Nationalism i Sverige och Norrbotten – hur har den sett ut egentligen och hur ser den ut idag?

Främlingsfientligheten är på frammarsch i Europa. Det byggs murar och stängsel, man skärper gränskontroller och i Sverige talas det om systemkollaps. På 1 maj i år demonstrerade nazister öppet på gatorna i Borlänge.

Det högerextrema partiet Nationella Fronten i Frankrike går framåt, Jobbik och Fidesz i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland är bara några av de högerextrema partier inom Europa som tar mark. Sverigedemokraterna, som blev tredje största parti i valet 2014, med sina rötter i den svenska nationalismen/nazismen är ett mer närliggande exempel på framgång för ett av dessa partier.

Utanför Europa finns Daesh, Al-Shabaab, Boko Haram och Al-Qaida med flera terrororganisationer som å sin sida hyser förakt för västvärlden, dess livsstil och demokratiska värderingar.

Väst har i århundraden beslagtagit tredje världens naturtillgångar, idkat slavhandel med människor med mera. Man har byggt mycket av sitt välstånd på människors lidande och ritat om gränser mellan människor och mellan länder. Allt detta har skett i Guds och ibland även i demokratins namn.

Samtidigt är vi alla beroende av varandra för jordens globala överlevnad i form av utbyte av varor och tjänster länder emellan.

Jag har här valt att främst beskriva bakgrunden till den nationalism som funnits i Sverige och Norrbotten.

Den tidiga svenska nationalismen

Först 1775 fick en liten grupp judar bosätta sig i Sverige utan att överge sin tro. Gustav III ville ha duktiga affärsmän och tillät detta med tanken att det skulle utveckla Sveriges ekonomi. Hätska och judefientliga utfall förekom i pressen och en hatstämning blåstes upp.

Snart blev det judiska inflytandet reglerat i det så kallade Judereglementet som antogs 1782 och innebar bland annat att judar bara fick ha vissa yrken och endast tilläts bosätta sig i några få större städer.

Motståndet mot den lilla gruppen judar var stort, då främst från småföretagare som var rädda för konkurrens. Sverige var inne i en lågkonjunktur och man ville ha en grupp att skylla på.

När det gamla Judereglementet höll på att upphävas 1838 och svenskfödda judar skulle få samma rättigheter som andra medborgare blossade oron upp och i augusti 1838 attackerade antisemitiska småhantverkare och arbetare kända judars hem. Stenar kastades och fönster krossades. Först dagen därpå vågade en del judar lämna sina hem. Följande kväll möttes antisemiterna av militär och några sammanstötningar skedde. Antisemiterna gav dock upp och vände hem.

Kung Karl XIV Johan blev oroad och gjorde eftergifter till antisemiternas favör och delar av Judereglementet blev kvar i form av en kunglig förordning: ”Angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket”. Först på 1870-talet fick judar full medborgerlig rätt i Sverige.

Kampen för ökad demokrati under de här åren var stor och i kölvattnet av dessa demonstrationer drog även antisemitiska band runt och trakasserade såväl judar som liberaler. Detta blossade upp av och till under andra halvan av 1800-talet.

1923 bildade Berthold Lundén (1878 – 1932), musiker, publicist och utbildad ingenjör från Göteborg, Svenska Antisemitiska Föreningen (SASF). Denna förening hade fler än tusen medlemmar och sympatisörer. Föreningen anordnade bojkott av judiskägda företag i Göteborg och hade slagord som känns igen än idag ”Sverige åt svenskarna”.

SASF blev en plantskola för flera svenska nazister däribland Birger Furugård som senare kom att bilda Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP).

År 1915 bildades Sveriges Nationella Förbund (SNF) som är en av världens äldsta högerextrema organisationer.  SNF var från början en fristående studentförening SNU (Sveriges Nationella ungdomsförbund) till dåvarande högerpartiet Allmänna valmansförbundet (AVF) som efter en del namnbyten blev nuvarande Nya Moderaterna från år 2006.

Alf Meyerhöffer, född i Luleå 1891 och senare officer vid Bodens garnison, valdes 1932 som riksdagsledamot till andra kammaren för Norrbottens läns valkrets och tillhörde då AVF.

 

Meyerhöffer044

Bild ur Porträttgalleri från Norrbottens län 1937.

 

Efter inre stridigheter och slitningar mellan olika politiska riktningar bröt förbundet med AVF som tog avstånd från de nazistiska sympatierna. 1935 bytte SNU namn till Sveriges Nationella Förbund. Meyerhöffer betecknade sig då som ledamot för den ”Nationella gruppen”. SNF bildade en kamporganisation efter nazistisk modell där Meyerhöffer utsågs till kårchef. Organisationen uppträdde ofta i uniform vid sina möten och efter att riksdagen beslutat om uniformsförbud vid massmöten motionerade han flera gånger om att förbudet skulle upphävas. Förbudet var ett provisorium från år 1933 och antogs formellt efter andra världskriget. Lagen upphävdes 1 juli 2002, även om vissa symboler fortfarande är förbjudna att bära genom att de ses som hets mot folkgrupp. Meyerhöffer förlorade sin riksdagsplats i valet 1936. Alf Meyerhöffer var tillsammans med stationsskrivare Gösta Jacobsson och lantbrukaren John Gustafsson, en av tre personer med öppna nazistiska sympatier som suttit i svensk riksdag.

Under krigsåren var Meyerhöffer regementschef i Östersund och anlitade flitigt Per Engdahl, ledare för Riksförbundet det nya Sverige, som föredragshållare och bland annat anordnades ett opinionsmöte på Östersunds teater.

I SNF fanns ett förakt för demokratin även om detta officiellt inte var uttalat i deras partiprogram.

Efter sin period som riksdagsman fortsatte Meyerhöffer sin militära karriär och blev så småningom överste. 1949 utsågs han till ordinarie kavalleri- och infanteriinspektör, men den tyskvänlige Meyerhöffer kom i konflikt med dåvarande arméchefen som var mer västvänlig och han begärde avsked 1951. Alf Meyerhöffer avled 1962.

1937 gick SNF samman med det fascistiska Riksförbundet Det nya Sverige.

Maktambitioner och inre stridigheter gjorde att ovan nämnda Per Engdahl bröt med SNF och 1941 bildade han organisationen Svensk Opposition (SO) som var inblandade i en rad högförräderimål, bland annat värvades folk till tyska Waffen SS via organisationens avdelning på västkusten, något som var förbjudet enligt svensk lag. Efter krigsslutet 1945 var han involverad i att smuggla unga nazister till Sydamerika där de fick en fristad. Han startade även en arbetsförmedling till hjälp för nazister från Norge och Danmark som tagit sin tillflykt till Sverige. Partiet bytte sedermera namn till Nysvenska Rörelsen.

1950 anordnades en kongress i Rom med de italienska fascisterna (MSI) och ett europeiskt nätverk började ta form. Året därpå hölls en liknande kongress i Malmö där det beslöts att förlägga deras Europakontor just i Malmö. Aktiviteten klingade av under första hälften av 1960-talet då medlemmarna började bli åldersstigna.

Per Engdahls rörelser anses inte tillhöra de större svenska grupperingarna men har ändå påverkat nationalismen i efterkrigstiden, då främst organisationen Riksfronten som tagit fasta på hans idéer om fascism och korporativism. Per Engdahl avled 1994.

1924 bildade bröderna Birger, Gunnar och Sigurd Furugård Sveriges första nazistiska parti: Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet. 1931 bytte partiet namn till Svenska Nationalsocialistiska partiet (SNSP). 1932, året efter namnbytet, ställde man upp i riksdagsvalet och fick över 15 000 röster.

1933 splittrades dock partiet och en gren bröt sig ut och skapade Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP).

Medan SNSP leddes av Birger Furugård så leddes NSAP av Sven-Olof Lindholm. Partierna beskrivs ofta som Furugårdare och Lindholmare.

I valet 1934 vann Furugårdarna 80 mandat i kommunvalen i landet. Men två år senare i riksdagsvalet förlorade man nästan alla sina väljare och partiet lades ned. Birger Furugård uppmanade sina anhängare att ansluta sig till Lindholms parti med mottot ”En ledare ett parti”.

De båda riksdagsvalen 1936 och 1938 blev en stor besvikelse för Lindholmarna. Partiet började röra sig mer åt höger och man bytte även namn till Svensk Socialistisk Samling (SSS). De bytte även ut sin partisymbol från hakkorset till vasakärven. Mot slutet av kriget och vid riksdagsvalet 1944 förlorade man dock stort och de flesta medlemmar och sympatisörer lämnade partiet. Partiet lades slutligen ner 1950.

Norrbotten under krigsåren

I Norrbotten på 1930-talet var de nazistiska sympatierna som starkast i Tärendö och Jukkasjärvi. Vid kommunalvalen 1934 erövrade nazisterna 21 mandat i Norrbottens kommunfullmäktigeförsamlingar. Luleå och Boden fick representation med ett mandat i Boden och två i Luleå.

Karta mandat NSD051

Ur NSDs serie Nazismen i Norrbotten 27/9 1993 Nyhetsgrafik: Åke Åkerlund.

Tärendö kyrkby blev vid kommunalvalet 1934 den största framgången för nazisterna där de fick 36 procent av rösterna och blev med detta näst största parti tillsammans med kommunisterna efter högern.

I samma val 1934 blev nazisterna tredje största parti i Nattavaara efter högerpartiet och kommunisterna. Partiledaren Sven-Olof Lindholm hade varit på valturné i Norrbotten och lyckades fånga många väljare vilket visade sig tydligt i många kommuner.

Nationalsocialistisk samling kring Lindholm

Ur tidningen Se nr 13 1942 Valmöte i Luleå med SSS.

1936 fanns 16 lokalavdelningar för NSAP/SSS i Norrbotten – flest i landet efter Göteborgs och Bohus län och 1942 hade antalet stigit till 19 då Norrbotten blev det län där flest lokalavdelningar fanns i hela Sverige.

Nazismen i Tärendö kommun
Sven Henricsson från Tärendö blev med tiden en aktiv nazist. När läkaren Ekblom från Flen kom till byn under början av 1930-talet förde han med sig den nazistiska ideologin. Henricsson var kronojägare till yrket och hade i slutet av 1920-talet praktiskt taget ”ärvt” byns politiska ledarskap som kommunalordförande av sin far Albert Henricsson. Han blev kommunens ”starke man” och hade många befogenheter i egenskap av såväl kronojägare som kommunpolitiker. 1934-1938 var han kommunalfullmäktigeledamot för NSAP/SSS. Han satt 12 år på olika poster i skolstyrelsen och hade ledande poster inom hemvärnet och luftskyddsföreningen. 1936 blev han partitalare och turnerade runt i Norrland.

Med sitt stora lokala inflytande i kommunpolitiken i kombination med sitt arbete som kronojägare kände många sig tvungna att rösta på nazisterna i valen eftersom Sven i princip hade egen makt att anställa dem som ansågs vara lojala.

Henricsson fick bland annat själv handha ett bidrag på 70 000 kr till avverkning, virkesförädling och transporter. Många kunde få sysselsättning med dessa pengar och det krävdes att hålla sig lojal med arbetsgivaren.

Sommaren 1934 utspelades en massiv väg- och flottningsstrejk bland arbetarna. Arbetarna förlorade strejken, vilket medförde att de kommunistiska anhängarna fick sig en törn och byns kommunistiska ungdomsklubb självdog. Klubben hämtade sig dock och veckan före jul 1935 startade den igen och ökade successivt sitt medlemsantal.

Även Sven Henricssons far Albert var kronojägare och blev med tiden aktiv nazist inom SNSP. Han hade varit politiskt aktiv länge och började redan 1885 inom kommunpolitiken, där han agerade ”politisk vilde”. 1910 valdes han in i landstinget, men varken hans valfrågor eller partitillhörighet var kända. Vid 1914 års val hade han bestämt sig och stödde då Bondepartiet. Han ansågs ändå som ”frisinnad” alltså både liberal och aktiv inom partiet. 54 år senare, 1939, avsade han sig sin fullmäktigeplats. Medlemskapet i SNSP blev inte långvarigt. Han gick ur partiet när det uppdagades att partiledaren Birger Furugård, som var veterinär till yrket, skrev ut recept på konjak till sin hund för att kunna använda den själv eftersom det var ransonering på alkohol i Sverige.

Politiken i Tärendö under de här åren präglades av många konflikter mellan kommunister och nazister.

Sven Henricsson sades vara en person som till vardags gick omkring i sin hemmagjorda nazistuniform med alla tillhörande nazistsymboler. Han ansågs även vara en person som var aggressiv i sin agitation samtidigt som han kunde ”ta folk” och vara trevlig mot dem han mötte. Han hade ett pörte där han förvarade nazistflaggor och annat som symboliserade hans partitillhörighet.

Sven Henricsson, Tärendö

Bild ur Porträttgalleri från Norrbottens län 1937.

 

Sven Olov Lindholm hade varit på besök i Tärendö 1933 där han hämtats med bil från Gällivare av Sven Henricsson. Han höll ett möte för 150 personer och gjorde ett gott intryck hos byns nazistanhängare. Lindholm blev bekant med familjen Henricsson och övernattade även i deras hem vid besöket.

Birger Furugård, som lanserades som den svenska Riks-Führern, kom även han på besök året efter och under samma år besökte även SNSP:s partifunktionär byn för att hålla ett två timmar långt möte där han kritiserade marxismen.

1934 bröt nazisterna i Tärendö med Furugård och anslöt sig till Lindholms parti, NSAP/SSS.

År 1935 var det dags för Lindholms andra besök i byn och han hämtades som tidigare av Sven Henricsson med bil från Gällivare. En kraftig snöstorm rådde vid tillfället och de körde fast. De fick försöka skotta sig loss men inget hjälpte. Efter ett tag fick de hjälp av tre män från byn, varav den ene var byns kommunistiske ledare. Händelsen var speciell eftersom Lindholm som var militär i grunden hade svårt att se att en kommunist kunde hjälpa en nazist – men tog så klart emot hjälpen. Motsättningarna mellan kommunister och nazister var kraftiga även vid den här tiden så händelsen är smått unik.

Dagen därpå höll han ett möte i en av gårdarna i byn där man bland annat spelade kampsången ”Vak upp vårt folk” och han diskuterade politik med lokala politiker, såväl nazister som andra.

Vid krigsslutet 1945 när färjan från Tärendö skulle avgå sägs det att Sven Henricsson kom farande med en nazistflagga och ropade – Nu har ni sålt er till kommunisterna! Han var övertygad om att de sovjetiska kommunisterna skulle komma tillbaka med färjan och ta över landet.

Kommunismen och nazismen i Tärendö kommun och Norrbotten

Sture Henricsson var Svens bror och aktiv kommunist. Denne hade arbetat som tummare vid flottningen och var en av organisatörerna vid en av flera strejker som blossade upp när man protesterade mot bolagens ”rofferi” samt mot kommunledningen som inte tog hänsyn till att många fick sänkt lön och blev arbetslösa. Sture fick avsked när det uppdagades att han mätte timmer till böndernas fördel. Som kommunist blev han deporterad till interneringslägret i Storsien utanför Kalix i två omgångar.

Kommunismen var stark i Tärendö under första hälften av 1900-talet. Detta tros bero på skogsbolagens hantering av arbetsvillkor och lönesättning samt att de som emigrerat till USA under tidigt 1900-tal upptäckt socialismen och skickade hem brev och tidningar med propaganda. Så var det även för Sture och några av hans övriga bröder eftersom brodern Svante emigrerat och skickade hem den typen av material som fångade deras intresse. Men människorna var också fattiga och levde till största delen på småjordbruk samtidigt som kronojägarna hade makt att själv välja vem som skulle arbeta inom skogs- och vägarbete.

”Finlands sak är vår” var ett uttryck som avspeglade sig på frivilliga från Sverige som deltog på Finlands sida mot Sovjet under Finska vinterkriget. Antikommunismen i Sverige var hård och det debatterades i riksdag och regering. Flera borgerliga och antikommunistiska politiker framhävde kommunisterna som landsförrädare. Man försökte stoppa spridningen av kommunistiska tidningar och propaganda och det argumenterades i riksdagen för ett förbud.

Förbudet infördes 27 mars 1940 och kvarstod fram till slutet av 1944. Det medförde att man smugglade och distribuerade ut de kommunistiska tidningarna i smyg till leverantörer och prenumeranter.

Transportförbud - för vad och för vem

Ur Norrbottens Föreningsarkivs samlingar.

Natten till den 3:e mars 1940 skedde ett attentat mot tidningen Norrskensflammans redaktion på Kungsgatan i Luleå. Fem människor omkom, varav två barn, och fem personer skadades. Attentatet var det största politiska terrordåd som inträffat i Sverige under 1900-talet. Tidningshuset blev helt ödelagt och redaktionen fick flytta till Stockholm.

En månad senare häktades tre officerare, en menig soldat samt en journalist från högertidningen Norrbottens-Kuriren för attentatet.  Några dagar senare kom det sensationella beskedet att Luleås stadsfiskal och en kapten även de häktats för att ha deltagit i planeringen av attentatet.

Under rättegången behandlades aldrig det faktum att fem personer avlidit, utan de åtalade dömdes för skadegörelse på annans egendom. De skulle även ersätta försäkringsbolaget samt tidningsföreningen Norrskenet för driftstoppet. Samtliga dömdes till mellan två och sju års straffarbete men benådades av Samlingsregeringen 1944.

Nazisterna var i likhet med kommunisterna emot demokrati och parlamentarism, men kom aldrig att ses som samhällsfarliga i Norrbotten. Inga nazister skickades till arbetskompanier som Storsien. Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg att det enbart var kommunismen som utgjorde ett hot mot samhället. Justitieministern begärde in rapporter från hela Sverige för att kartlägga de olika verksamheterna. Nazisterna nämndes aldrig i rapporten från Norrbotten. Man ville ha ett partiförbud men enbart för kommunisterna. Något partiförbud kom dock aldrig varken för kommunistiska eller nazistiska sympatier.

De nazistiska sympatierna sjönk successivt i Tärendö och Norrbotten under krigsåren. När Tyskland med dess allierade förlorade vände människorna sig till socialdemokrater och högern. Tärendö skiftade politisk färg, även om de nazistiska idéerna levde kvar hos några få under åren närmast efter krigsslutet. År 1950 fanns ingen lokalavdelning för NSAP/SSS i Norrbotten.

Efterkrigstiden

1956 bildade Göran Assar Oredsson Sveriges Nationalsocialistiska Kampförbund som kom att byta namn 1957 till Nordiska Rikspartiet (NRP). Tillsammans med sin hustru Vera ledde de partiet i över 50 år.

Vera Oredsson född, Schimanski, hade tidigare varit gift med Sven-Olof Lindholm. Hon gick med i Nordiska rikspartiet 1960 och gifte sig 1963 med partiledaren Göran Assar Oredsson. Hon var partiledare mellan 1975 – 1978 och blev i och med det Sveriges första kvinnliga partiledare. Maken tog därefter åter över partiledarrollen. Hon var född i Berlin och hennes far var medlem i SA, själv var hon medlem i Bund Deutscher Mändel (BDM), motsvarigheten för flickor till Hitlerjugend.

Vera Oredsson har bland annat hyllat nuvarande andre vice talman Björn Söder för hans negativa uttalanden om homosexuella, och partiets våldsamma historia är inget som hon ångrar. Hon medverkade så sent som år 2016 vid Nordiska motståndsrörelsens demonstration på 1 maj i Borlänge där hon ogenerat gjorde Hitlerhälsning, vilket har resulterat i en anmälan för hets mot folkgrupp. Vera Oredsson är i år 88 år och – som hon själv säger – ”nationalsocialist in i döden”. Så här säger hon om förintelsen:

”– Det är judarna som överdrivit det där, de styr medierna. Det fanns grund för det de gjorde. Jag är rasist, jag vill bevara den vita rasen.” (Källa: Vera Oredsson ”Jag är nationalsocialist in i graven”. ETC 2014-11-04. Artikel av: Eigil Söderin).

Riksaktionsgruppen (RAG) var en del av partiets organisation och var tänkt att fungera som en Stormavdelning i det fall partiet skulle nå stora framgångar. RAG var inblandade i en del brottslighet under 1970- och 80-talet och ett stort antal medlemmar dömdes för misshandel, trakasserier, mord, olaga hot och bombattentat.

NRP kämpade för att få nazismens idéer återuppväckta men partiet lades ned 2009 på grund av sviktande hälsa och ålderdom hos Göran Assar Oredsson. Organisationen Nordiska nationalsocialister (NNS) fick ta över deras program och flera av NRP:s anhängare följde med. I maj 2013 ingick NNS förbund med Nordiska motståndsrörelsen.

Militanta grupper som Riksfronten, tidigare Föreningen Sveriges Framtid och VAM bildades under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Grundaren av Riksfronten, Leif Larsson, hade tidigare varit ledare för Riksaktionsgruppen RAG. Dessa grupper hade få anhängare och de flesta medlemmarna av VAM greps under 1990-talet av polisen för förberedelse till rån. Idéerna levde vidare genom Nationella Alliansen med i huvudsak samma medlemmar, men nu försökte man tona ned våldet och brottsligheten. Grupperna anses tillhöra den internationella ”Vitmakt rörelsen” där musiken är den gemensamma nämnaren för skinheads och personer med en rasistisk åskådning.

Under denna period gick en våldsvåg med rasistiska och nazistiska inslag genom Sverige. Lågkonjunktur och en ökad flyktingström från Balkan tros vara en del av orsakerna till denna ökade form av nationalism. Det liberala och högerpopulistiska partiet Ny Demokrati kommer in i riksdagen 1991 med visioner om bland annat minskad invandring. Samtidigt gäckade Lasermannen, John Ausonius, polisen med sina attacker på invandrare genom att skjuta på slumpvis utvalda offer i syfte att döda.  Han dömdes i tingsrätten för nio mordförsök och ett mord, men senare frikändes han för två av mordförsöken. Den 10 maj 1995 fastställdes domen på livstids fängelse utan tidsbestämning.

1979 bildades en organisation av personer med anknytning till NRP, SNF och Nysvenska Rörelsen vars huvudsyfte var att bekämpa invandringen: Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Gradvis anslöt tidigare medlemmar ur RAG och NRP till BSS eller deltog parallellt i bådas aktiviteter.

1980 i Södertälje anordnade BSS sitt första officiella framträdande i ett invandrartätt område men jagades bort av en upprörd lokalbefolkning. Man ordnade aktiviteter på gatorna och lyckades mobilisera sig i många svenska städer.

På detta klistermärke från 1980-talet riktar Bevara Sverige Svenskt en rasistisk varning till svenska flickor:

BSS

Klistermärke med rasistiskt budskap, producerat av BSS. Texten lyder: ”VARNING! till svenska flickor! Undvik oskyddat samlag med negrer som bär dödligt AIDS! Allra helst: Skända inte din ras, Ditt Sverige, Din familj och släkt. Gör abort endast i nödfall. Bevara Sverige Svenskt.”

BSS förespråkade bland annat registrering av i Sverige boende invandrare, skärpt abortlag och förbud mot internationell adoption.

Man gav ut tidskriften BSS-Nytt under 1980-talet (som senare bytte namn till Patrioten) och sände radio tillsammans med närradioföreningen Öppet Forum, vars grundare Rolf Pettersson blev åtalad flera gånger för hets mot folkgrupp. Organisationen spred flygblad och sålde tidningsmaterial vid Stockholms Centralstation och allt detta sammantaget gjorde att deras popularitet ökade markant hos en skara svenskar.

Organisationen upphörde 1987 då en falang BSS:are bildade Sverigepartiet efter en sammanslagning med Framstegspartiet.

Efter interna slitningar och uteslutningar bildades Sverigedemokraterna, SD, 1988 av i huvudsak den tidigare falangen BSS-medlemmar. Parollen Bevara Sverige Svenskt användes fram till 2003/2004. Partisymbolen, som har stora likheter med den symbol som brittiska fascistpartiet National Front använde under 1980-talet, byttes ut 2006 till den nuvarande blåsippan.

TL_sd_03_1990

Sverigedemokraternas partisymbol fram till 2006.

En av de som var med och grundade SD var Gustav Ekström (1907 – 1995) som valdes till revisor i partiet. Han hade tidigare varit medlem i Svensk Socialistisk Samling och deltog som frivillig i Waffen SS direkt under Heinrich Himmler. Han menade att han ”stred för Hitler och mot världsjudedomen” och han förnekade konsekvent att Förintelsen ägt rum ända fram till sin död.

Partiledare för SD under de första åren 1989 – 1995 var Anders Klarström, tidigare aktiv inom Nordiska Rikspartiet och dömd för bland annat mordhot mot programledaren Hagge Geijgert.

Mikael Jansson valdes till partiledare 1995, samma år som Jimmie Åkesson gick med i partiet, och som år 2005 valdes till partiledarposten efter en del inre stridigheter.

Tina Hallgren Bengtsson tog 1991 plats i kommunfullmäktige i Höör och 1992 valdes hon in i partistyrelsen för att 1993 bli vald till vice partiledare. 1996 firade hon Hitlers födelsedag i Karlskrona tillsammans med NSF där hon höll ett tal iklädd nazistuniform framför en hakkorsflagga för flertalet NSF:are. Hon var vid den tiden gift med Jan Bengtsson, även han medlem i partistyrelsen. I ett tal hyllade Jan Bengtsson Hitler ¨Adolf Hitler, sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda sanna vägen. Sieg heil!¨.

Ingemar Somberg, även han tidigare frivillig under andra världskriget och tillhörande Waffen SS, hade av och till kritiserat SD och nynazisterna för dess utåtagerande retorik:

 ”Det är inte som på 30-talet (…) Tänk därför på att nazisymboliken från 30-talet inte är gångbar längre och dessutom straffbar (…) Min förhoppning inför 1999 är att alla kan samlas under en sammanhållande ledning och bakom ett icke enbent partiprogram. Låt oss sammanställa ett ”tusenfota” program där inte främlingshat och vit makt är det enda viktiga, bredda därför argumenteringarna till alla områden. Till Er unga vill jag bestämt vädja: häng in uniformen, ställ ifrån Er ölburken och sluta skråla om judeslakt. Måste Ni marschera så gör det i takt, Ni framhäver inte den vita rasens överlägsenhet genom att gå som en fårskock. ”
(”Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna”. ETC 2014-02-04. Artikel av Bosse Schön).

Senare under 1996 införde Mikael Jansson uniformsförbud på partimöten. Makarna Bengtsson bröt med SD och gick med i det radikalare partiet Nationalsocialistisk Front som krävde ”ett rasrent svenskt folkslag” och obligatorisk undervisning i ”rasbiologi och rashygien”. Nationalsocialistisk Front blev senare Svenskarnas Parti. Jan Bengtsson återvände så sent som 2013 till SD där han valdes in i föreningen i Höör. Hans nazistiska bakgrund accepterades då av nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson.

När SD valdes in i riksdagen 2010 bar de nyvalda ledamöterna kostym, medan Jimmie Åkesson bar en folkdräkt från Blekinge.

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Ur Sverigedemokraternas partiprogram. Källa: Expo.

Efterkrigstidens Norrbotten

I Norrbotten, under slutet av 1980-talet och under 1990-talet, var nationalismen åter i fokus på allvar. I Piteå fanns en lokalavdelning för Nordiska Rikspartiet och i Överkalix härjade en liten grupp skinheads. Affischer, flygblad och klotter spreds frekvent av flera olika grupper.

Affisch VAM049

Bild ur Piteå-Tidningen 10 september 1992.

Överkalix hade en tid en stämpel som ”rasismens högborg” i länet, detta på grund av en liten skara skinheads som försökte sätta skräck i lokalbefolkningen.

De blev kända över hela Sverige när de spottade på boxaren Lotfi Ayed i samband med TV-lagets fotbollsmatch mot lokala förmågor. Ett juniorlag i ishockey attackeras med nazistiska slagord under en turnering i Överkalix.

Men i Överkalix fanns också de, såväl invandrare som lokalbefolkning, som inte märkte något av de trakasserier som förekom. Här fanns invandrare som trivdes bra och kände sig trygga. En stor demonstration hölls mot den rasism som fanns där och en fjärdedel av Överkalixborna anslöt sig.

Gruppen av skinheads blev mindre med åren då några valde att flytta och en av dem hamnade i fängelse. Överkalix kommun satsade stort på ungdomsaktiviteter och sammanhållning och det gjorde att de rasistiska brotten minskade successivt.

Även andra orter i Norrbotten drabbas av extremistiska nationalisters framfart under åren 1995 – 1996:

  • Riksfronten delar ut flygblad på Hertsön i Luleå.
  • Två invandrare i Boden blir beskjutna med luftpistol.
  • Ung Vänsters lokal i Luleå utsätts upprepade gånger då man krossat fönster till lokalen.
  • Ett 20-tal skinheads attackerar en antirasistisk demonstration i Luleå. Sju personer grips.
  • En irakisk man i Boden skadas av en brevbomb som skickats från Malmö.
  • Två israeliska män från södra Sverige misshandlas vid ett besök på Matarengi marknad i Övertorneå.
  • I Piteå misshandlas en man på Sundsgatan av ett gäng skinheads.
  • En familj i Luleå med adoptivbarn fick fly när de hotats av ett gäng ungdomar med nationalistiska åsikter.
  • En flyktingförläggning i Kiruna utsattes för mordbrandsförsök.

Dessa brott är bara en del av det som hände under de här åren. Men ger ändå en bild mycket lik den som finns i dagens samhälle.

Inför valet 1991 gjorde Sverigedemokraterna en satsning på kommunvalen, där man bland annat besökte Haparanda i hopp om att bli invalda. Anders Klarström höll valmöte från en talarstol inbäddad i en svensk fana. ”Folkhemmet kommer att slås sönder om inte massinvandringen stoppas” var parollen för valturnén.  Man kampanjade i skolor och på möten. Men några spår lämnade de inte efter sig. Sverigedemokraterna fick inga mandat i kommunen. Vid valet 2014 fick SD ett mandat i Haparanda kommun.

År 2007 gör Nationalsocialistisk Front (NSF) en satsning i Norrbotten i syfte att värva nya medlemmar till partiet och där man samtidigt varnade länsborna för ”rasblandningsdöden”.  De delade ut flygblad och satte upp klistermärken. En studiecirkel och en protestsamling anordnades i Kiruna.

