Märkliga saker i skog och mark

Nu har våren kommit till Norrbotten och vi står i startgroparna att dra ut i fält. Än ligger snön kvar på sina håll och tjälen har inte helt släppt sitt grepp om backen, så det dröjer än en stund innan vi kommer ut. I jobbet som arkeolog är vi mycket ute i skog och mark när vi gör våra uppdrag. Förutom de fornlämningar vi letar efter och dokumenterar så ser vi en hel del andra saker. Saker som kan fånga åtminstone mitt intresse av olika anledningar. Här kommer en blandad kompott med sådana saker.

Naturen kan ha mycket för sig och skapa märkliga formationer, som får fantasin att flöda. Det är inte så konstigt att tron på troll och andra väsen var utbredd förr. De finns ju där ute – trollen och träden, som får liv och griper tag efter en med sina knotiga grenar… Vi är oftast ute när det är fullt dagsljus, så vi ser ganska snabbt att figuren som hukar längre fram vid stigen är en övervuxen myrstack, eller en stubbe. Annat var det för pigan som vallade hem korna på höstkvällen. Hon skulle nog tveka och titta en extra gång innan hon vågade sig förbi det här stubb-trollet!

En troll-liknande stubbe påträffad vid en utredning.

En troll-liknande stubbe i Älvsby-trakten. Foto: Åsa Lindgren

Naturen kan också bjuda på sådant som bara är lite konstigt, vackert, eller ovanligt. Som en flaskborst-tall, en mörkblå insekt (en Violett majbagge, eller Meloe violaceus, om vi ska vara vetenskapligt korrekta). Eller myrornas E4 på en skarp tallhed. Tänk att myror som är så små kan trampa upp sådana tydliga stigar.

En tall formad som en flaskborste, en märklig insekt och myrornas spår på tallheden. Foto: Åsa Lindgren

En tall formad som en flaskborste, en märklig insekt och myrornas vägar på tallheden. Foto: Åsa Lindgren

Service längs vägen
Ibland kan man stöta på oväntade serviceinrättningar längs vägen där man kör. Som en liten kaffe-automat vid en grusväg på väg mot vägs ände. Där finns te och kaffe i var sin termos och en burk med kakor! Om utsmyckningen intill är där för att locka eller skrämma besökarna är jag dock lite osäker på…

En märklig kaffeautomat, på väg mot vägs ände.

En märklig kaffeautomat, på väg mot vägs ände. Foto: Åsa Lindgren

När man passerar Junosuando kan man för ett ögonblick tro att det blivit en reva i tid och rum, och att man förflyttats till Mississippi och hjulångarnas tid. Här finns nämligen världens nordligaste hjulångare, Sippi Belle of Junosuando. Den tog sin jungfrufärd 1998 och är egentligen en bastuflotte, men i något stiligare utförande än vanligt!

Ångaren och bastuflotten Sippi Belle of Junosuando.

Ångaren och bastuflotten Sippi Belle of Junosuando. Foto: Åsa Lindgren

En annan typ av konstruktion som vi träffar på ganska ofta är älgtorn och så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha fotograferat alla olika märkliga varianter. De finns i lika många utföranden som det finns antal älgjägare (nästan). Här är ett som fastnat på bild vid fornminnesinventering i Narken-trakten. Vi tyckte det var ovanligt lyxigt, med järnkamin och skorsten. Det varma vädret för dagen inbjöd dock inte till proveldning.

Älgtorn med järnspis och skorsten vid en grusväg.

Arkeolog Olof Östlund står i ett älgtorn med järnspis och skorsten. Foto: Åsa Lindgren

Gropar
Det är något med människor och gropar! Det verkar som att gropar i skogen har en dragningskraft på människor. De finns nästan vart som helst och hur oländigt till som helst. Groparna med skräp i. Det är så fascinerande (och bedrövligt tråkigt) att se hur långt folk ids ta sig ut i skogen för att dumpa skräp. Det skulle vara sååå mycket enklare och närmare att åka med skräpet till tippen, eller återvinningen! Fascinerande också vad folk slänger – det kan vara vad som helst! Allt från pappersskräp, leksaker, kläder till datorer, kylskåp, bilar… Målarburkar verkar vara poppis att slänga i skogen, och bilbatterier. Något jag undrar över är varför skräpet nästan alltid måste läggas i en grop? Det är ändå ingen som ser eländet (förutom den där arkeologen på uppdrag då), även om det skulle ligga helt öppet i den öde skogen. Förutom de naturliga groparna, så är det populärt att slänga skräp i tjärdalsgropar, källargropar och täktgropar. Här en målarburk, en sko och glas i en källargrop.

