Om matkultur i norra Fennoskandien från sen järnålder till och med historisk tid

Förra året blev jag inbjuden av Frida att skriva i den här bloggen på Norrbottens museum och blev så klart väldigt glad över detta. Tanken var då att jag skulle skriva något om mitt arbete med Silbojokk som jag har ett samarbete om med Åsa Lindgren, verksam på Norrbottens museum. Jag trodde då att jag skulle ha hunnit klart med de tolkningar och analyser som rör den arkeologiska lokalen, men eftersom allt arbete kring den arkeologiska lokalen inte är klar ännu tänkte jag istället berätta om mitt avhandlingsarbete kring arkeologi och matkulturer i norra Fennoskandien från sen järnålder till historisk tid.

När jag började läsa arkeologi i Göteborg kom jag att fatta intresse för arkeologi i norra Sverige och senare norra Fennoskandien. Inte minst om samisk arkeologi och historia. Senare flyttade jag till Stockholm för att studera vidare och inriktade mig mot studier kring matkultur i historisk och förhistorisk tid. Idag är jag doktorand vid arkeologiska forskningslaboratoriet och fortsätter mitt arbete med dieter och mobiliteter, samt påverkan av klimatiska förändringar i norra Fennoskandien mellan järnålder och historisk tid.

ren-eidlitz-kuoljok-93-s-29

Ren av Hans Andersson i Eidlitz Kuoljok, K., 1993. Bark och ripa: mat i norr på naturhushållningens tid. Småskrifter från Ájtte.

gadda-oring-eidlitz-kuoljok-93

Gädda och öring av Hans Andersson i Eidlitz Kuoljok, K., 1993. Bark och ripa: mat i norr på naturhushållningens tid. Småskrifter från Ájtte.

Mat har alltid varit och är även idag något väldigt viktigt. Den är nödvändig för vår överlevnad. Såväl för djur som för människor. Tillgången till föda ser olika ut vid olika geografiska områden, på lokal nivå, likväl som på regional och inte minst internationellt. Det vi äter styrs mycket av den lokala tillgången på föda, men ett visst utbyte mellan långväga kontakter är inte heller att underskatta. Under medeltiden är exporten av renprodukter och fisk från Atlanten viktig och ingår i rätt så utbredda handelsnätverk, inte minst till södra Europa. I vissa religiösa och ceremoniella traditioner kan en del djur visa sig vara av speciell betydelse. Ett exempel på det är björnceremonin där både tillagningen och förtäringen av björnen genomförs enligt vissa riktlinjer i respekt mot djuret (Myrstad 1997). Maten som kultur har tydliga sociala, ekonomiska och religiösa anspråk. Det jag vill få sagt är att tolkningen av matkultur-er är av mycket stor vikt i förståelsen av det forntida samhället. Och det är med hjälp av stabila isotopanalyser som den informationen kan ges.

Allt som vi äter lagras i vår kropp och i våra skelett. Den informationen kan vi få fram med hjälp av stabila isotopanalyser på arkeologiskt benmaterial. Medan kolisotopen berättar mer om man har livnärt sig på mer landlevande eller marina djur så talar kväveisotoperna om var i näringskedjan individen befunnit sig. Svavelisotoper berättar då mer om mobilitet baserat på födan (Eriksson 2013).

I en ny pilotstudie har jag tillsammans med kollegor kunnat skilja på olika typer av samhällsstrategier genom stabila isotopanalyser på renben för att skilja på olika typer av rendomesticering. I analysen av kol-, kväve- och svavelisotoper på renben från diverse arkeologiska och moderna lokaler och, bland annat, i jämförelse med ett källkritiskt öga till historiskt och mer modernt skriftligt material om olika samiska samhällsstrukturer har vi kunnat se en antydan till att renarna hållits på olika sätt. Norra Fennoskandien är och har under väldigt lång tid varit ett mångkulturellt samhälle. Det kan likväl ha funnits små som stora sociala, ekonomiska och religiösa skillnader på både lokal och regional nivå. Så med hjälp av stabila isotopanalyser på renben från diverse lokaler har vi kunnat belysa dessa lokala och regionala skillnader i hur den domesticerade renen har hållits.

Det är lite kort och gott om vad jag sysslar med. Det finns mycket att berätta och mycket intressant forskning som har gjorts i matkulturernas spår. Mat är som sagt oerhört viktigt för alla levande organismer och det kan tala om så mycket mer för oss om förhistorien än just bara den föda som förtärts. Inte minst då om sociala, ekonomiska och religiösa interaktioner mellan människor och djur. Med den bilden som ligger under texten här skulle jag vilja avsluta det här inlägget. Bilden är tagen från en båt ute på Sädvajaure i Arjeplogsfjällen på väg till Silbojokk. Silbojokk kan skymtas lite längre fram i bilden direkt till vänster om båtens för. Nedan följer även lite tips på litteratur om det finns intresse i att fördjupa sig. Alla referenser rör inte direkt det jag just skrivit, men har en indirekt relevans för den forskning som jag bedriver.

img_6856

Bild tagen av författaren från båt på Sädvajaure på väg mot Silbojokk (2015).

Vid tangentbordet:
Markus Fjellström
Doktorand, Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet

Tips på vidare litteratur

  • Bergman, I. & Edlund, L.-E. 2016. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. Acta Borealia, Vol 33, no 1:52-80.
  • Eidlitz Kuoljok, K. 1993. Bark och ripa: mat i norr på naturhushållningens tid. Småskrifter från Ájtte.
  • Fjellström, M. 2011. Stable isotope analysis and ethical issues surrounding a human skeleton material from Rounala in Karesuando parish. Masteruppsats, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.
  • Liedgren, L. & Bergman, I. & Ramqvist, P.H. & Hörnberg, G. 2016. Hearths in the coastal areas of northernmost Sweden, from the period AD 800 to 1950. Rangifer 36 (1): 25-50.
  • Myrstad, R. 1997. Bjørnegraver i Nord-Norge. Spor etter den samiske bjørnekulten. Stensilserie B nr 46. Institutt for samfunnsvitenskap. Arkeologiseksjonen.
  • Riksantikvarieämbetet. Byrån för arkeologiska undersökningar, 1989. Silvret från Nasafjäll: arkeologi vid Silbojokk. Stockholm: Byrån för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet.
  • Salmi, A.-K., Äikäs, T., Fjellström, M. & Spangen, M. 2015. Animal offerings at the Sámi offering site of Unna Saiva – Changing religious practices and human–animal relationships. Journal of Anthropological Archaeology, vol 40: 10-22

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).