Jag fotade, alltså var jag där – en etnologs festivalreflektion

Semestern närmare sig och ett blogginlägg ska skrivas innan jag aktiverar mailens automatiska svarsfunktion, loggar ut en sista gång och låter jobbmobilens batteri laddas ur för några veckors vila. De senaste veckorna har mitt arbete främst handlat om att renskriva anteckningar, transkribera intervjuer och följa upp planering och leveranser av fotografier inom stadshusdokumentationen. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om transkribering och att man egentligen aldrig riktigt vet vad man får för information eftersom informanterna ibland har en egen berättelse de vill förmedla utöver de frågor intervjuaren ställer. Men så var jag på en konsert på Stadsfesten i Skellefteå och fick en ny idé tema för sommarens blogginlägg.

Till saken hör nog att det är så där 5-6 år sedan jag gick regelbundet på konserter. Med små barn hemma har det inte varit prioriterat eller så har vi varit bortresta när tillfällen har funnits för att gå och njuta av livemusik. Under denna tid har mobilerna utvecklats till smartphones och fått en helt annan funktion och betydelse för många användare. Det är inte längre bara en telefon som används för att ringa eller sms:a vänner och bekanta utan det är både en minidator och en dokumentationsutrustning som vi kan fota och filma våra vardagsupplevelser. Och det blev så tydligt där i ösregnet då Mirjam Bryant spelade på Skellefteås torg där följande företeelser fångade min uppmärksamhet.

För det första en obligatoriska selfie eller groupie (kan också benämnas wefie). Det sker för det mesta i början av konserten. Den som fotograferar vänder ryggen åt scenen och artisten. Står sedan och vänder och vrider på sin smartphone för att få till en vinkel så att förutom närbilden på sig själv så syns artisten i bakgrunden. Ett stort leende klistras på och så tar man en bild eller man tar några bilder för att vara säker på att en av dem blev bra. Bland de yngre i publiken verkade det vara mer viktigt att ta kompisfoton eller gruppbilder där alla trängdes för att synas på skärmen.

För det andra gäller det att fota, fota och fota. Oavsett om det regnar eller solen skiner så ska det fotas. Många tar upp sin smartphone i början av varje låt för ta en bild och sätter sedan undan den tills nästa nya låt. Det är i huvudsak samma motiv och man försöker zooma in och få en bra närbild på artisten. Ibland sträcks en handen upp i luften och smartphonen vänds bakåt för att ta en översiktsbild av publiken. Bland de yngre märkte jag också att det experimenterades med ”vinkelfoton” dvs smartphonen ställs lite sned för att få till en sned bild.

För det tredje när det inte fotas så filmas det i stället. Idag har ju de flesta smartphones inte bara en avancerad kamera utan också inspelningsfunktion. Det fanns de som filmade enstaka låtar, kanske deras favoritlåt, och så fanns det de som verkade filma en kort snutt i början av låtarna eller refrängen. Vissa tänkte på att de filmade och stod stilla medan andra fortsatte hoppa och dansa och sjunga med medan de filmade. Man undrar ju hur tittarvänliga de filmerna blir?

För det fjärde ska bilder och filmklipp helst laddas upp på något socialt medium i realtid t.ex. på Snapchat, Instagram eller Facebook. Då jag ser på flödet på Instagram och Facebook strömmar det förbi många festival- och konsertbilder under dessa dagar. Och även under konserten kan man se då någon för en stund mentalt lämnar torget på Skellefteå för att gå in i den digitala sfären och skriva ett inlägg medan artisten spelar vidare på scenen.

DSC_5289

Att var och varannan i publiken filmar eller fotar är troligen ingen ovanlig syn på sommarens festivaler och konserter.

Jag tog också foton på konserten och det brukar jag göra vid dylika tillfällen för att bland annat lägga upp det på Instagram och dela på Facebook. Men ska jag rannsaka mig själv så vet jag inte om jag har något bra svar på varför jag gör det. Varför lägger vi ut selfies från konserter eller från våra semesterresor där en sandstrand eller solnedgång syns i bakgrunden? Vad är det egentligen vi vill kommunicera med alla bilder vi delar? Vad är det vi berättar? Och åt vem berättare vi? Och vad säger du egentligen när du gillar dina vänners bilder?

En annan sak som jag ofta har funderar på är vad vi gör med alla foton vi tar idag. Hur många laddar över sina bilder från sin smartphone och sorterar dem på samma sätt som man gjorde med de analoga bilderna som noggrant limmades in i album? Hur ofta tittar man på alla sina gamla digitala bilder? Eller samlas de i en digital fotohög någonstans på datorn för framtida användning. Förr hade man kanske bara råd att fota ett begränsat antal bilder och samlingens storlek var därför mer hanterbar. Idag blir den privata bildsamlingen för de flesta ofantligt mycket större. Eller kanske är det så att vi inte reflekterar över bevarandet idag. Det kanske är nuet och de bilder man delar på sociala medier som är viktiga? Kanske fotar vi inte för att minnas och bevara utan för att uppleva?

De förgängliga vardagsfotona och de sociala digitala bilderna är också något som man har grubblat på inom musei- och arkivvärlden de senaste åren. Hur ska vi bevara dessa bilder för framtiden? De som publiceras på olika sociala medier som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till och hur vi ska samla in. Det har pågått en rad större och mindre projekt som handlat om detta på många hålla, några av dem presenterades på DOSS höstmöte 2015. (Läs tidigare inlägg)

Medan jag sitter och skriver detta sker ett sånt där roligt sammanträffande som ibland händer. Det kommer ett pressmeddelandet om att projektet ”Samla sociala digitala fotografi” har tilldelats fem miljoner från Kungliga Vitterhetsakademin och Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett samverkansprojekt mellan Nordiska museet, Stockholms läns museum, Finlands fotografiska museum och Aalborgs stadsarkiv och påbörjas 2017 och kommer att pågå i 3,5 år. Syftet är att ta fram metoder för hur museer ska samla in och spara allmänhetens sociala digitala fotografier, alltså de bilder som förekommer på sociala medier. Man kommer inte att fokusera på fotograferandets betydelse och bildernas användning utan vill ta fram fungerande metoder för insamlingen som kulturinstitutionerna ska kunna tillämpa för att bevara dessa bilder för framtiden. Det ska bli intressant att följa projektet och ta del av deras metodutveckling.

 

Sommarens reflektionsinlägg är skrivet av etnolog Sophie Nyblom (som troligen kommer att använda en del av sina semesterkvällar till att sortera och organisera sina digitala bilder)

En utredning i krigets spår

I veckan som gått har jag och min kollega Lars Backman varit och genomfört en arkeologisk utredning i byn Gäddvik, ca 5,5 km väster om Luleå centrum. Anledningen till att vi varit där var att man vid vägarbeten 1933 hittade två gravar i en åker i anslutning till korsningen vid södra brofästet av gamla Gäddviksbron. Gravarna kopplades samman med kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. 2016 är det dags för nya arbeten på vägen så vårt uppdrag var att ta reda på om fler gravar eller andra fornlämningar riskerade att påverkas av de planerade arbetena.

Tyvärr, ur vårt perspektiv, så hittade vi inga nya fornlämningar eller gravar i området. Däremot fick vi anledning att återigen gräva oss ned i vårt arkivs och biblioteks samlingar om det senaste krig som drabbade Norrbotten för drygt 200 år sedan. Vilka var dessa två personer som hade begravts i en åker på blotta 60 centimeters djup?

1808-1809 utkämpades det krig som även har kallats det finska kriget. Kriget var en del av Napoleonkrigen och kom att bli slutet på den 600-åriga riksgemenskapen mellan Sverige och Finland. I korthet blev Sverige klämt mellan stormakterna i valet mellan att antingen gå med på Frankrikes och Rysslands handelsblockad och hamna i krig med Storbritannien eller att fortsätta bedriva handeln och hamna i konflikt med Frankrike och Ryssland. Det blev det senare.

Slutresultatet blev som nämnts att Sverige fick avträda Finland till Ryssland, en tredjedel av rikets yta och en fjärdedel av sin befolkning.

Nog om storpolitiken.

Vintern 1808-1809

Vintern 1808-1809 var kall med kyla ned mot -35 grader redan i slutet av december 1808. I denna kyla så rörde sig delar av den slagna svenska armén mot vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Säkerligen dog en del soldater av kölden men den största anledningen till förlusterna var fältsjukan.

Fältsjukan var ett dåtida samlingsnamn på ett flertal olika smittsamma tarmsjukdomar som drabbade soldater i fält, sjukdomar som dysenteri, fläcktyfus och tyfoidfeber. Dessa sjukdomar blossade upp på grund de hemska förhållanden som rådde under fälttågen, med bristfällig mat, smutsigt dricksvatten och svåra hygienförhållanden.

Fältsjukan hade redan drabbat den retirerande svenska armén under sensommaren och hösten 1808 på sin väg mot vinterförläggning. I slutet av januari 1809 hade mer än 3200 soldater insjuknat, general Klercker, befälhavare över den svenska armén beklagade sig i en rapport till kungen att han inte skulle ha en armé till våren om inte sjukdomen klingade av. De finska regementena blev inkvarterade i trakterna i och omkring Torneå medan de svenska regementena fick fortsätta söderut efter Norrbottenskusten.

Enbart Björneborgs regemente fick begrava närmare 250 soldater under tiden de var inkvarterade i Torneå. Totalt kom den svenska armén att förlora mer än 2000 soldater innan den kommit fram till Västerbotten i mars 1809.

De svenska regementena anlände söndag den 18:e december vid middagstid till vinterförläggningen i Luleå socken. Kyrkstugorna i Gammelstad hade upplåtits av landshövdingen för trupperna att använda, men även byarna Persön och framför allt Alvik-Långnäs fick trupper inkvarterade i gårdarna.

Bostäder och sjuksalar

Soldaterna hade som sagt redan med sig fältsjukan när de anlände, många hade till och med stupat efter vägen antingen på grund av sjukdomen eller kylan, eller som en kombination av bäggedera.

I Norrbottens museum årsbok från 1925 kan man läsa följande gestaltning:

Det måste ha varit hjärtskärande scener som vinternattens stjärnor bevittnade dessa bistra dagar. Man kan lätt förstå hur den sjuke skulle känna sig till mods, där han låg, långt från hemmet och de kära, med landsvägen till sjukbädd medan hungriga vargar med sitt hemska ylande förkunnade sin längtan att stilla sin hunger med den sjukes eget kött. Ja, det lär till och med ha inträffat att sjuka efterliggare uppätits på den s.k. Gökviken vid Antnäs.

För att hjälpa de arma stackare, vilkas krafter ej räckte till att fortsätta marschen till förläggningen vidtog befälet alla nödvändiga åtgärder, men resurserna voro för små och nöden och behov av hjälp för stora.

Det blev det nu en svår tid och svår jul både för bönderna och soldaterna. För bönderna som nu var tvungna att iordningställa sina gårdar för att ta emot en stor mängd soldater varav många var sjuka, att upplåta mat, husrum och riskera sin egen hälsa och sitt liv genom att ta hand om de sjuka. Detta under redan knappa förhållanden, krigspålagor och en svår vinter.

För soldaterna för att de befann sig långt ifrån sina familjer, många var sjuka eller var rädda för att insjukna i sjukdomar som för ett stort antal skulle leda till deras död. De regementen som inkvarterades i Luleå socken var nämligen från Livgrenadjärregementet upprättat i Östergötland samt från Upplands och Västmanlands regementen.

Fältsjukan slår till med full kraft

Uppgifterna om att soldater lämnats kvar efter kustlandsvägen härrör från Per av Bjerkén, förste fältläkare vid de svenska trupperna som var förlagda i vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Denne svarar landshövding Ekorn i en skrivelse:

Att en i sträng köld marscherande armé förmodligen av brist på hästar varit nödsakad qvarlemna sina sjuka i koijor, byar och kanske på självaste landsvägen, samt att varken förste fältläkaren i samma proportion kunnat lämna läkare eller medikamenter, är visst beklageligt, men icke så lätt avhulpet som det är att däröver declamera.

Bakgrunden till skrivelsen återfinns i en påtryckning från landshövdingen till arméchefen om det olämpliga att förlägga en så stor mängd sjuka soldater enbart inom Alvik-Långnäs byar. Ekorn ville sprida de sjuka mer för att fältsjukan skulle slå mindre hårt mot civilbefolkningen. Tyvärr lyckades inte landshövdingen åstadkomma detta i brist på resurser både hos armén och inom den civila förvaltningen.

Första kända offret för fältsjukan var soldaten Frost, n:r 136, från Sigtuna kompani som avled på julaftonen. Dag för dag ökade nu antalet döda och insjuknade. Vården var mycket bristfällig, utrymmena var knappa, så knappa att när någon ansågs vara bortom räddning hände det att personen släpades ut på gårdsplanen så att kylan fick avsluta lidandet och någon mer behövande, som man hade hopp om skulle överleva, kunde ta platsen på britsen.

Albert Nordberg, prost och historiker, nedtecknade i sin bok Anteckningar till Luleå sockens historia  (1965) följande:

I byn Alvik, där 144 man av Upplands regemente avled, hade provisoriska sjukhus anordnats i flera gårdar och man talar ännu om de travar av lik som varit upplagda i en portbyggnad innan de fraktats upp på bergssluttningen till en massgrav för att begravas. Tillgången på föda skall ha varit så knapp att man tvingats äta svamp.

Civilbefolkningen drabbades också de hårt. Enbart i Luleå socken räknade Nordberg ut, baserat på kyrkböckerna, att det under 1809 dog omkring 8,5 % av socknens befolkning, motsvarande drygt 600 personer. Det skulle mot dagens befolkning i Luleå kommun motsvara nästan 6 500 personer.Det var med andra ord alltså en enorm tragedi som drabbade även den civila befolkningen.

Vilka var de?

Ja, vilka var de två som begravdes i en åker i Gäddviks by? Vi kan inte säga vad hette, hur gamla de var eller vad de dog av då deras kroppar återbegravdes på Gammelstads kyrkogård samma år som de hittades. En utgrävning med dagens teknik och analyser hade kunnat svara på många frågor, förutom namnen då.

En sannolik tolkning är däremot att de soldater, dels på grunderna av att man inte hittade några fynd i gravarna och dels på gravens placering i närheten av en gård i åkermark. Skildringar från tiden beskriver att de avlidna soldaterna kläddes av i samband med att de dog och deras kläder och tillhörigheter brändes i tron att det skulle hindra smittospridning. Det är troligen därför gravarna bara innehöll själva skeletten.

De begravdes i grund grav i åkermark och i närheten av en gård istället för på kyrkogården och i helgad mark som en församlingsmedlem från orten bör ha blivit. Detta finns även det beskrivet i skildringar från kriget, bland i en svensk regementsorder från den 28 december 1808, undertecknad majoren Otto von Friesen:

Som klagomål inkommit att de döda skola begravas nära byn (Alvik) och ej i tillräckligt djupa gravar, utser varje bataljon ett begravningsställe i samråd med byns ålderman Nils Månsson. Detta begravningsställe bör utses långt från byn.

Kriget 1808-1809 var en politisk och militär katastrof men det drabbade, precis som alla krig, de meniga soldaterna och civilbefolkningen värst. En reflektion att ta med sig om någon.

2016_110_03

Fridfull ängsmark idag men för drygt 200 år sedan utspelade sig hemska scener här under den kalla vintern 1808-1809. Fotograf: Nils Harnesk. Creative Commons, Publik Licens 4.0

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.