Källargrop fylld med skräp, här en sko, en flaska och en plåtburk.

Källargrop fylld med skräp, här en sko, en flaskhals och en plåtburk. Foto: Åsa Lindgren

Övergivna saker
Det finns en annan kategori skräp, som jag verkligen funderar över och det är sådant som spontant verkar lämnat på fläck och ställe. Det är inte ovanligt att det rör sig om skor och då undrar jag hur personen i fråga kommit därifrån. I strumplästen, eller hade hen ett par nya skor med sig? Varför byttes skorna just här i så fall och inte hemma? Ofta är skorna i dåligt skick och dags att slängas, men även skor som är hela kan stå kvarglömda eller övergivna på märkliga ställen.

Gamla kvarglömda skor vid en öde skogsbilväg.

Gamla kvarglömda skor vid en öde skogsbilväg. Foto: Åsa Lindgren

Längs vägarna, i dikesrenen, kan det ligga alla möjliga och omöjliga saker. Det är kanske inte konstigt att det ligger saker slängda där (men det är lika korkat att slänga saker genom bilfönstret, som i en grop i skogen). En gång hittade jag en komplett ljudbok på CD. Riktigt så dålig var den inte, att den förtjänade en flygtur ut i grönskan. Eller… det kanske den var, för jag kommer inte ihåg vilken bok det var.
En annan gång, i en annan dikesren, låg en resväska med flera böcker i och utanför. Böckerna och väskan var i 1950-talsstuk, men där intill låg även en lysrörslampa och lite annat skräp. Hörde de ihop? Vems var det? Hur hade de hamnat där i dikesrenen mellan Byhåla och Obygden?

Resväska och böcker i 50-talsstil, samt en lysrörslampa, i dikesrenen.

Resväska och böcker i 50-talsstil, samt en lysrörslampa, i dikesrenen. Foto: Åsa Lindgren

Även om vi människor slänger, eller lämnar saker efter oss här och där, så kommer naturen att göra sitt för att ta över. Det går kanske inte så fort, men med tiden kommer det vi lämnat efter oss att försvinna i glömska och grönska. Som det här gamla övergivna huset vi sprang på vid fornminnesinventering för några år sedan. När taket rasat in börjar grönskan spira.

Naturen har börjat ta över en övergiven gård. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Naturen har börjat ta över en övergiven gård. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Det var länge sedan någon ställde ifrån sig det här sållet invid resterna efter en kolmila. Kolet sorterades i olika kvalitéer och där var sållet till hjälp för att få bort de minsta bitarna. Nu har en björk vuxit upp genom gallret och håller det i ett järngrepp.

Ett kol-såll har vuxit fast i en björkstam.

Ett kol-såll har vuxit fast i en björkstam. Foto: Åsa Lindgren

Här sorteras kol med hjälp av ett kol-såll. Foto: Staffan Nygren

Här sorteras kol med hjälp av ett kol-såll.
Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

En bit från kol-sållet håller en vattenlåda på att bli ett med sin omgivning. Vattenlådan användes för att isbelägga vägarna där timret fördes ut från skogen. På så sätt kunde hästarna dra betydligt mycket större lass, än om de drog timmerslädarna på snö. Lådan hade en kamin där man eldade, för att vattnet inte skulle frysa under tiden man arbetade. På bilden syns luckan till kaminen på kortänden och skorstenen som går längs hela lådan för att värma vattnet och sedan upp i andra änden. Ovanpå vattenlådan ligger en ränna tillhörande en tjärdal som också finns i området.

Vattenlåda för isbeläggning av skogsbruksvägar

Vattenlåda för isbeläggning av skogsbruksvägar. Foto: Åsa Lindgren

En annan lämning från det arbetskraftskrävande skogsbruket är stubbar med ”omtag”. Den här stubben vittnar om att skogshuggaren fått ta omtag inte mindre än tre gånger innan trädet fälldes. Oftast träffar man på stubbar med bara ett omtag. Omtagen gjorde huggaren för att det vid första försöket, längst ner närmast marken, visade sig att trädet var murket i mitten. Då provade han lite högre upp, men inte för högt, eftersom det var viktigt att få ut så mycket som möjligt av trädet. Ju kortare stock, desto mindre betalt…

Stubbe med huggspår efter tre omtag.

Stubbe med huggspår efter tre omtag. Foto: Åsa Lindgren

Den här kvarlämnade lilla bulldozern kommer nog att stå emot tidens tand något längre än lämningarna av trä. Den har dock blivit lite rostangripen efter några decennier i skogen. Jag undrar vad som hände och varför den blev kvar här, i ett område där den använts vid malmprospektering. Gick den sönder och gick inte att laga, eller körde den fast och kunde inte bärgas? Vem vet?

En övergiven bulldozer.

En övergiven bulldozer. Foto: Åsa Lindgren

Många lämningar väcker en beundran för det arbete som våra förfäder lagt ner för att kunna leva och överleva. Idag är det mesta så enkelt. Vi kan köpa allt vi behöver (och mer därtill) fixt och färdigt i affären utan större arbetsinsats, eller kostnad. Det finns vägar och transportmedel att ta sig fram nästan överallt. Något som inte var självklart för bara några årtionden sedan. Då var man tvungen att hushålla med det lilla man hade och transporterna var både tids- och energikrävande (då menar jag personlig, fysisk energi). Ofta hittar man även spår efter uppfinningsrikedom och resursutnyttjande i sådant som människor lämnat efter sig.

En rökkåta gjord av två gamla båtar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum och klädkrokar av grov ståltråd.

TV: En rökkåta gjord av två gamla båtar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum TH: Klädkrokar gjorda av en grov ståltråd. Foto: Åsa Lindgren

Här har två gamla båtar fått bli landkrabbor då de byggts om till en rökkåta. I ett förfallet hus (samma som ovan) har en grov ståltråd formats till klädhängare i farstun. ”Man tager vad man haver” och använder fantasin! Det är annat än dagens slit-och-slängmentalitet…

Med detta något röriga bogginlägg vill jag bara säga – gå ut i skog och mark och förundras, förvånas, förfäras, fundera, inspireras och njut av allt märkligt som finns där ute! Men glöm för all del inte bort att titta efter forn- och kulturlämningar!

Vid bloggen denna vecka
/ Åsa Lindgren

Där det finns gränser…

På den samiska nationaldagen 6 februari 2015 skrev Malin Nord i Svenska Dagbladet:

Historieskrivning är något farligt då människor skrivs ut ur historien. När jag slår upp en kartbok över min hemtrakt Jämtland tar det tid att navigera i myllret av streck. De är heldragna eller streckade. Enkla eller dubbla och har olika färger. Tecken förklarar hur jag ska tolka de linjer som människor stakat ut. Där börjar byn. Där slutar den. Där börjar och slutar skogen. Myrmarkerna. Där börjar och slutar länet, eller landet.
 Som ärr (vissa har kanske läkt men de kommer alltid att synas) går gränserna kors och tvärs över en kartas fiktiva landskap. Som en idé över en ordning. En dröm om vilka som befinner sig på den ena sidan gränsen, och vilka som befinner sig på den andra.
Även om linjerna inte syns under våra fötter vet vi oftast att de är där. Vi kan känna i hela kroppen när vi lämnar en plats och träder in i en annan.
Där det finns jord och mark finns det oftast en gräns.
Där det finns gränser finns det människor som farit illa.

När jag läste artikeln gick mina tankar till ett ämne jag ägnade flera år åt i min avhandling, nämligen hur en svensk historieskrivning i och om norra Sverige och dess befolkning har dragit upp gränser som påverkar oss än idag. Från 1800-talets andra hälft fanns ett intresse och behov av att skriva nationen Sveriges historia, en berättelse där norra Sverige och dess befolkning ingick – om än i en perifer roll. Berättelsen om Sverige ordnade ett symbolrum där vissa saker fick plats och andra hamnade i glömska. Det innebar, som Malin Nord skriver, att människor skrevs ut ur historien men i lika hög grad tror jag det innebar det att människors vardagsverklighet i norra Sverige hamnade i ett varken-eller förhållande till den bild av ”tingens ordning” och ”den rätta världen” som historien om Sverige befäste.

Betydelserna av ”svenskheten” byggdes upp genom motsatsbyggande, där ett definierat, underordnat samiskt Andra (som inte alls omfattade alla levnadsformer bland samer) tjänade till att markera gränserna och betydelserna för en svensk nationalitet. Det fanns på olika sätt en vilja och politik från svenska statens håll att människors vars liv inte passade in i den snävt definierade versionen av en samiskhet skulle se sig själva som svenskar och ha eller sträva efter ett liv som ansågs vara ”typiskt svenskt”.

Bloggtabell

Motsatspar i nationsberättelsens symbolrum och betydelser som lades i dem.

Många människors vardagsvärld i norr hamnade i en glömska mellan symbolrummets synliga motsatspar. Många levnadsformer bland samer osynliggjordes. Sk skogssamisk ekonomi, med en högre grad av bofasthet och inte sällan med en kombination av jordbruk och renskötsel, passade exempelvis inte in i det nationella symbolrummet. Samer som tagit upp nybyggen i fjällområdet befann sig också i en likande relation av liminalitet och officiell glömska. Tornedalsfinskspråkiga och romer i Norrbotten förlades på det hela taget i en osynlighet inom historien om Sverige och norra Sverige.

Samiska nybyggare vid Ålloluokta. Foto: C-G Blomqvist © Norrbottens museum

Samiska nybyggare vid Ålloluokta. Foto: C-G Blomqvist © Norrbottens museum

 

Påselad ren med höskrinda. Kangos, Pajala kn, 1936. Foto: E Lundemark  © Norrbottens museum

Påselad ren med höskrinda. Kangos, Pajala kn, 1936. Foto: E Lundemark © Norrbottens museum

”Svenskheten” i Norrland skildrades inte på samma sätt som en svenskhet söder därom. I början av 1900-talet skrev arkeologen Oscar Almgren: ”Det var naturligtvis södra och mellersta Sverige, som först befolkades och som först tillägnade sig hvarje nytt framsteg i kultur; men även Norrland har befolkats långt tidigare och deltagit i den allmänna utvecklingen vida påpassligare, än man kunde vara benägen att tro, då man tänker på de ofantliga afstånden” (Almgren 1908: 3). 33 år senare skriver Gunnar Ekholm: ”Norrlands utveckling har, …, gått andra vägar och framför allt i ett annat tempo än andra svenska landsdelars. Norrland har icke såsom dessa på ett tidigt stadium infogats i den svenska rikskroppen. Liksom under några förhistoriska epoker har dess perifera läge även senare haft till följd en viss utvecklingens retardering. Landsdelen har därigenom kommit att utgöra ett länge efterblivet område, vars nyväckta livskällor först i vår tid omskapat det till ett viktigt kraftcentrum” (Ekholm 1941: 163).

Det var ett genomgående tema att skildra förhållandet mellan Norrland (eller Norrbotten) och området söder om landsdelen som en relation mellan ett centrum (vars position och utgångspunkt för all definition togs för givet) och en periferi som ansågs befinna sig i utkanten av det civilisationsbygge som Sveriges historia skildrades vara. Norrland, Norrbotten och alla som betecknades/betecknade sig själva som svenskar i norr förlades därför i samtiden lite av på gränsen mellan natur och kultur, vildmark och bygd, marginella i rummet och i tiden ohjälpligt efter ”den egentliga svenskheten” i söder, där byggandet av det industriella sk Framtidslandet i norr skildrades som vägen till ett inlemmande i nationen.

Vad har gränsdragningarna betytt för hur vi i Norrbotten tänker om oss själva och andra? Vilka gränser drar vi nu och vem och vad hamnar i glömska däremellan?

 

Vid tangentbordet, Sara Hagström Yamamoto

 

Almgren, Oscar (1908). Medelpads och Ångermanlands fornminnen från hednatiden. Uppsala: Norrländska studenters folkbildningsförening.

Ekholm, Gunnar (1941). Norrland: en studie i landsdelens äldre bebyggelsehistoria och kulturgeografi. Svensk geografisk årsbok. 1941(17), s. 142-168.

Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010.