Släkt och hembygd – en släktberättelse

Släkt och hembygd var temat för Norrbottens museums årsbok. I en rad fina artiklar skildras allt från DNA-analysens intåg och möjligheter i släktforskning till mer traditionell släktforskning med hjälp av kyrkböcker, husförhörslängder, passagerarlistor och en rad andra arkivhandlingar. Men här finns också fina skildringar av hembygdsrörelsen i Norrbotten, 100-årsfirandet av hela rörelsen och enskilda hembygdsföreningar som den i Råneå norr om Luleå eller Swensbylijda strax söder om Piteå.

Detta blogginlägg kommer att anknyta till årsbokens tema med en egen släktberättelse som jag återfann under julhelgen.

img_3269

Årsboken 2016. Finns att köpa på Arkivcentrum Norrbotten för 275 kr.

Min egen ingång till släktforskning bottnar i mitt intresse för historia. Jag kanske är en udda fågel men jag uppskattade alltid att höra berättelser om släkten och enskilda personer som liten. När jag var i yngre tonåren började jag samla in den släktforskning som redan hade gjorts inom släkten. Det visade sig vara en hel del. Detta i en tid då tjänster som Genline, MyHeritage, ArkivDigital eller Ancestry bara kunde drömmas om. Då gällde det att fysiskt besöka landsarkiven, få hjälp av enskilda församlingar att söka i deras arkiv, rota i byakistor och en rad andra utspridda källor efter handlingar.

Det enorma arbete som lagts på att samla in den släkthistoria som jag i min tur sammanställde måste man bara ha respekt för.

Min släktberättelse tar sin början i byn Sundom i Nederluleå socken år 1886.

Emigranten Emma Augusta Lifbom

Den 12 april 1886 föddes Emma Augusta Lifbom som fjärde barn i en skara av 14, hennes föräldrar var jordbrukarna Emanuel Lifbom och Emma Sundbom. Hon föddes på hemman nummer 7, en av de äldsta och största gårdarna i byn.

Emma var en moster till min farmor.

Som dotter i familjen kunde hon inte förvänta sig annat än att bli bortgift eller att förbli ogift och arbeta som piga, husmor eller något liknande. Det här var en tid då framtidsmöjligheterna var begränsade för kvinnor, det gällde för övrigt också alla söner förutom den som fick ta över gården. Det var en tid av allmän fattigdom även om man kan anta att livet på ett större bondehemman åtminstone satte mat på bordet och kläder på kroppen.

Över en miljon svenskar utvandrade till Nordamerika mellan 1845 och 1930. Orsakerna bakom utvandringen kan huvudsakligen delas in två kategorier, dels påskjutande och dels lockande. Till de påskjutande hörde bland annat överbefolkning, brist på odlingsmark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

På listan över lockande faktorer fanns bland annat överflödet av odlingsmark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Sverige var vid tiden för Emmas födelse och ungdomsår helt enkelt ett utvecklingsmässigt bakvatten som stötte ifrån sig medborgare medan det stora landet i väster lockade med möjligheter och fri- och rättigheter som man än så länge bara kunde drömma om i hemlandet.

Utvandrarna

Emma var inte först i släkten med att utvandra utan hon gjorde det i ett sammanhang där flera släktingar redan hade utvandrat. I hennes ankomsthandlingar i New York den från den 13:e mars 1904 framgår att hon ska resa till en släkting vid namn Otto Nordgren i Arlington, South Dakota. Otto Nordgren var son till Karl Johan Nordgren och Anna Lisa Sundberg. Karl Johan var en morbror till hennes pappa och Otto alltså en kusin till hennes far. Denna familj hade utvandrat redan 1883 och blivit bönder på eget jordbruk i Sinai i närheten av Arlington, South Dakota.

Men nu föregår vi händelseutvecklingen, det viktiga är att veta är att Emmas utvandring skedde i en samtid då det sedan åtminstone en generation tillbaka hade utvandrat människor i hennes närhet. Denna tidigare utvandring hade framför allt varit av just bönder som Karl Johan och Anna Lisa.

Den utvandring som tog fart på allvar under tidigt 1900-tal, Emmas tid, var av en annan karaktär, då var det främst arbetare som gav sig iväg. Det är också under denna tid som utvandringen når sin största omfattning.

Utvandringen av en stor del av den svenska arbetarklassen sker till skillnad från den tidigare utvandringen inte till agrara områden utan till urbana industriområden.

Detta gällde även Emma Lifbom.

2:a mars 1904

Dagen då Emma tog det första steget på sin långa resa. Detta datum hittas hon i ett passagerarregister för resenärer som lämnade Göteborg mellan 1869-1951. Emma är då bara 16 år gammal men har av skäl som vi nog aldrig kommer få klarhet i landat i beslutet om att framtidsmöjligheterna är bättre på andra sidan Atlanten. Hon reser i sällskap med en Oscar Engström, 24, och en Otto Ericson, 30. Den senares hemvist anges till ”America” och alla tre har samma destination, Arlington, South Dakota och Emmas släktingar där.

Otto Ericson är sannolikt deras ledsagare och guide på vägen.

Den första etappen gick från Göteborg till hamnstaden Grimsby på Englands östkust med det gamla segelriggade ångfartyget Orlando byggt 1870. Överfärden tog två dygn.

ss_orlando_1870

Från Illustrated London News, 2 april 1870, reproducerad i Unda maris, 1989/1991 Göteborg: Maritima museet. [Public domain]

Vid ankomst till Grimsby gick färden vidare över land, tvärs över till Liverpool på västkusten. Därifrån gick etappen över Atlanten med RMS Umbria den 5 mars 1904. Umbria var ett något nyare ångdrivet fartyg än Orlando men var ofantligt mycket större. Orlando hade en längd mellan för och stäv på omkring 80 m medan Umbria var nästan dubbelt så långt, 158 m. När det sjösattes 1884 var det tillsammans med sina systerfartyg världens största och modernaste.

Umbria hade tre passagerarklasser och man får anta att resesällskapet åkte i tredje klass då samtliga var arbetarklass. En biljett över Atlanten vid denna tid, i tredje klass, kostade mellan 35-40 dollar vilket motsvarade ungefär 2,5 månadslöner för en vanlig arbetare vid den här tiden. Den lönen skulle dessutom vid sidan av sparande till biljetter och övriga reskostnader täcka de löpande levnadskostnaderna för boende, mat och annat. Man kan därför med säkerhet anta att det tog tid och målmedvetenhet för en vanlig arbetare för att kunna spara ihop tillräckligt med pengar till att emigrera.

Etappen över till New York tog åtta dygn och man anlände den 13:e mars 1904. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad Emma tänkte när hon klev iland i New York efter de här långa dygnen ute till havs. Lättnad? Nervositet? Glädje? Sorg? Spänning? Säkert var det en blandning av alla dessa och många fler känslor.

Ellis Island

Det lilla sällskapet anlände till ankomstterminalen på Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn. Denna terminal togs i bruk efter att Castle Garden slutat användas och nyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

Jag besökte själv platsen 2003 under mitt hittills enda besök i USA. Det var en mäktig och känslosam upplevelse att kliva in i den stora väntsalen där jag visste att några av mina släktingar passerat.

Även om mottagandet var effektivt kunde processen vara ganska segdragen, i vissa fall flera dagar även om det tillhörde undantagen. Oavsett längd så innebar vistelsen på Ellis Island en massa väntan.

ellis-island

Immigranter som sitter och väntar på den rad av undersökningar och utfrågningar som ägde rum innan man släpptes in i landet. The New York Public Library. Public domain.

lakarundersokning

Immigranterna genomgick ibland upp till sex olika läkarundersökningar innan de passerat igenom nålsögat och kunde stiga iland i det nya hemlandet. Flickr. National Institutes of Health. CC BY 2.0

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa. Majoriteten av de nyanlända passerade utan problem genom Castle Garden eller Ellis Island och transporterades sedan till det som i dag är Battery Park på södra Manhattan. Man räknar med att endast två procent av alla som anlände blev nekade inträde.

En resa tvärs över kontinenten

När Emma väl hade passerat Ellis Island återstod att korsa hela den Nordamerikanska kontinenten. Slutmålet var nämligen Seattle i USA nordvästra hörn och staten Washington. Varför hon beslutade sig just för detta slutmål vet jag inte. Däremot hade hon en kusin, Hans Fredrik Johansson, som hade utvandrat två år tidigare och som senare påträffas i Seattle. Det är möjligt att hon sökte sig till Seattle just på grund av att hon hade släkt på plats.

Men Washington hade också sedan en tid tillbaka etablerat sig som en magnet för just svenska immigranter. Städerna Seattle och Tacoma i delstaten hade stora svensktalande befolkningar. Omkring år 1910 bodde det drygt 8600 svenskar enbart i Seattle, 1920 hade det antalet stigit till drygt 10 000.

seattle_ayp_swedishdayprogram-1909-courtesychristineanderson

”Swedish Day” i Seattle från 31:a juli 1909. Courtesy of Christine Anderson. [Public domain]

Varför blev just Seattle, Chicago, San Francisco och andra orter dragplåster för svenskarna? Det var inte för att de påminde om Sverige, även om vissa platser faktiskt råkar göra det. Under åtminstone en period var tidpunkten den avgörande faktorn. Nordamerikas gränsland flyttades steg för steg västerut över kontinenten. De tidiga svenska utvandrarna, som anlände i slutet av 1840-talet och i början av 1850-talet, kom då gränsen hade nått ungefär till Mississippifloden.

Ett litet antal svenska immigranter upprättade samhällen (mestadels på landsbygden och med jordbruk som bas) i västra Illinois, sydöstra Wisconsin, sydöstra och mellersta Iowa samt östra delen av mellersta Minnesota. Dessa samhällen fungerade som ”magn­eter” för senare immigranter helt enkelt.

Ofta upprättades sedan ett nytt samhälle längre västerut när den tidigare bosättningen inte kunde försörja mer folk. I vissa fall utvecklades ”kedjor” av svenska samhällen som kan spåras till ett relativt litet ursprungsområde i moderlandet.

Även de större och mindre städerna längs dessa kedjor, och städerna längs transportvägarna till dem, blev centrum för svenska enklaver. I både landsbygds- och stadskolonierna var det vanligt att ett område eller ett kvarter blev i princip ”helsvenskt”. I Chicago kallades en sådan stadsdel ”Andersonville”, medan ett område i Saint Paul var känt som ”Swede Hollow”.

swede-hollow

Den svenska slummen Swede Hollow utanför staden Saint Paul i Minnesota. Som mest bodde det 1000 personer här och det räknades till ett av USA:s fattigaste områden. Difteri och kikhosta härjade och barnadödligheten var hög. Historien om den svenska utvandringen är inte bara solskensberättelser. Image courtesy of the Minnesota Historical Society. [Public domain]

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Om Emma Lifbom stannade till hos släktingarna i South Dakota eller om hon reste vidare till annan ort vet jag inte. Det var relativt vanligt vid den här tiden att göra sin resa i etapper och då var ett stopp hos släktingarna på deras gård i Sinai utanför Arlington i South Dakota mycket lämpligt då platsen ligger mer eller mindre på halva vägen till Washington och östkusten där hon senare kom att bosätta sig. Tåg är i varje fall det mest sannolika transportmedlet hon använde sig av då järnvägsnätet var väl utbyggt vid denna tid.

Medborgarskap och etablering i Seattle

Nästa dokument som gör det möjligt att följa Emma Lifboms liv i det nya landet är hennes ansökan om medborgarskap år 1914. I ansökan får hon, liksom alla som ansökte om medborgarskap, avsvära sig all trohet till sitt gamla land och statsöverhuvud, hon får intyga att hon inte är anarkist eller polygamist och att det är hennes intention att bli medborgare i Amerikas förenta stater och att permanent bosätta sig där. Naturligtvis avslutas allt i sann amerikansk stil med ”So help me God”.

Denna typ av dokument är otroligt intressanta för en släktforskare då de innehåller mycket information. I dokumentet framgår att hon bott i Seattle, Washington, sedan 9:e juni 1907. Vi får till med en adress i staden att utgå ifrån. Var hon exakt vistats mellan hennes ankomst 1904 och fram till 1907 framgår däremot inte tyvärr.

Vi får också veta att hon nu utbildat sig till sjuksköterska. I ankomsthandlingarna från Ellis Island anges hennes arbete som ”servant”, d.v.s. tjänstefolk. Men nu har hon alltså utbildat sig och börjat att ändra sin bana.

Med denna information kunde jag börja nysta vidare. I ett antal andra dokument kan man dra slutsatsen att hon bor och jobbar i Seattle från 1907 och fram till 1916. Då återfinns hon helt plötsligt på en passagerarlista på den norska Atlantångaren Bergensfjord som anlöper New York den 27:e mars 1916. Hennes avresa har gått från Kristiania (nuv. Oslo) i Norge.

Hon har alltså för första gången sedan hon emigrerade varit hemma i Sverige och Sundom och besökt familjen. Det var bra precis 12 år sedan hon såg dem senast och jag kan tänka mig att berättelserna var många när hon återsåg sina föräldrar och syskon hemma i Norrbotten.

Första världskriget

Hon gör sitt besök hemma i Sverige mitt i brinnande världskrig. 1916 står USA fortfarande utanför kriget. Faktum är att Woodrow Wilson blir omvald detta år på en plattform mot deltagande i kriget, hans slogan var bl.a. ”he kept us out of the war”. Bara fem månader senare hade landet likafullt dragits in i kriget. Den 6:e april 1917 förklarade USA krig mot kejsardömet Tyskland.

Trots att man under flera år levt med ett krigshot var USA vid den här tiden rätt illa rustat för väpnad konflikt.

En aspekt av detta problem var den militära sjukvården. Även om  U.S. Army Nurse Corps blivit en permanent del av den amerikanska armén redan 1901 förlitade sig armén på Röda korset vad gällde rekrytering och utbildning av sjuksköterskor. Det var inte förrän den 25:e maj 1918 som armén grundade en egen utbildning för att möta upp de allt större behoven av sjuksköterskor i fält.

Faktum är att Röda korset organisatoriskt låg på förhand. Redan ett år innan USA gick med i kriget hade de större sjukhusen på eget initiativ skapat s.k. ”base hospitals”, mindre enheter inom sjukhusen med god standard och välutbildad personal. Dessa enheter administrerades, kontrollerades och bemannades av Röda korset. Denna innovation kom att bli ovärderlig för den amerikanska expeditionskåren och alla dess sårade soldater då samtliga ”base hospitals” aktiverades och förflyttades till krigsskådeplatserna i Europa i samband med krigsutbrottet 1917. Utan denna förtänksamma planering hade antalet stupade blivit mycket större.

Det är mot denna bakgrund vi ska förstå Emma Lifboms nästa beslut. I maj 1918 återfinner vi henne igen, denna gång i en notis i tidskriften ”Nursing News and Announcements”. I denna kan man utläsa att Emma blivit placerad vid U.S. Army Post Hospital vid Fort Stevens i Oregon. Troligen var detta någon form av utbildningsplats för U.S. Army Nurse Corps.

Hon hade blivit frivillig i första världskriget.

post_hospital_fort_stevens_oregon_before_new_wing_added_in_1941-_-_nara_-_299665

US Army Post Hospital vid Fort Stevens i Oregon. Här tjänstgjorde Emma Lifbom till att börja med kort efter att hon gått med US Army Nurse Corps. By Unknown or not provided (U.S. National Archives and Records Administration) [Public domain], via Wikimedia Commons.

Tjänstgöring i Europa

I december kan 1918 kan vi i samma tidskrift, ”Nursing News and Announcements”, läsa att Emma Lifbom blivit placerad vid U.S. Army Base Hospital No. 76, inom parentes står det ”service in Europe”. Det krävde lite letande men till slut hittade jag ett register över var dessa ”base hospitals” var lokaliserade under kriget.

Emma Lifbom hade blivit placerad vid ett sjukhus som var lokaliserat i Vichy i regionen Auvergne i Frankrike.