På flygbladen jämförs digerdöden, som drabbade Sverige under 1300-talet, med invandrare under 2000-talet och man anklagar politiker att inte stoppa den påtvingade ”rasblandningen” som man bekämpade digerdöden.

I ett uttalande från 2007 säger Anders Ärleskog, som var med och bildade NSF 1994, att de vill etablera sig i norr och de senaste två åren har de lyckats starta flera aktivistgrupper.

Partiet fick 1400 röster till riksdagsvalet 2006 men blev inte invalt i någon kommun i landet. År 2008 lades partiet ned och Folkfronten bildades med samma ledning och samma form med ett undantag -att man plockat bort de öppet nationalsocialistiska inslagen. Partiet ändrade sedan namn till Svenskarnas parti (SvP). Detta gillades inte av en grupp medlemmar som ville fortsätta med de nationalsocialistiska inslagen och de bildade i stället organisationen Nordiska nationalsocialister.

I maj 2013 bildade Nordiska nationalsocialister förbund med det nynazistiska nätverket Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som verkar i de nordiska länderna.

Svenska motståndsrörelsen (SMR) var en gren av Nordiska motståndsrörelsen och bestod av medlemmar i huvudsak från den svenska vitmakt-miljön. 2015-07-09 registrerades Nordiska motståndsrörelsen som ett valbart parti till samtliga val i Sverige. SMR växte fram ur Nationell Ungdom (NU) som bildades på 1990-talet men avvecklades 2006 då aktivisterna ombads ansluta sig till SMR.

Ideologin bygger på myten om en judisk världskonspiration och propagandan går ut på att sprida idéer om rasbiologi och vikten av att bevara den ariska rasen.

Flera medlemmar är dömda för grova våldsbrott bland annat för mordet på syndikalisternas fackordförande Björn Söderberg 1999 i Stockholm efter att han avslöjat en medlem med nazistiska sympatier i förbundet.

NMR var även inblandade i den så kallade ”Folkets Demonstration” i Stockholm den 30:e januari 2016 där flera grupper med rasistiska motiv bjudit in talare bland annat två före detta Sverigedemokrater; Göteborgsprästen Axel W Karlsson och Hans Erling Jensen som uteslutits för att ha medverkat i den högerextrema tidningen Nya Tider.

Sammanfattning

Extremhöger060

Tabell över Extremhögern i Sverige 1915 – 1992. Källa Norrbottens-Kuriren, den 7 mars 1994.

 

Nazistiska organisationer058

Tabell över nazistiska organisationer i Sverige 1930 – 1950. Källa: Nilsson 1996

När folkrätten sakta raseras och Genèvekonventionen inte följs funderar man vad som förändrar sinnebilden hos politiker och människor?

Nationalism är visserligen inget nytt. Fenomenet är komplicerat och kan härledas långt tillbaka men startar på allvar vid tiden för västvärldens kolonialisering och kapplöpningen om rikedomar och äganderätt. Under den tiden etablerades en syn om ”den vita” rasen som högre stående och berättigad att genom inflytande och maktövertag ”omvända” kulturer klassade som lägre stående i kulturhierarkin.

Tidigare var krig mellan nationer vanligare medan det i dagsläget är vanligare med inbördeskrig och så kallade ”nya krig” till följd av åratal av förtryck av makthungriga och vinstindrivande personer och företag, både internt inom länder men också uppbackade av starka intressen i övriga världen. De ”nya krigen” ser vi i uttryck som den terrorism som exempelvis Daesh, Boko Haram, Nusrafronten med flera grupperingar använder sig av med attacker på civila även utanför sitt närområde. Men även i uttryck av exempelvis USA:s användande av ”drönare” och inhyrda soldater från specialföretag så kallade ”proxykrig”. En motivering till strategin med proxykrig ligger i att hålla nere den allmänna opinionen mot attacker på främmande mark eftersom den egna förlusten på det sättet inte känns lika omfattande .

I takt med de sociala mediernas intrång i våra liv sprids inte flygblad och klistermärken på samma sätt som tidigare. Tidigare – med endast få TV-kanaler, radio och tidningar – styrdes vi av den massmediala opinionen på ett annat sätt. I takt med en alltmer globaliserad värld nås vi också snabbare av nyheter och information som tidigare låg längre ifrån oss. Norrbotten har varit relativt förskonat genom åren, sett till hela riket, men med den digitala världens utbredning nås alla på ett annat sätt än tidigare av den propaganda som sprids.

Även Hitler blev vald på demokratisk grund. Polariseringen har ökat och vi befinner oss i en normaliseringsprocess som skrämmer mig.

Det finns enligt min mening flera anledningar till polariseringen, här nedan följer några exempel på hur propagandan kan låta från de krafter som vill att vi ska vända oss mot varandra:

  • Ekonomiska argument: Invandrare ställs ofta mot olika samhällsfunktioner såsom åldringsvård och skola. Det talas om hur invandrande och flyktingfamiljer får ofantligt stora belopp av staten medan övriga har det knapert. Att Sverige inte har råd med detta. När man talar om invandrare menas invandrare från länder utanför Europa. Ingen nämner de invandrare som kommer till exempel från de nordiska länderna. Ofta försvarar sig förespråkarna med att det är invandringspolitiken man är emot, inte invandrare och flyktingar. Man talar heller inte gärna högt om de som faktiskt väljer att flytta från Sverige till andra länder.
  • Religiösa argument: Religionen används ofta som ett sätt att särskilja människor där kristendomen framhålls som det goda medan andra religioner, främst islam, framhålls som grym och barbarisk. Sverige har blivit ett allt mer sekulariserat samhälle där religionen spelar en allt mindre roll. För merparten av de flyktingar som kommer är religionen också av mindre betydelse än vad som påstås i propagandan. Sedan 1930-talet är det förbjudet att registrera människor efter religionstillhörighet enligt svensk grundlag. År 2015 hade Sverige uppskattningsvis 500 000 muslimska invandrare eller med rötter i muslimska länder – det vill säga ungefär fem procent av den totala befolkningen. Av dessa uppskattas att 110 000 utövar islam regelbundet. Denna uppskattning bygger på antalet medlemmar som aktivt deltar i registrerade trossamfund. Den förtäckta rasismen kan yttra sig i till exempel motstånd mot moskébyggen eller kritik mot judarnas kosherslakt som framställs som ”ritualmord” men vars retorik kan härledas till nazismen på 1930-talet.
  • Etniska argument: Genom åren har gränserna flyttats. På 1960-talet var det italienare och greker som utgjorde invandrargrupper som placerades utanför en nationell gemenskap. Idag riktas liknande retorik i hög grad gentemot människor från Mellanöstern, Nordafrika, Turkiet och Afghanistan, medan vi äter pizza, pasta och fårostsallad utan betänkligheter. Retoriken bygger ofta på okunskap om vad människor verkligen gör och fördomar om varför man gör det. Myter som ”blommor i parketten” och ”råttänder i pizzan” har ersatts med nya som till exempel ”tvångsomvändelse till islam”, ”ritualmord” eller att ”Sverige är på väg att bli en muslimsk nation”.

Den slutsats jag drar är rädsla! Rädsla mot allt som vi uppfattar som nytt och skrämmande, men som egentligen grundar sig i okunskap och språkbarriärer mellan människor.

Att generalisera och hävda att vissa typer av grupper är sämre än andra är fel. Visst finns det individer som begår olagliga handlingar men de individerna finns i alla etniciteter och grupper och i Sverige finns redan ett rättssamhälle som tar hand om alla människors olagliga handlingar, oavsett var man kommer från. De inledande orden i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är värda att upprepas ofta, som en ledstjärna för att motverka polarisering och extremism inom oss själva och i vår värld.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Vid tangentbordet:
Monica Andersson

 

Källor

Alalehto, Tage (2001). Tärendö: historien om en svensk tornedalsby. Kågeröd: Barr.

Lodenius, Anna-Lena & Wikström, Per (1997). Nazist, rasist eller bara patriot?: en bok om den rasistiska ungdomskulturen och främlingsfientligt orienterad brottslighet. Stockholm: Rikspolisstyrelsen.

Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg (1991). Extremhögern. Stockholm: Tiden.

Lööw, Heléne (1990). Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950. Göteborgs universitet.

Nilsson, Karl N. Alvar (1996). Svensk överklassnazism: 1930-1945. Stockholm: Carlsson.

Porträttgalleri från Norrbottens län. (1937). Malmö: Skånetryckeriers förlag.

Norrländska Socialdemokraten tidningsarkiv. /Nazismen i Norrbotten/ Norrbottens museum.

Personintervju med Sture Henricsson 1969 och 1971. / Norrbottens Föreningsarkiv.

http://www.expo.se/

http://www.etc.se/

http://www.migrationsinfo.se/

http://www.landguiden.se/

http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/sverigedemokraterna-byter-partisymbol-105142

http://boksamlarenigoteborg.blogspot.se/2014/11/en-ytterst-obehaglig-skrift.html

http://www.judiska-museet.se/index.php/judarnas-historia-i-sverige/

www.val.se

http://www.etc.se/inrikes/vera-oredsson-jag-ar-nationalsocialist-i-gravenwww.val.se

 

Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan

Nu kommer fortsättningen på fältdagboken från undersökningen i Silbojokk. Somliga kanske kommer att tycka att det är märkligt med en fältdagbok från en arkeologisk undersökning som inte har bilder av den huvudsakliga anläggningstypen – gravar. Det har sin förklaring i att det framkom önskemål vid dialogmöten vi hade inför 2015 års undersökning, om att inte exponera mänskliga kvarlevor i publika sammanhang.

Måndag 13 juni

Det blev en snabb sväng in på kontoret måndag morgon för att hämta lite ”bra att ha saker” som inte kommit med första vändan. Sen bar det av mot Silbojokk igen. Lunch i Vuoggatjålme, där vi även plockade upp Ylva som varit kvar över helgen. Väl i Silbojokk tog Ylva tag i området med koncentrationen av fynd, där vi med stor sannolikhet hade en grav. Mycket riktigt, den första av årets gravar dök upp alldeles i markytan. Lars tog sig an en yta en bit därifrån, intill en berghäll som spolats fram allt mer under årens lopp. Vid en besiktning 2012, inför den första guidningen på själva begravningsplatsen, hade vi tagit hand om övre delarna av (vad vi tolkade som) tre gravar som låg upp mot berghällen.

Även där dök det upp ytligt liggande gravar. Frida och jag högg tag i mätinstrumentet (en nätverks-RTK, med en precision på någon centimeter) och mätte in de fynd vi hittat liggande löst på ytan. Vi mätte även in en del större stenar för att jämföra med förra årets inmätningar. Vissa stenar var vi helt säkra på att de flyttat på sig. Så mycket mer hann vi inte den dagen.  Jo, ”hemma” i Vuoggatjålme la jag in dagens mätdata i datorn, och det var med viss förvåning vi konstaterade att stenarna låg på exakt samma ställe som förut…

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska lugnt
Dagens djur: två älgar (fjolårskalvar), en tornfalk, en hare

Tisdag 14 juni

Idag fick vi besök av journalist Sofie Abrahamsson, från Norrbottens media. Det är trevligt när pressen är intresserad av vad vi gör – det gör att vi kan nå ut till allmänheten på ett enkelt sätt. Förhoppningsvis blir någon av läsarna även intresserad och vill veta mer, så att de hittar hit, till vår blogg. Sofies besök resulterade i reportage i Norran och Pite-tidningen (http://www.pt.se/nyheter/arjeplog/utgravningarna-i-silbojokk-en-kamp-mot-klockan-10083951.aspx).

Rent arkeologiskt fortsatte vi där vi slutat dagen innan. Ylva med grav XXXV (35 med vanliga siffror), som den benämnts utifrån vår romerska nummerserie. Det var 2004 vi började på den och då trodde vi aldrig att det var så många som begravts här. 2005 lät vi göra en arkivgenomgång, av bland annat kyrkböcker, och den visade att omkring 160 personer har fått sin sista vila på Silbojokks kyrkogård. Länge var vi skeptiska mot den siffran, men den är nog inte omöjlig ändå, även om den säkert kan justeras något. Alla uppgifter från den aktuella tiden är inte helt solklara. Frida anslöt till Lars vid berghällen och där kunde vi konstatera att grav XXVI-XXVIII (26-28) bara var två gravar, men delvis sammanblandade med en tredje individ. Själv fortsatte jag mäta in sten…

Förutom Frida så är vi alla i 50-årsåldern (+/- några år), så att ligga allt för länge hopknycklad nere på backen (som inte sällan lutar åt fel håll), börjar kännas i våra kroppar. Därför försöker vi växla om arbetsuppgifter och kroppsställning emellanåt, så efter ett tag tog jag över vid grav XXXVI och XXVIII. Lars och Frida tog sig an en ny yta som vi prioriterat vid planeringsarbetet – yta AA. Sedan tidigare har vi gått igenom hela alfabetet med mer eller mindre små undersökningsytor.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska blåsigt (kalla vindar)
Dagens djur: en älg, en hare

Onsdag 15 juni

Några av dagens djur såg vi redan på morgonen, då fyra tornfalkar jagade en jorduggla på flykten ovanför vårt boende. Vid lunch flög en kungsörn förbi över Sädvajaure. Här är en verkligen ”mitt i naturen”  – därav dagens djur i denna fältdagbok!

Dagens utsikt från boendet - sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Dagens utsikt från boendet – sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Med risk för att bli tjatig så fortsatte Lars med yta AA, Frida och jag mätte in diverse fynd och den smedja som undersöktes 1983-84 och Ylva fortsatte med gravarna som nu var framrensade. Eftersom att Ylva är osteolog och har bäst koll på det där med ben, så faller det sig naturligt att hon får ta över när det är dags att ta hand om själva kvarlevorna. Men även Ylva kan behöva stå upprätt emellanåt, så hon fick också mäta in en del fynd och prover.

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, så att bilden kan rektifieras (göras skalenlig).

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, som används för att rektifiera bilden (göra den skalenlig).

Vid Roparudden vinkade vi hejdå till Frida och Lars som skulle hem till Luleå för diverse engagemang över veckoslutet.

Dagens väder: varmt, soligt och helt vindstilla- inga långkalsonger!
Dagens djur (förutom ovan nämnda): haren , jordugglan (igen, nu ensam) och en enkelbeckasin

Torsdag 16 juni

Ylva fortsatte med det sista med de framrensade gravarna och jag fortsatte med yta AA, där det framkommit åtminstone en grav till. Vid det här laget har vi kommit upp till grav nr XXXVIII. Förutom just den graven så var det lite svårt att se vad som egentligen fanns i denna yta. Silbojokk är besvärligt på många olika sätt… Det räcker inte med att gravarna är i dåligt skick av att de står i vatten delar av året. I området finns en uppsjö av märkliga stenar som ställer till det för oss. Dels så täcks ytan av svallgruset jag skrivit om tidigare. De stenarna kommer av att det finare material (mellan lera och sand) som den normala marken huvudsakligen består av spolats bort. Dels så har erosionen gjort att även större stenar skivar sig och sprids över ytan. Inte nog med det. Det finns även massor med stenar som beter sig konstigt och luckras upp, smulas sönder, eller nästan upphör att existera och bara lämna en färgning efter sig. I vissa av dessa stenars olika stadier kan de se ut som ben, färgningar efter ben, bränt ben, rostig spik, bränt glas och så vidare.

I yta AA fanns en sten som höll på att upphöra att hålla ihop och var på väg att skiktas i små, små roströda flagor. När skärsleven drogs genom marken strax ovanför den följde allt med, då stenen under var så porös. Intill den stenen låg ytterligare en grav som bara syntes som en mörkbrun färgning, med några spikar efter kistan och en uppsättning tänder.

Dagens väder: +15, mulet (lite lite duggregn) – perfekt arbetsväder!
Dagens djur: Strandpipare, tornfalk, hare

Fredag 17 juni

Direkt på morgonen pratade jag med Markus Fjellström, som är doktorand på arkeologiska forskningslaboratoriet. Han utför kemiska analyser på ben från samtliga undersökningar i Silbojokk, som en del av sitt avhandlingsarbete. Analyserna ger kunskap om vilken typ av mat varje individ ätit och därigenom mera kunskap om resursutnyttjande till framförallt den samiska historien. I våras hade jag fått två diagram över de analyser han hunnit göra då, och nu var det hög tid att få dessa förklarade, så att jag kunde berätta lite om det på lördagens guidning. Mer om Markus analyser kommer som ett eget inlägg här på bloggen i höst, så jag avslöjar inte något här.

När Ylva tagit hand om det sista från gravarna vid berghällen rensade hon ytorna till samma nivå, för att få en bättre överblick över markens färgningar och därmed kunna se eventuella ytterligare gravar under de undersökta. I mellanrummet mellan två av gravarna verkar det vara ytterligare en nedgrävning (sannolikt en grav), men den lämnade vi orörd så länge.

På eftermiddagen kom hundförare Sophie Vallulv från Canisia på besök, för att få en uppfattning om lördagens utmaning.  Vi har anlitat Sophie och hennes hund Fabel för att hjälpa oss med avgränsningen av begravningsplatsen. Fabel är nämligen världens första certifierade arkeologiska sökhund, och han är tränad att hitta mänskliga kvarlevor (skelett). Läs mer om deras arbete på Canisias hemsida.

Jag visade området och berättade om dess historik och arkeologiska förutsättningar. Sophie hjälpte även till att mäta in svallzoner – tydliga nivåskillnader med kanter där svallgrus samlas. Vi mäter in dem för att kunna se hur, och om, de flyttas från år till år.

Dagens väder: Samma som gårdagen – perfekt arbetsväder (visst är det skönt och trevligt om det är sol, men det blir skuggor i fotografierna och marken torkar så att eventuella färgningar bleknar).

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Dagens djur: älgen – stod alldeles vid vägkanten och den stod kvar trots att jag stannade, vevade ner rutan och pratade med den!

Även om veckan inte slutar där, eftersom vi hade både arbetet med sökhunden och en guidad visning på lördagen, så får detta blogginlägg sluta med detta. Då blir det lite mer intressant kvar till sista veckan och inte bara igenläggning och hemfärd. Fortsättning följer således en annan gång!

Trevlig sommar!
/ Åsa Lindgren