Karlsviks gamla skola

"SKOLHUS" skylten som vittnar om byggnadens forna användning. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

”SKOLHUS” skylten som vittnar om byggnadens forna användning. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Nu i dagarna börjar arbetet med att måla om Karlsviks gamla skola, en byggnad som ligger i Luleå kommun. Bostadsrättsföreningen som förvaltar byggnaden har ansökt om och blivit beviljade kulturmiljöbidrag från Länsstyrelsen för att måla om byggnaden. Karlsviksskolan är inget byggnadsminne, men är skyddat i detaljplan med ett q som säger att ”byggnaden får inte rivas och dess utseende och karaktär får inte förvanskas”. För att bli tilldelad kulturmiljöbidrag så ska alltså byggnaden anses ha ett sådant högt kulturhistoriskt värde att den antingen är t.ex. byggnadsminne eller, som i det här fallet,  skyddad i detaljplan, men även ha förvaltare som verkligen är intresserad av att sköta om sin byggnad på ett kulturhistoriskt ”riktigt” vis. I det här fallet innebär det att byggnaden kommer att målas om med linoljefärg. För att bostadsrättsföreningen ska få ut sina bidragspengar krävs det även att de anlitar en Antikvarisk sakkunnig/antikvarisk medverkande som är med hela vägen och ser till att villkoren i länsstyrelsens beslut följs, samt dokumenterar arbetet – och det är här jag kommer in i bilden som bebyggelseantikvarie.

Byggnadens södra fasad, baksidan på gamla Karlsviksskolan. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Byggnadens södra fasad, baksidan på gamla Karlsviksskolan. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Byggnadens norra fasad och framsida. Notera variationen i de många fönstren. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Byggnadens norra fasad och framsida. Notera variationen i de många fönstren. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Västfasad på gamla Karlsviks skolan - mot museijärnvägen. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Västfasad på gamla Karlsviks skolan – mot museijärnvägen. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Byggnadens östra fasad - ut mot Karlsviksvägen. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Byggnadens östra fasad – ut mot Karlsviksvägen. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Det är verkligen en helt makalöst häftig byggnad med otroligt många fönster. Byggnaden uppfördes som skola 1914 i ett då blomstrande samhälle vars befolkning växte snabbt. Karlsvik har en spännande historia och är ett samhälle som framförallt byggdes upp kring industrier – järnverk och sågverk. Eftersom detta är tiden innan automatiseringen, så krävdes det många människor för att få dessa industrier att fungera. Så det är kanske inte så konstigt att skolbyggnaden är så stor som den är?! I Karlsvik bodde många familjer och därmed också många barn. Skolan inrymde förutom lärosalar och lärarbostäder, även gymnastiksal, matsal och bibliotek. 1990-91 byggdes skolan om till bostäder.

Det största trapphuset i skolan. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Interiör, det största trapphuset i skolan med originaltrappan kvar. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Enligt boende i byggnaden så är det närmare 4 meter i tak i vissa av lägenheter, vilket en kan ana när man ser de stora fönstren i fasaden. Även invändigt finns mycket bevarat från skoltiden. T.ex. är trapporna original och medvetet lämnade med nertrampade trappsteg som en påminnelse om alla de barn som sprungit upp och ner för dessa trappor.

Fönstren ovanför ingången till stora trapphuset som är originalfönster. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Fönstren ovanför ingången till stora trapphuset som är originalfönster. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Ovanför en av ingångarna till byggnaden finns även originalfönster kvar. Övriga fönster är utbytta, men anpassade till byggnaden på ett sätt som gör att det känns som om de alltid suttit där. Och tydligen ska de gamla fönstren finnas kvar på vinden, vilket är helt rätt tänkt.

Del av fasad med "bubblig" färg. Orsaken till varför byggnaden ska målas om.  Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Del av fasad med ”bubblig” färg. Orsaken till varför byggnaden ska målas om. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

På senare tid så är det dock något som inte stämt med färgen på husets fasad. Det är endast drygt 15 år sedan byggnaden senast målades om, men det som nu hänt är att färgen börjat ”bubbla” på fasaden.

Närbild på fasad med "bubblig" färg. Orsaken till varför byggnaden ska ommålas.  Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Närbild på fasad med ”bubblig” färg. Orsaken till varför byggnaden ska ommålas. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Detta brukar vara ett tecken på att färgen är för tät och inte låter virket andas som det ska. Läcker det in vatten då, så har det ingen chans att torka upp och det är då virket rötskadas. I de gamla handlingarna står det dock att fasaden senast målades med linoljefärg, men både jag och målerientreprenören vet att en ren linoljefärg inte beter sig på det här viset. Enligt målerientreprenörens tolkning är troligtvis felet att linoljefärgen blandats ut med alkydfärg, samt att den målats på alldeles för tjockt. För är det ett fel som många målare gör som inte är vana att måla med linoljefärg, så är det måla alldeles för tjockt. Denna gång var det dock inte enbart detta som var boven.