Stridigheterna i kriget hade upphört i samband med vapenstilleståndet den 11 november 1918. Sjukvårdsinsatserna kom däremot att fortsätta en bra bit in på 1919. Det var många sårade att ta hand om och i kölvattnet av kriget slog ju även Spanska sjukan till.

Som exempel på de volymer som dessa sjukhus hanterade kan vi ta exemplet Army Base Hospital nummer 8 (se bilden nedan). I november 1918 fanns det drygt 20 000 sårade amerikanska soldater enbart vid detta sjukhus. Totalt passerade nästan det dubbla, 38 000, det här tillfälliga sjukhuset under den relativt korta tid som USA deltog i kriget.

nurses-at-base-hospital-8

Sjuksköterskor vid U.S. Army  Nurse Corps vid Army Base Hospital N0. 8 som låg mellan samhällena Mesves-sur-Loire och Bulcy i Bourgogne, Frankrike. Tyvärr har jag inte hittat någon bild från just sjukhus nummer 76, men detta ger en ögonblicksbild från tiden och miljön i varje fall. [Public domain]

Alla dessa tillfälliga sjukhus inrymdes i både nyuppförda baracker men även andra befintliga byggnader togs i anspråk, som hotell, kyrkor och andra stora byggnader. Emma Lifboms sjukhus nummer 76 inrymdes exempelvis i sammanlagt åtta hotell.

10-stationary-hospital-st-omer-chapel-ward-q28925

Man tager vad man haver. Alla större byggnader som kunde undvaras användes, här ett av alla tillfälliga sjukhus. Just detta var brittiskt och inrymdes i den gamla internatskolan Saint Josephs kapell i Saint Omer i nordösta Frankrike. © Imperial War Museum Non-Commercial.

Hur länge Emma Lifbom tjänstgjorde i Frankrike vet jag inte. Hon uppträder i källmaterial från Kalifornien igen 1920 så sannolikt tjänstgör hon en bit in på 1919 för att sedan återgå till det civila livet i det nya hemlandet.

1920-tal

Under hela 1920-talet återfinns Emma i Seattle i Washington som sjuksköterska med undantag för två noteringar, 1920 och 1929 då hon anges som boende i San Bernardino respektive San Francisco i Kalifornien. Även under dessa korta perioder i Kalifornien jobbade hon som sjuksköterska men vad som föranledde flyttarna har jag inte lyckats ta reda på.

I Seattle vet jag däremot att hon får arbete som sjuksköterska och sedermera ”assistant superintendent” vid Swedish Hospital i Seattle.

Swedish Hospital grundades av den svenske läkaren Nils Johansson 1910 efter att han i egen mening inte hittat någon sjukvårdsinrättning i Seattle som levde upp till hans förväntningar avseende på vårdkvalitet, patientsäkerhet eller hygien. Verksamheten finns kvar än i denna dag och är den största privata, icke-vinstdrivande, vårdaktören i Seattle med fler än 10 000 anställda.

Under 1920-talet hade Seattle utvecklats till en riktig svensk-stad. Swedish Hospital var bara ett av initiativen av den svenska befolkningen. Ett myller av olika svenska organisationer, både sekulära och religiösa, spirade och många svenskägda företag startades. De svenska immigranterna flockades till samma bostadsområden och skapade en extremt varierad flora av klubbar, föreningar, körer, loger, ordnar, församlingar och tidningar.

För en nyinvandrad svensk måste det ha känts som att ha kommit till ett större svenskt samhälle.

Men det måste ändå ha funnits något av en äventyrare i Emma eller en rastlöshet, något som drev henne vidare. Efter närmare 10 år i Seattle med några korta sejourer i Kalifornien ger hon sig av på nytt.

Honolulu, Oahu, Hawaii

Den 23 oktober 1931 återfinns Emma på passagerarlistan till fartyget SS President Lincoln med slutdestination Honolulu på Hawaii. Dit anländer hon sex dygn senare och inleder med det en 10-årig vistelse på ögruppen.

Hon jobbar som sjuksköterska på Queen’s Hospital i Honolulu på en av huvudöarna, Oahu. The Queen’s Hospital grundades redan 1859 av Hawaiis dåvarande kungapar. Hawaii förlorade sin självständighet när USA annekterade ögruppen 1898 men var alltså dessförinnan en självständig och suverän stat.

queens_hospital_in_1905_ppwd-10-1-011

The Queen’s Hospital i Honolulu år 1905. [Public domain], via Wikimedia Commons

Hon jobbar här fram till maj 1941, närmare bestämt den 29:e då hon återfinns på en passagerarlistan på fartyget Matsonia med destination San Franscisco i Kalifornien.

Vad som föranledde att hon lämnade ögruppen vid just detta tillfälle och hur hennes liv såg ut under de 10 år hon bodde där vet jag tyvärr inget om. Det enda jag fått fram är att hon till 1940 avancerat till en supervisor-ställning på sjukhuset, d.v.s. någon form första linjens chef.

Det är väl det som kan vara frustrerande med släktforskningen många gånger, man kan få fram information om platser släktingar vistades på, resedokument och offentliga handlingar som medborgarskapsansökningar och folkräkningar men det är väldigt sällan kan man få fram livet mellan alla dessa hållpunkter.

Man kan i varje fall konstatera att hon lämnade ögruppen i rättan tid. Bara ett drygt halvår senare, den 7:e december 1941, anföll kejsardömet Japan marinbasen Pearl Harbor strax väster om Honolulu och USA hade återigen dragits in ett pågående världskrig. Denna gång tjänstgjorde inte Emma Lifbom, kanske anade hon var händelseutvecklingen var på väg?

