Lite om marinarkeologi och det blöta kulturarvet

Jens Lindström heter jag och jag arbetar som intendent/marinarkeolog på Sjöhistoriska museet i Stockholm och jag har blivit inbjuden att vara gästbloggare här på Norrbottens museums Kulturmiljöblogg denna vecka. Kul och tack för förtroendet!

Under de senaste tio åren så har vi på Sjöhistoriska varit uppe i Luleå vid flera tillfällen och då främst i kulturmiljövårdens tjänst. Kulturmiljövård UNDER vattnet det vill säga. Det finns ju en hel del vatten i Luleå. Både hav, sjö och älv. På samma sätt som man gör arkeologiska undersökningar på land inför till exempel ett vägbygge så behöver man ibland göra arkeologiska utredningar under vattnet där det finns en risk att fornlämningar kan komma att förstöras. Vi på Sjöhistoriska museet är ett rikstäckande museum och för oss marinarkeologer innebär det att vi jobbar över hela landet, men merparten av jobben gör vi i mälardalsregionen.

Vad finns det då för lämningar under vattnet i Luleå kanske du frågar dig? Ja som överallt annars i vårt avlånga land skulle jag vilja säga. Fartygsvrak kanske är det första man tänker på men det finns även andra typer av lämningar som klassas som fornlämningar under vattnet. Det kan vara gamla hamn- och bryggkonstruktioner, kulturlager, industrilämningar, fasta fiskeanläggningar etc.

Stora delar av havet och våra sjöar och vattendrag är vita fläckar på den arkeologiska kartan och detta på grund av att det aldrig genomförts några systematiska inventeringar av sjö- och havsbottnar. Den vanligaste typen av undersökningar som vi gör är därför utredningar där vi inte har en aning om vad som finns på botten. Då brukar vi först använda oss av ett geofysiskt instrument som heter side scan sonar vilket kan beskrivas som ett sidotittande ekolod som kan upptäcka uppstickande föremål på botten. Efter en så kallad sonarkartering granskar vi sonarfilerna noggrant och väljer ut ”objekt” som ser ut att kunna vara av arkeologiskt intresse varefter vi ger oss ut i fält och dykbesiktar dessa. Det är alltid spännande att dyka ner i djupet utan att ha en aning om vad man kommer att träffa på. Särskilt när det är mörkt och dålig sikt i vattnet, vilket det ofta är. Ganska ofta så påträffar vi moderna och medvetet sänkta fritidsbåtar och allt möjligt skrot som man slängt i vattnet men ibland så hittar vi faktiskt riktigt spännande saker.

Det är just arkeologiska utredningar som har fört oss upp till Luleå. Den senaste utredningen gjorde vi utanför Karlshäll i Notviken väster om Luleå och här hittade vi lämningar från sågverksepoken vid Karlsvik från slutet av 1800-talet och från trämassefabriken utanför Karlshäll som var i drift fram till 1960-talet. Runt om i landet, framförallt i storstadsområden, lägger man ned mycket pengar och resurser på att snygga till gamla industriområden och göra om dessa till attraktiva bostadsområden, gärna med havsutsikt. Praktexempel på detta är Hammarby sjöstad i Stockholm och Eriksbergs varvsområde i Göteborg. Bottnarna utanför dessa industriområden är däremot oftast helt oretuscherade och här ligger allsköns skrot och bråte från industriverksamheten kvar på botten och är det enda som påminner om den tidigare verksamheten. Precis så är fallet på botten utanför Karlshäll och Karlsvik där det i stort sett bara är massamagasinen, eller de så kallade ”Tyskmagasinen” som vittnar om den tidigare industriverksamheten. Vill du läsa mer om våra undersökningar i Luleå så finns rapporterna att ladda ner här:

Utredning i Karlshäll
http://www.sjohistoriska.se/Documents/Marinarkeologi/2016_4.pdf

Luleå farled
http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9271

Vraket i Norra hamn
http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7543

1. Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

2. Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal..

Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal.

3. Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Resande Mannen
Ibland får vi tillfälle att göra andra undersökningar än utredningar. Östersjön är ett fantastiskt hav för bevarande av gamla trävrak och nu i veckan har vi tillsammans med Sjöpolisen i Stockholm genomfört en besiktning av ett fantastiskt vrak i Stockholms södra skärgård. Vraket har identifierats som Resande Mannen som förliste i en storm den 27 november 1660. Vraket som hittades för ett par år sedan vilar på 15 meters djup och är på många sätt ett fantastiskt vrak. Ända sedan 1950-talet har vraket efter Resande Mannen stått högt upp på varje vrakletares önskelista och många har letat efter det utan framgång. Bland annat Anders Franzén som återupptäckte Vasa i Stockholms ström.

4. Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Fartyget var på väg till Polen med greve von Slippenbach som efter Karl den X:s död hade fått förtroende att förhandla om fred på kung Karl XI:s förmyndarregerings uppdrag. Det sägs att när Resande Mannen hade kolliderat med en klippa och börjat sjunka, räddade man greven och skepparens älskarinna i en mindre båt men den kapsejsade och alla drunknade utom greven som lyckades ta sig tillbaka till vraket och klättra upp i stormasten. När skepparen såg sin älskarinna drunkna ska han ha dragit hatten över huvudet och kastat sig i vågorna. Under århundradens lopp har det bildats många myter kring vraket, framförallt på grund av att fartyget sägs varit lastat med dyrbara gåvor till den polska kungen. Vill du läsa mer om Resande Mannen så finns det en arkeologisk rapport här: http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:618884/FULLTEXT01.pdf

5. Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

6. Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hjälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Ja det var lite kort om vårt arbete med det blöta kulturarvet. Tycker du att det verkar spännande och vill veta mera så är du välkommen att besöka vår egen blogg som finns på: http://www.sjohistoriska.se/marinarkeobloggen

..och vem vet.. snart kanske vi dyker upp i Luleå igen!:-)

/ Jens Lindström
Intendent Sjöhistoriska museet

Haparanda kyrka – ful eller fin? Att tycka till om hus.

Jag får ibland frågor om vad jag tycker om olika nybyggen i länet. Senast jag fick frågan var på en arkitekturföreläsning som jag höll på Medborgarskolan i Luleå. Vad tycker jag egentligen om ”Hoppbacken” (längs Södra Hamnleden) och om höghusen på Lulsundsberget i Luleå? Vad tycker jag om Åhléns/Clarionkomplexet på gamla Fritz Olsson tomten i Luleå? Vad tycker jag om kyrkan i Haparanda och om nya stadhuset i Kiruna?

Som byggnadsantikvarie kan man räkna med att ses som en skeptiker till allt vad nytt heter. Om kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer rivs bort till förmån för nya hus – då är vi skeptiska, det är ju vårt jobb att värna dessa miljöer. Men ny arkitektur kan också vara häftig och intressant på många sätt. Arkitektur skapar debatt och samtal, många har något att säga och tycka om hus.

Personligen är jag förtjust i postmodernistisk arkitektur och den spanske arkitekten Ricardo Bofill är en av mina favoriter. Jag gillar arkitektur som är nyskapande men också vågar använda sig av historiska arkitekturdetaljer och ornament.

Haparand_kyr_höst-2015_01 DT

Haparanda kyrka, foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

1978_1745_9

Den gamla kyrkan brann ned 1943, Norrbottens museums bildarkiv Carlotta 1978:1745:9

Haparanda kyrka

När räknas ny arkitektur som just NY arkitektur? Nya kyrkan i Haparanda från 1967 är ändå snart 50 år gammal och jag har läst att den är omnämnd som en av de fulaste byggnaderna i Sverige.

Den nya kyrkan var en modig kontrast till den gamla kyrkan av trä som brann ned 1963. De två kyrkorna var varandras motsatser och fortfarande är den nya kyrkan spektakulär och annorlunda och kanske just ”ful” i mångas ögon.

Kyrkan ritades av arkitekten Bengt Larsson vid arkitektkontoret ELLT och arkitekturstilen är brutalistisk. Bengt Larsson kallade sin skapelse för ”rent hus”. Typiskt för brutalismen var fasader i rå, omålad betong. Inga ”onödiga” arkitekturdetaljer som inte hade någon funktion användes, istället var det endast tekniska och funktionella lösningar som blev dekorativa element. Fasaden på Haparanda kyrka är av kopparplåt som ärjats och blivit mörkt brun. Interiören är ljus med högt i tak och en stor ljuskrona dominerar kyrkorummet.

Haparanda kyrka räknas som ett huvudverk i sin tids modernistiska arkitektur och har numera ett kulturhistoriskt värde. Jag anser att det är en häftig byggnad som är värt ett besök.

Titta in i kyrkan genom fotograf Daryoush Tahmasebis 360 graders panorama!

play_buttonpluspic

haparanda_int_kyrk_01
Interiör Haparanda kyrka, foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Arkitekturpedagogik

Nästa vecka ska jag hålla en stadsvandring för en gäng 2:or från Östra skolan i Luleå. Det är en utmaning att förklara arkitektur och kulturhistoriska miljöer på ett pedagogiskt sätt. Vad är egentligen viktigt att berätta? Men ännu viktigare: Vad är viktigt att prata om tillsammans med eleverna? Vad tycker de om hus? Vad är ett fult och ett fint hus? Vilka hus är viktiga för dem?

//Jenny Dahlén Vestlund, byggnadsantikvarie