökning av två boplatser vid Korsträsk väster om Älvsbyn, där det blir spännande att se om resultatet från dessa boplatser kan kopplas till de undersökningar vi har gjort längs väg 555. Jag har många år kvar som yrkesverksam arkeolog och det blir roligt att få se vad framtida arbeten ger för erfarenheter och vart i vårt stora län de kommer att äga rum! Jag har träffat otroligt många fina människor under åren och fått vänner för livet – jag tror faktiskt att arkeologer är ett ovanligt trevligt folk! Är så otroligt glad över att jag får arbeta med mina fina kollegor och den fina gemenskap vi har och att vi får arbeta med något som vi verkligen brinner för – arkeologi!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo