Arkeologen som gick uppför ett berg och nedför en kulle

Under 2014 har jag lagt ned en hel del arbetstid på att skriva ytterligare en artikel om Aareavaara-boplatserna och hur de passar in i det större pusslet som kan kallas Pionjärttiden, den tid som den stora inlandsisen smälte undan och nytt land frilades och de första människorna kom till de nya områdena

Jag har kämpat med texten en hel del eftersom den ska vara på engelska. Det känns litet märkligt eftersom jag anser mig vara ganska bra på engelska, men att läsa och förstå är inte samma sak som att skriva. Det ordförråd som jag trodde att jag hade kommer inte alltid ut när jag behöver det. Överlag kanske det är så, att vi tror at vi kan mer engelska än vad vi behärskar när vart och vartannat TV-program som sänds är engelskspråkigt (med svensk textning). Ett bra test på hur duktig du är på engelska kan vara att du till engelska översätter namnen på köksredskapen som du har i dina kökslådor. Ungefär lika bra har det fungerat för mig att översätta arkeologi-svenska till engelska.

Vad heter egentligen ”håleggad mejsel” på engelska? Ordet avser ett stenföremål som är format som ett håljärn. Stenföremålet anses ha använts för att holka ur trädstammar för att t.ex. skapa stockbåtar. Ett modernt håljärn av stål kallas för ”gouged chisel”. Kan man då kalla ett stenföremål med samma funktion för ”gouged stone chisel”? Om man söker efter ett sådant på google hittar man enbart skåljärn gjorda av stål. Inga håleggade mejslar. Det är inte lätt att hitta rätt ord på ett annat språk även om man tror att man behärskar det.

Håljärn eller skölp. Bild från Pixabay

Håljärn eller skölp. Bild från Pixabay

Två håleggade mejslar, lösfynd från Norrbottens museums samlingar. Den till vänster är från Klöverträsk, Nederluleå socken (inlämnad år 1961(?), inv.nr 7296), den till höger kommer från mynningen av Liviöjoki nära byn Juhonpieti, Pajala socken (inlämnad år 1899, inv.nr 2720). ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Två håleggade mejslar, lösfynd från Norrbottens museums samlingar. Den till vänster är från Klöverträsk, Nederluleå socken (inlämnad år 1961(?), inv.nr 7296), den till höger kommer från mynningen av Liviöjoki nära byn Juhonpieti, Pajala socken (inlämnad år 1899, inv.nr 2720). ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

I en annan intressant språksvårighet finns skiljelinjer inte bara mellan svenska och engelska,  utan också mellan meänkieli  och engelska, och dessutom skiljelinjer mellan olika dialekter av svenska. Ordet ”berg” är en sådan språksvårighet som jag stött på när jag gjorde områdesbeskrivningen av området kring boplatserna. Jag har fått kommentarer om att berget Aareavaara (där efterledet ”vaara” betyder berg), på engelska inte kan kallas för ”mountain” eftersom det bara är 264 m högt. Övriga berg i området är mellan 250 och 300 m höga. Här i norra Sverige kallas de för berg (inte att jämföra med kullar som är mindre, och inte heller att jämföra med fjäll som är större). I delar av södra Sverige kallar man inte den här typen av formationer för berg, de kallas kullar, om jag förstått det hela rätt. Jag har emellertid svårt för att kalla berget Aareavaara för kulle eller ”hill”, eftersom den och de andra ”vaara” i närområdet är uppbyggda av en kärna av urberg som täckts över av morän. På vissa av topparna kan man också se urberget längst upp. Dessutom är de ganska branta bitvis. Är jag Arkeologen som trodde att jag gick uppför ett Berg men kom nedför en Kulle…?

Plötsligt kändes det som att jag hamnat i en film när jag insåg konsekvenserna av eventuella ändringar från ”Mt. Aareavaara” till ”Aareavaara Hill”. Jag såg framför mig hur byborna i byn Aareavaara förolämpas av att arkeologen från Norrbottens museum kallar deras berg för en kulle och därför börjar bygga den högre med jordmassor som bärs upp till dess topp för att komma över den magiska 300 m gränsen. (Minns någon filmen The Englishman Who Went up a Hill but came down a Mountain…?).

Jag fick litet hjälp i min förvirring av en av mina engelskspråkiga kollegor inom arkeologibranschen (Lou Schmitt). Han kommenterade min förvirring på detta vis:

I took a look in my Oxford Concise Dictionary* and they say that a mountain is ”a large or high and steep hill” (p.774). Note here that a mountain is a ‘type’ of hill. However, in all cases steep sides are required In another passage they say that a mountain is:’a large natural elevation of the earth’s surface rising abruptly from the surrounding level.’ (same page).

* Eighth Edition, 1990.

Hope this helps. From an ethnographic point of view, mountain sounds correct.”

Ja, när man behöver hjälp är man glad att få den. Det är bra att ha ett stort kontaktnät i den här branschen.

Tor-Henrik Buljo sitter på (ja vad sitter han på…?) och tittar ut över Randijaure under utredningen i Kallak. ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Tor-Henrik Buljo sitter på ett ber…en kul… (ja vad sitter han på…?) och tittar ut över Randijaure under utredningen i Kallak. ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Utsikt över Randijaure-och-Parkijaure  ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo.

Utsikt över Randijaure-och-Parkijaure ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo.

När det gäller den här artikeln finns det dessutom människor inblandade i redaktionsarbetet som har till uppgift att korrigera de språkliga felen på inlämnade texter. Jag hoppas bara att byborna i Aareavaara förlåter mig om berget skulle förvandlas till en kulle i processen…

Vid tangentbordet idag, Olof Östlund

Vad är din favoritmat?

Som kock får jag ofta svara på frågan: Vad är din favoritmat? Jag tror få personer är medvetna om vilken helig mark denna artighetsfras är och trampar på, ej heller den spännvidd och komplexitet jag som mottagare tolkar frågan på.

Mat och dryck är nämligen så situationsanpassad för min del.
Låt mig utveckla.

Vad skulle vara ett fullgott substitut för morgonens första kaffekopp?
Vem skulle där och då byta ut den nygräddade kanelbullen, när din mormor i ett rött och vitrutigt förkläde öppnar den varma ugnsluckan och den himmelska doften av kanel får ditt innersta väsen att jubla av eufori?
Vem tycker inte att årets första kräftskiva, helst i familj och goda vänners lag med löjliga och fula hattar är en fullkomlig smaksensation?
Ni förstår vart jag vill komma?

Jag såg en dokumentär för något år sedan om en 86 år gammal sushikock från Japan. Han var inne på ett ämne som hänförde och berörde mig. Han satte ord på en känsla som jag har burit med mig ända sedan jag började min gastronomiska upptäcktsfärd.

Han avhandlade våra grundsmaker. Sött, salt, surt, beskt. Umami anses vara den femte smaken, och skulle kunna översättas i ett samlingsbegrepp för djupa och mogna smaker. Ett uttryck så diffust att det finns svenska toppkockar som inte vill kännas vid dess begrepp.
Men denna japanska sushikock och ålderman hade en djupare syn på Umami, han tyckte att det sammanfattade någonting större. Han beskrev det så här:

”Umami är första klunken av en kall öl på din första semesterdag”

EXAKT så känner jag också.
Det beror alltså på. Tillfället, platsen, miljön, situationen, sällskapet, osv.

Så vad är då min favoritmat?
Jo, det är ett tjog ostron när jag slipper öppna dem själv, det är min mammas ugnsgratinerade lax i barndomshemmet, det är mormors blodplättar jag aldrig glömmer, det är confiterad grissida, det är de nybakta sconesen min flickvän väcker mig med på en söndag, den nyrökta abborren jag äter med händerna ute i skärgården, och det är barndomens kioskvältare nr 1. VARM nyponsoppa, med mandelbiskvier och KALL vaniljglass.

Nyfångad fisk blir lyxig frukost i fjällen. Foto: Frida Palmbo

Nyfångad fisk blir lyxig frukost i fjällen. Foto: Frida Palmbo

Det norrländska arvet och landskapet lämnar oss med förutsättningar vi kanske ibland tar lite för lätt och givet på. Solen som sommartid vägrar gå ner utan brinner i sommarnatten och packar våra bär fulla av kraft och smak, helt oslagbara i dess sort och karaktär.

Fiskevatten. Foto: Frida Palmbo

Fiskevatten. Foto: Frida Palmbo

Fjällen med de naturliga betesmarkerna och de hundratals milen av strömmande fiskevatten av olika sorts karaktär har gett generationer av oss möjligheten att finna lyckan i den fantastiska smakbilden av hjortron, blåbär, åkerbär, löjrom, hemskjutna skogsfåglar, vilt och fisk.

Nyplockade hjortron. Foto: Frida Palmbo

Nyplockade hjortron. Foto: Frida Palmbo

Det har påverkat och format oss med sin miljö, sitt lugn, sin mentalitet och med hjälp av det landskapet där varje årstid visar just sina förutsättningar för oss.

Det är i detta ursprung du kan finna just din umami.

Jag avslutar att citera Ulf Lundell, en stor inspirationskälla för mig i tonåren.
”Lyckan är för enkel för att vi skall kunna förstå den
Som om sanningen inte vore nog
Det borde räcka med att se en fågel leva sitt liv i en skog”.

Vid tangentbordet denna vecka:
David Palmbo