Järn i Norr

Det finns centrala luckor i kunskapen om järnets introduktion i norra Sverige, vilket har påverkat synen på järnhanteringens historia i detta område. Järnhanteringen har ansetts som en mycket sen företeelse i norr, som nådde denna landsända först i samband med 1600-talets bergsbruk.

Kunskapen att framställa järn har under lång tid kopplats samman med en jordbrukande befolkning, som genom en överskottsproduktion försedde de nordliga områdena med järn. Fångstsamhällena i norr har därför betraktats som passiva mottagare av järn, med begränsade kunskaper inom järnhanteringen och ett mycket litet behov av järn. Detta synsätt har under lång tid påverkat järnforskningen i norra Sverige och medfört att förhistorisk järnproduktion i fångstmiljö länge har bedömts som otänkbart.

Under 1980-talet väcktes emellertid tanken på en mycket tidig järnframställning i norra Sverige, då ett antal järnframställningsplatser med dateringar till den äldre järnåldern påträffades i norra Finland. Den tidiga järnhanteringen ansågs vara ett resultat av ett östligt inflytande i regionen, som påbörjades redan under bronsåldern genom utbytesrelationer mellan det nordskandinaviska området och de brons- och järnproducerande områdena vid Volga-Kama floden i Ryssland. Detta kontaktnät indikerades bland annat genom fynd av gjutformar för bronsyxor av så kallad Ananino-typ som påträffades i norra Sverige, med ursprung i de östliga områdena.

gjutform

Gjutform av täljsten för bronsyxa av Ananino-typ. Påträffades i Sörbyn, drygt 3 mil nordväst om Råneå, på 1920-talet vid grävning av potatisland.

Dessa fynd fick till följd att de järnhanteringsrester som påträffades i norra Sveriges inland, i samband med arkeologiska undersökningar inför älv- och sjöregleringarna under 1940-60 talen, kom att uppmärksammas. Särskilt intressant var fynd av järnhanteringsrester som påträffades tillsammans med keramik där asbest hade blandats i leran. Asbesten ansågs ge kärlen mycket värmetåliga egenskaper och en teori lades fram där kärlen antogs ha använts som portabla järnframställningsugnar. Tyvärr kunde några riktigt hållbara bevis för dessa antaganden inte presenteras och teorin kom därför att kritiseras relativt hårt.

Därefter har den förhistoriska järnhanteringen i norra Sverige berörts mycket översiktligt inom den arkeologiska forskningen. I området har flera fynd av järnföremål och rester efter järnhantering påträffats genom åren, men på grund av seglivade inställningar har fynden slentrianmässigt tolkats som rester efter smide. Avsaknaden av ugnslämningar efter själva järnframställningen har tagits som intäkt för att regionen förseddes med järn utifrån genom import, antaganden som senare har visat sig vara helt felaktiga.

Nya fynd omkullkastar de gamla synsätten
Frågan om en inhemsk järnproduktion i norra Sverige har fått vara obesvarad ända fram till 2009, då den hitintills enda kända järnframställningsplatsen norr om Jämtlands län påträffades vid arkeologiska undersökningar i trakten av Sangis. Genom sin datering till äldre järnålder utgör järnframställningsplatsen ett av de allra tidigaste spåren efter järnproduktion i norra Skandinavien. Upptäckten är av stor betydelse då den visar att järn producerades i dessa nordliga trakter redan för 2 200 år sedan och därmed omkullkastar de gamla synsätten där järnhanteringen har setts som en sen företeelse i norr.

jarnframstallningsplatser1

Kartan visar på kunskapsläget för den tidiga järnhanteringen i norr. De röda prickarna markerar kända järnframställningsplatser i Sverige. Observera den röda pricken längst i norr som markerar platsen för järnframställningsugnen som påträffades i närheten av Sangis.

De arkeologiska undersökningarna visar att den tidiga järnhanteringen introduceras i ett jakt- och fångstsamhälle där stensmidet utgör basen i teknologin och där kunskapen att hantera järn troligtvis har utvecklats genom kontakter med samhällen österut. Omfattande arkeometallurgiska analyser av fynden visar att det fanns ett avancerat teknologiskt kunnande redan i det initiala skedet av järnhanteringen, med en inhemsk framställning av stål och ett smide där högklassiga stålföremål bearbetades och temperaturbehandlades i flera steg. Fynden visar dessutom att järnframställningen hade en relativt omfattande karaktär, vilket tyder på en produktion som överstigit det egna husbehovet.

ugn

Järnframställningsugnen som påträffades i trakten av Sangis består av en yttre ram av kantställda stenhällar som mäter cirka 0,4 x 0,5 meter. Innanför stenhällarna finns resterna efter ett ugnschakt där själva järnframställningen ägde rum.

Tvärvetenskapligt forskningssamarbete
Med utgångspunkt i dessa fynd har arkeologer vid Norrbottens museum, sedan oktober förra året, inlett ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete med teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet för att lyfta fram ny och betydelsefull kunskap om den tidiga järnhanteringen i norr. Projektet går under namnet Järn i Norr och finansieras genom forskningsanslag från Berit Wallenbergs stiftelse och Vetenskapsrådet. Målet är att resultaten från forskningen fortlöpande ska kommuniceras med allmänheten via utställningar och andra publika aktiviteter. Här ligger ett mervärde i det faktum att metallframställning och inte minst malmutvinning på många sätt än idag starkt påverkar människor i regionen. Projektet Järn i Norr ska därför bidra till att ge en mer fullständig bild av en tidsperiod och landsdel som ofta förbisetts i den svenska historieskrivningen.

jarn_i_norr-2

För att få fram mer kunskap om den tidiga järnhanteringen kommer fynd av järnföremål och slagger som tidigare påträffats vid arkeologiska undersökningar och inventeringar i Norrbotten att analyseras. Detta fyndmaterial är hitintills är helt obearbetat och här finns därför en mycket stor kunskapspotential. Materialet kommer att analyseras genom arkeometallurgiska analysmetoder för att i första hand fastställa om smide eller järnframställning har ägt rum. Analyserna ger också information om de olika järnkvaliteter som framställts samt smedernas skicklighet och de smidestekniker som har behärskats.

Spår efter järnframställning i Norrbottens inland
Redan nu kan vi avslöja att vi har gjort analyser av ett slaggmaterial som hittats utanför Vivungi, ca 8 mil öster om Kiruna. Slaggerna påträffades i samband med fornminnesinventeringen på 1990-talet och har sedan dess legat helt obearbetade i Norrbottens museums samlingar.

slagger-vivungi

Slaggerna som påträffades utanför Vivungi har ett stearinliknande utseende, vilket är typiskt för slagger som bildas vid järnframställning.

Analyserna av slaggerna tyder på att det finns spår efter järnframställning även i detta område. En C14 analys av kol som var innesluten i slaggen visar på en datering till cirka 200 f. Kr., vilket innebär att järnproduktionen även i detta område tillhör den initiala fasen av järnhanteringen i norr. Till hösten kommer arkeologiska undersökningar att utföras av platsen för att lokalisera själva järnframställningsugnen som döljer sig någonstans under markytan. Det finns därför all anledning att återkomma med ny information efter höstens undersökningar.

Tipsa oss gärna!
Vi vill också passa på att uppmana er läsare att lämna in tips om fynd eller andra lämningar som kan tänkas ha med järnhantering att göra, som ni har träffat på här i Norrbotten. Vi tar också gärna emot tips om malmfyndigheter i myrar eller sjöar, då järnframställningsugnarna, åtminstone under den äldre järnåldern, verkar ligga i nära anslutning till där malmråvaran fanns. Malmfyndigheter är därför en viktig indikator på var vi kan hitta ytterligare järnframställningsplatser här i Norrbotten.

Vid datorn denna fredag

//Carina Bennerhag

Ljusning i skogen

De allra flesta av fornlämningarna i Norrbotten ligger i skogen. Statistiken för hur många lämningar som skadas i samband med olika skogsbruksåtgärder har i många år varit en rätt deprimerande läsning. Runt 40% av de kända lämningarna skadas (SKS årsredovisning 2015) och hur många okända lämningar som förstörs är givetvis okänt.

1

Frida Palmbo på en markberedd boplats. Foto Olof Östlund

Nu verkar det dock som en ljusning kan vara på gång. Den gångna veckan hölls ett seminarium i Sundsvall under namnet ”Kraftsamling för bättre kulturmiljöhänsyn – Nollvision 2020”. Skogsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, skogsbolag, entreprenörer och länsmuseer samlades för att diskutera läget och vad man ska göra åt det. Glädjande kunde 2016 års inventeringar visa på ett trendbrott vad gäller antalet skadade lämningar, 34% (SKS årsredovisning 2016). Kommande inventeringar får visa om det håller i sig. Det är för tidigt att säga om detta initiativ kommer att hjälpa i längden men förutsättningarna är goda.

2

Utmärkt härd utanför Gällivare. Foto Lars Backman

Hur arbetar vi på Norrbottens museum med skogsbruket då? Det mesta vi gör är sk utmärkningar. Dvs när en markägare, planerare eller entreprenör inte tycker sig hitta de fornlämningar som finns inom en avverkningspost så åker någon av museets arkeologer ut och märker upp lämningarna. Oftast tillsammans med den som hört av sig. Vid dessa fältbesök sätts också det villkorsområde som Länsstyrelsen fastställt för de aktuella lämningarna ut. Vi har också tidigare haft en del utbildningsdagar med bla olika skogsbolag och deras entreprenörer om hur man hittar igen olika lämningstyper och hur man kan undvika att skada dem.

Nu ligger snön djup men redan har några planerare från olika skogsbolag hört av sig för att få hjälp till våren. Vi får hoppas att våra och andras insatser hjälper så att ambitionen om en nollvision 2020 kan bli verklighet.

Vid tangentbordet
Lars Backman