Kärleken

När Emma återvänder till fastlandet 1941 är hon 54 år gammal. Hon har levt ogift i hela sitt vuxna liv, troligen ett aktivt val för att kunna behålla sin självständighet. När hon kommer tillbaka besöker hon en bekant i Vancouver, British Columbia i Kanada men återvänder sen till en vän i Seattle, Washington.

Nånstans mellan hennes återkomst till Seattle den 15:e juli 1941 och den 15:e juni 1942 träffar hon Raymond Filmore Briggs och blir förälskad. Den här slutsatsen drog jag helt enkelt utifrån en tidningsnotis i Reno Gazette-journal från den 15:e juni 1942 om att Emma Lifbom och Raymond F Briggs har gift sig.

Till synes är de sina raka motsatser. Visserligen föddes Raymond Briggs i Indiana och migrerade alltså till Reno, Nevada i sina tidiga vuxenår. Väl där rör han sig däremot inte ur fläcken. Han får arbete som 20-åring på postkontoret på campusområdet vid University of Nevada och jobbar sedan där i dryga 45 år fram till sin pension i mars 1957. Han avslutar sin yrkesbana som chef för kontoret.

reno

Vy söderut efter Virginia Street, Reno, Nevada. 1940-tal. Credit University of Nevada, Reno Special Collections. [Public domain]

Hur träffades dessa motpoler? Det finns ytterligare en tidningsnotis som kan förklara det. Även i Nevada State Journal från 27:e juni 1942 nämns Emma Lifboms och Raymond Briggs giftermål. I denna lite längre notis beskrivs att hon nyligen flyttat till Reno från Honolulu och att hon jobbat på Riverside Hospital. Det finns ett Riverside Hospital än idag i Reno vilket sannolikt förklarar hur de träffade varandra.

Kanske är det ett bevis på att motsatser attraherar varandra?

Nu inleds en helt ny och måste jag säga troligen ovan fas i Emmas liv. I de träffar man nu får i folkräkningar och folkförteckningar beskrivs hennes sysselsättning som hemmafru och hon och Raymond bor hädanefter i Reno, Nevada. Kanske tröttnade hon till sist på att att inte ha någon fast punkt i tillvaron? Eller så var det kärleken som rotade henne.

Ovant måste det däremot ha varit för henne efter att från 16 års ålder ha levt mer eller mindre på resande fot, utbildat sig, bott i Washington, Kalifornien, Hawaii och rest till vänner och släkt i både Kanada och South Dakota.

En resa hade hon däremot kvar att göra.

Sista resan hem till Sverige

Raymond går i pension 1957. I maj året därpå återfinner vi bägge två i en passagerarlista på väg hem från Sundom och Sverige. De har alltså varit till Sverige på besök tillsammans.

Hennes andra och sista besök hemma i Sverige blir alltså under våren 1958. Det måste ha varit både med sorg och glädje som hon återsåg hembyn, gården och släkten.

Hennes föräldrar hade gått bort 1925 respektive 1927 och ett antal av hennes syskon likaså.

Samtidigt hade hon en rad syskon kvar i livet, ett otal syskonbarn att lära känna och säkerligen en massa andra vänner och bekanta som hon kunde glädjas åt att träffa. Det finns säkert kvar en del minnen i släkten från detta besök, det återstår att reda ut.

9:e februari 1966

Emma Augusta Lifbom avlider den 9:e februari 1966 i Reno, Nevada. Hon blev 79 år gammal. Hennes make Raymond levde fram till  15:e december 1972.

Jag måste säga att Emmas liv är fullständigt fascinerande. För det första fascineras jag av det mod som hon ändå måste ha haft att som 16-åring lämna sitt hemland bakom sig och resa till ett helt nytt land i en tid då det var svårt att hålla kontakten med familj, släkt och vänner.

För det andra så fängslas jag av att hon verkligen levde ut sitt liv. Hon var en sådan person som tog tillvara på de möjligheter som gavs och byggde ett framgångsrikt och innehållsrikt liv i sitt nya hemland. Hon sveptes inte bara med av andras beslut och agerande utan hon formade sitt liv med aktiva och medvetna beslut.

För det tredje måste man ändå fascineras av att hon gjorde allt detta som kvinna i en tid då självständiga, viljestarka och målmedvetna kvinnor inte var den rådande normen. Hon gick mot strömmen och gjorde det också framgångsrikt.

Slutligen måste jag också reflektera över att hon på många sätt deltog i sin tid stora händelser och skeenden. Migrationen från det fattiga Sverige, uppbyggnaden av det moderna USA, deltagandet i första världskriget, upplevelsen av det andra världskriget och till sist fick hon även se hur Sverige moderniserades vid sitt sista besök 1958.

När hon återbesökte Sundom och Norrbotten hade Sverige rest sig ur fattigdomen,. Demokratin hade erövrats och säkrats, folkhemmet hade börjat ta form, det allmänna välfärdssamhälle som präglar landet än idag var under uppbyggnad. Tillväxten var kraftig, arbetsrätten och sociala trygghetssystem byggdes ut, full sysselsättning var nära. I praktiken var Sverige ett helt annat land än det Sverige hon lämnade 1904.

Emma Lifbom levde ett spännande liv och visar också på hur mycket kunskap och fantastiska berättelser det finns att hämta i släktforskning.

Denna fredag, Nils Harnesk.

Fröknarna i Luleå (på fröken Frimans tid)

Under fjolåret fick jag en spännande förfrågan från Mediabruket i Stockholm. De jobbade med en dokumentär om kampen för kvinnlig rösträtt och sökte spår i arkiven av Ann Margret Holmgrens Norrlandsresa år 1903. Holmgren höll föredrag på olika orter i hela Sverige för att uppmana till bildandet av lokala grenar av Föreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt (FKPR), och reste norrut under hösten 1903.

Jag blev genast entusiastisk – det är inte bara ett ämne som intresserar mig, utan också något som vi har en hel del fint material kring. Bland de många arkiven hos oss på Arkivcentrum finns exempelvis en vacker fana, protokollsbok och medlemsförteckning för Luleåavdelningen av FKRP, daterad 1907-1909.

I Norrbottens-Kuriren hittade jag såväl annonser inför Holmgrens föredrag som artiklar som beskriver dem. Besöket i Luleå beskrivs i detalj och tycks ha varit mycket lyckat, med 40-talet namnunderskrifter, medan Kirunaborna var betydligt mer svårflirtade med mestadels män i publiken.

Filmteamet beslöt sig för att följa Ann Margret in i länet, till Malmberget och Kiruna, innan de avslutade med ett besök hos oss. Arkivcentrum (och jag själv) figurerar alltså i första delen av dokumentärserien ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Även om mina trettio sekunder i strålkastarljuset är roliga så är det faktum att kvinnorna lyfts ur historiens glömska än bättre – särskilt i mina egna hemtrakter.

Sedan flera år tillbaka har jag lekt med tanken att på ett eller annat sätt lyfta fram de många starka och betydelsefulla kvinnor som dyker upp i offentlighetens ljus i Norrbotten vid 1900-talets början. ”Alla dessa fröknar” heter projektet i mitt huvud. I fokus står de många beundransvärda kvinnor jag stött på i arkiven. Dessa kvinnor, födda omkring hundra år innan min egen generation, har varit med och skapat de rättigheter och livsförutsättningar som jag vuxit upp med och länge tagit för givna.

Att de var just fröknar är ingen slump, då gifta kvinnor i regel fick avsäga sig sina egna karriärer och mycket av sin självständighet. Flera av kvinnorna på min lista var dessutom lärarinnor, och alltså fröknar dubbelt upp!

Fokus hamnar på Luleå av den anledningen att här finns den enda (vad jag vet i alla fall) bevarade protokollsboken från lokala FKPR-avdelningar i Norrbotten. I staden fanns flera viktiga faktorer på plats som möjliggjorde att kvinnor kunde slå igenom på områden som tidigare varit förbehållna männen. Här fanns en stark medelklass och kvinnor som tidigt organiserat sig – faktum är att Luleå Fruntimmersförening, bildad 1857, är en av stadens allra äldsta. En annan viktig pusselbit var utbildning – Luleå Elementärläroverk för flickor startades år 1875 av Elina Benckert och Ester Lönnegren. Flickskolan kom att bli grogrunden för mycket av det som komma skulle.

I det här inlägget vill jag alltså ta chansen att teckna några ”idolporträtt” av de starka kvinnor som lyfte FKPR:s fana i Luleå. De kämpade inte bara för rösträtt, utan för en bättre värld; för jämlikhet, utbildning, social trygghet och rättvisa, fred och frihet.

Anna Gustafsson (1860-1944), ordförande / vice ordförande i FKPR Luleå.

1995001600099

Länsmejerskan Anna Gustafsson. Fotograf: Henry Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Kunskap är makt var mottot för hennes arbete inom alla områden.” (W.L . Wanhainen)

Anna Gustafsson var länsmejerska i Norrbottens Hushållningssällskap under åren 1892-1924/25. Hon var en driftig, orädd och mångbegåvad lantbrukardotter från Kållandsö som efter utbildning till mejerska antog utmaningen att bli länsmejerska i det avlägsna Norrbotten. Långa resor, främmande språk som finska och de konservativt motsträviga bönderna tacklade hon med framgång där många innan henne misslyckats. Anna Gustafsson räknas med rätta som en pionjär inom sitt fält.

Mejerinäringen var outvecklad, för att inte säga primitiv då Anna Gustafsson kom till Norrbotten – praktiskt taget all mjölk förädlades fortfarande till smör i hemmen. Anna Gustafsson moderniserade mjölkhanteringen med både utbildning, organisering och ny teknik. En mejeriskola och omkring trettio andelsmejerier skapades under hennes ledning, och hon lade grunden för det som skulle komma att bli Norrbottens Producentförening (senare Norrmejerier).

Hennes engagemang slutade inte där – alla sidor av lanthushållning intresserade Anna Gustafsson, som flitigt höll föredrag och kurser, skrev artiklar och anordnade studieresor för husmödrar. Hemslöjden och trädgårdsskötseln var favoritområdena bland en rad andra.

Utanför Hushållningssällskapets tjänst var Anna Gustafsson lika energisk, och tog sig an ett stort antal förenings- och förtroendeuppdrag. Hon var t ex ordförande i landstingets skolköksstyrelse och verksam inom husmodersföreningen, djurskyddsföreningen, Fredrika Bremerförbundet och inte minst Norrbottens museum. Anna Gustafsson var nämligen den första kvinnan i Norrbottens museiförening, den organisation som med tiden blev Norrbottens museum.

Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, intendent och sekreterare i museiföreningen, var Anna Gustafsson en drivande kraft i skapandet av friluftsmuseet Hägnan, till en början förlagt till Gültzauudden. Samma radarpar låg också bakom skapandet av Norrbottensdräkten år 1912. Genom de många och långa resorna i länet införskaffade hon också många föremål till museets samlingar, mestadels textilier.

Anna Gustafsson tilldelades Norrbottens Hushållningssällskaps guldmedalj vid sin pensionering.

Siri Holm (1870-1960), medlem i FKPR Luleå.

1996006400027

Fröken Siri Holm, lärarinna vid Luleå flickskola 1891-1930 och Luleå stads första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot. Siri satt i fullmäktige perioden 1910-1919. Fotograf: Erik Persson, Luleå kommuns stadsarkiv

”Idealist av renaste vatten” (om Siri Holm då hon fyllt 70 år, NK)

Sigrid eller Siri Holm var uppvuxen i Luleå, dotter till läroverksadjunkt O. M. Holm. Efter utbildning i Stockholm blev hon år 1891 lärarinna vid flickskolan i Luleå, en tjänst hon innehade fram till pensionen 1930.

Nykterhetsrörelsen var stark i Luleå i början av 1900-talet och Siri Holm var en av förgrundspersonerna. Hon bildade Luleås kvinnliga nykterhetsförening (LKN) år 1902. Föreningen diskuterade inte bara nykterhet, utan behandlade en rad andra sociala och rättsliga frågor, inte minst kvinnosaken. ”Är det önskligt att kvinnorna skola ha samma lön för samma arbete?”, frågade man sig exempelvis vid ett av mötena.

2013000700036

Luleå Kvinnliga Nykterhetsförening demonstrerar genom Luleå. Till höger Rektorsgården i korsningen Tullgatan – Storgatan. Fotograf okänd, Luleå kommuns stadsarkiv

LKN uppgick i Vita bandet 1913, men var fortfarande i högsta grad förknippad med Siri Holm, som var dess ordförande ända fram till 1953.

Holm var dessutom engagerad i en rad andra ideella strävanden, till exempel djurskydds- och fredsrörelsen, missionen och rösträttsrörelsen. År 1910 blev Siri Holm den första kvinnan i Luleå stadsfullmäktige och sjätte inröstade kvinnan i fullmäktige i Sverige. Hon var ledamot av fullmäktige fram till 1919. Under 1910-talet förbjöd stadsfullmäktige flera gånger detaljhandel med brännvin.

O.M. Holm hade suttit i fullmäktige i närmare trettio år, bland annat som ordförande. Dottern Siri följde i hans fotspår och hade alla de rätta förutsättningarna för att lyckas – förutom just det att hon var kvinna. I en liten artikel i NK 1964 kan man läsa om de kvinnliga pionjärerna i stadens politiska styre. Där låter det som att hon utan problem och med självklarhet klivit in i fullmäktige. Men själv noterar hon i en jubileumsartikel om nykterhetsrörelsen att det inte var utan friktion.

”Den där ohängda S.H., henne skulle man då vilja få bort.”, sade en okänd ledamot av fullmäktige, medan skribenter i tidningen Norrskensflamman gjorde sig lustiga över hennes vana att ta med sig stickningen till mötena.

2016 beslutade Luleå kommun att namnge de nya cykelbroarna i staden efter Siri Holm, tillsammans med Märta Bucht, Linda Fagerlin och Lotten Burman. Alla fyra var engagerade i rösträtts- och nykterhetsfrågor i Luleå i början av 1900-talet och pionjärer inom det kommunala arbetet.

Anna Svensson (1873-1947), sekreterare i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

anna-svensson

Anna Svensson, ur Märta Buchts privatarkiv, Norrbottens museum.

”Hennes undervisning var som hon själv – klar, saklig och fri från alla oväsentligheter.” (Karin Lindgren-Rietz)

Anna Svensson föddes i Östergötland där hon gick i Linköpings flickskola. 1887 flyttade familjen Svensson till Luleå. Den 15-åriga Anna inledde sin långa lärargärning 1888 vid den Norbergska privatskolan i staden, för att snart övergå till Luleå Elementärläroverk för flickor. Efter vidareutbildning i Stockholm återkom hon till skolan 1897 och tog över ägarskapet och rollen som föreståndarinna – senare kallat rektor – från Elina Benckert år 1909.

Anna Svensson var, liksom kollegorna Siri Holm och Märta Bucht, både politiskt och ideellt engagerad trots att ansvaret för skolan måste ha tagit upp mycket av hennes tid. Hon blev den andra kvinnan i stadsfullmäktige i Luleå, ett år efter Siri Holm. Från 1912 och ända fram till 1934 var Anna Svensson ledamot i fullmäktige och arbetade idogt för de frågor som intresserade henne, framför allt nykterhet, fred och kvinnorörelsen. Liksom vännen Märta Bucht var hon medlem i Frisinnade kvinnoklubben och skolans SSUH-förening, samt förstås FKPR.

Att Anna Svensson var en känd profil i sin dåtid är tydligt, men för mig känns hon som lite av en doldis, kanske mer bortglömd än de andra. I flickskolans jubileumsskrift beskrivs Anna Svensson som en skicklig pedagog med gedigna kunskaper, ständig innovationslusta och god organisationsförmåga. Hon blev storslaget firad då hon gick i pension år 1933 och blev belönad med kunglig medalj för medborgerlig förtjänst. Samtidigt övergick flickskolan i kommunal regi och en epok avslutades.

reflex-1918-luleaansikten-anna-svensson

Ur Anna Svensson och Betty Strayes arkiv, Norrbottens museum.

Märta Bucht (1882-1962), ordförande fr o m dec 1908 till föreningens upplösande 1920.

1994002800373

Märta Bucht, 1907. Fotograf: Henny Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Samhället behöver många sådana kvinnor, kloka, goda, modiga och mänskliga.” (Anna Svensson)

Märta Bucht, dotter till kartografen G. W Bucht, växte upp i Luleå. Hon fick sin utbildning vid flickskolan, där hon efter vidareutbildning i Stockholm tog plats i kollegiet år 1907. Hon var lärarinna vid skolan fram till pensionering år 1948, men fortsatte att arbeta med vikariat ett flertal år. Dessutom var Märta Bucht starkt engagerad i ett antal ideella och politiska strävanden, där hennes outtröttliga entusiasm och goda förmåga att uttrycka sig tal och skrift gjorde henne till en viktig och drivande kraft.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet byggdes upp på den avsky för krig och våld som skapades av första världskriget. Märta Bucht reste som en av tolv svenskor till Zürich för bildandet av förbundet, och förblev sedan Luleåkretsens ordförande i 40 år. Att ett dekret kom från huvudstaden i maj 1940 om att alla medlemsmatriklar och protokoll skulle brännas vittnar om att arbetet för fred ingalunda var utan kamp och faror. Hitlertiden var svår, berättar Bucht i en artikel i NK 1961. ”[…] vi visste ju alla att vi stod på tyskarnas svarta lista.”

Märta Bucht engagerade sig också i Frisinnade kvinnoklubben i Luleå, Vita Bandet, Norrbottens föreläsningsförbund m fl föreningar. Hon var ledamot i stadsfullmäktige och i folkskolestyrelsen (1911-1930), dessutom barnavårdsman och innehade förtroendeuppdrag av landstinget. För SSUH:s barnkoloni i Måttsund gjorde Märta Bucht stora insatser via flickskoleföreningen Rimfrost. Hon blev belönad med kunglig medalj och orden för sina insatser i samhället.

Emma Isakson (1880-1952), kassör i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

emma-isakson

Emma Isakson, ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Norrbottens museum.

”Hon stod på egna ben och såg med egna ögon.” (Ivar Frick)

Emma Isakson var dotter till Norrbottens-Kurirens grundare, Nils Petter Isakson, och fick liksom sina systrar sin utbildning på flickskolan i Luleå. Precis som bröderna Georg och Rudolf arbetade Emma tidigt i familjeföretaget. Hon tog över posten som kassör från Rudolf år 1908 och blev därmed en maktfaktor vid tidningen och den som höll i företagets hela ekonomi. 1924 valdes hon in i företagsstyrelsen, där hon 1945 tog över som ordförande. Samma år blev hon även ansvarig utgivare för tidningen. Ändå var och förblev hon ”kassörskan”, trots att hon med rätta kunnat titulera sig direktör.

Utöver arbetet var Emma Isakson aktiv inom lottakåren, som kassör och ordförande för Luleå Lottakår och en tid som chefslotta i överstyrelsen som representant för hela Norrland. Hon var kassör i FKPR Luleå (som naturligtvis kunde annonsera gratis i Norrbottens-Kuriren) samt i styrelsen för Luleå Fruntimmers Pensions- och Understödsförening.

Hon beskrivs i jubileumsspalter och minnesord i den egna tidningen bl a som klok, sansad och beslutsam, med ett rättframt och stundtals barskt sätt men också ett gott hjärta. ”Sträng men rättvis”, sägs Emmas valspråk vara.

Emma Isaksons egna ord, förevigade på diktafonrulle nedlagd i tidskapseln som begravdes i Kurirenhuset 1936, är blygsamma i uttryckandet av den roll hon själv spelar:

”Att nu vara kassörska i Norrbottens-Kuriren är nu ej så svårt. Visserligen är utgifterna stora, men vi ha också inkomster. Annat var det för ett 70-tal år sedan, då min far, boktryckaren N.P. Isakson, kom hit upp. Dagskassan var ibland 37 öre. Tiderna ha gått framåt, och genom arbete, sparsamhet och gott förstånd har företaget blivit vad det nu är. Måtte nu även kommande släktled fortsätta i samma fotspår, så hoppas jag att Norrbottens-Kuriren skall få fortleva i många generationer och vara till arbetsglädje och utkomstmöjligheter för dem, som ärligen arbeta inom företaget.”

Trots att hon knappast förhäver sig i ord så råder det inget tvivel om att Emma Isakson var den som bestämde – och trots att brodern Rudolf talar betydligt längre så är det Emma som får ordet först.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie

Mer om fröknarna i Luleå och den kvinnliga rösträttsrörelsen i:

Rönnbäck, Josefin. 2004. Politikens genusgränser – den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap. Stockholms universitet. Stockholm

Florin, Christina. , 2006. Kvinnor får röst – kön, känslor och politiska kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Atlas. Stockholm.

”Flickskolan i Luleå 1875-1965”, Svea Bergström och Bengta Risberg, 1965

Norrbottens-Kurirens arkiv (deponerat vid Norrbottens museum). Se särskilt Marianne Söderbergs berättelse om Emma Isaksson: http://www.kuriren.nu/nyheter/150-ardel-6-kassorskan-en-kvinna-att-rakna-med-6156694.aspx

Märta Buchts privatarkiv (NF 1978)

Anna Svensson och Betty Strates privatarkiv (Nbm 77)

Vita Bandet Luleå (NF 785)

Norrbottens Läns Hushållningssällskap (NF 143)