Det som nu kommer hända är att byggnaden tvättas och skrapas på löst sittande färg. Sedan kommer byggnadens fasader att slipas släta innan den oljas, grundmålas och färdigstryks med linoljefärg. Målerientreprenören påpekar att just slipning är något som det slarvas rejält med när det målas om nu för tiden. Framförallt när det handlar om hyvlade brädor på en byggnad, som det ju faktiskt var på bostadhus förr i tiden. Ohyvlade brädor – som det är väldigt vanligt att det används idag på ytterfasader – återfann man generellt bara på uthus. Genom att slipa fasaden, så kommer inte skavanker och ojämnheter att synas genom den nya färgen.

Kulörprover för linoljefärger - bladet för järnoxidgult. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Kulörprover för linoljefärger – bladet för järnoxidgult. Foto: Jennie Björklund © Norrbottens museum

Kulören då? Nej, den kommer inte att ändras, utan återmålas precis lika, bara med bättre färg.

Vid pennan idag: bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, som i morgon går på en mycket välbehövlig semester efter ett jobbintensivt år.

Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder

Under maj och juni förra året genomförde Norrbottens museum arkeologiska förundersökningar av totalt 13 boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. En arkeologisk förundersökning går ut på att avgränsa en fornlämning och ta reda på hur stor den är i både ytled och djupled. Undersökningen gjordes med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Boplatserna ligger i direkt anslutning till vägen och kommer att påverkas av den kommande exploateringen då ny mark kommer att tas i anspråk. Nu i år utför vi en arkeologisk slutundersökning av 2 av de totalt 13 boplatserna som förundersöktes förra året. Boplatserna ligger mellan Sikfors och Tvärån i Piteå och Älvsby kommuner.

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Arkeologisk slutundersökning
En arkeologisk slutundersökning innebär att fornlämningen grävs bort så att det sedan är fritt fram för exploatering. Därför krävs det en noggrann dokumentation och tolkning av den fornlämning som grävs bort, för det som inte tas tillvara vid slutundersökningen är och förblir förlorat. Nu är boplatserna som ligger längs med väg 555 mycket stora och både de arkeologiska förundersökningarna som vi gjorde förra året och de slutundersökningar som kommer att genomföras i år sker bara inom den del av boplatsen som påverkas av vägförbättringsåtgärderna. Därför kommer stora delar av fornlämningarna finnas kvar även efter den arkeologiska slutundersökningen.

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Boplatser från yngre stenålder
Vid den arkeologiska förundersökningen av de två boplatser som gått vidare till slutundersökningen hittade vi tre anläggningar: två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I anläggningarna hittade vi brända ben, som är de matrester som människorna slängt i elden – dels för att bli av med skräpet och säkert även för att undvika att locka till sig skadedjur och vilda djur. De brända benen har skickats till en osteolog, en benexpert, som kunnat identifiera olika arter i benmaterialet. Tack vare den osteologiska analysen vet vi att sälen har varit det dominerande bytesdjuret för de människor som vistats på dessa boplatser, följt av fisk, bäver och andfågel. Ett av sälbenen har kunnat identifieras till vikaresäl och bland fiskbenen har arterna sik, gädda och skrubba (en slags flundra) identifierats. De brända benen har vi även skickat för C14-analys och boplatserna har visat sig vara från tiden mellan 3000-2600 f.Kr.

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Annorlunda landskap jämfört med idag
Vid tiden omkring 3000-2600 f.Kr. såg landskapet vid Sikfors helt annorlunda ut jämfört med idag. När havet stod omkring 50 m över dagens nivå för ca 2600 låg boplatserna på en halvö inne i en havsvik i anslutning till Piteälvens dåvarande mynningsområde. Det är ett fint läge på en större halvö, invid både en havsvik och en sjö.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Läget har antagligen valts med omsorg då det funnits goda förutsättningar för både säljakt och fiske. De brända ben som hittats på boplatserna indikerar att näringsfånget främst har varit inriktat på maritima resurser som säl och fisk. Med ledning av benmaterialet och boplatsernas läge i den inre delen av en havsvik har dessa boplatser troligtvis använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat siken leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Vi har inte hittat så många fynd på boplatserna utöver den stora mängd brända ben som hittats i anläggningarna. Utifrån resultatet av förundersökningen antar vi att boplatserna har använts vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Det blir spännande att se om årets utgrävningar stärker denna teori eller om vi hittar några andra fynd och anläggningar som ger helt andra ledtrådar. Vi lär få anledning att återkomma när vi har resultatet från sommarens utgrävningar som påbörjades 1 juni och som längst pågår till 16 juni.

Vid tangentbordet denna vecka:
Frida Palmbo

Läs om tidigare blogginlägg som berör de arkeologiska undersökningarna längs med väg 555:
Nu är fältsäsongen igång!

I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning