2016 på Norrbottens museum – en årskavalkad

Jag har fått äran att skriva årets sista blogginlägg. För att få till något riktigt bra och passande bad jag alla mina kollegor på Norrbottens museum om hjälp. Jag tänkte att en årskavalkad från året som gått kunde vara på sin plats!

För Norrbottens museum har 2016 bjudit på både uppgångar, fall och resning – både på personliga plan, men även för organisationen i stort. Vi har gått igenom en verksamhetsöversyn och i samband med den förlorat några kollegor genom förtidspension. Det har även inneburit hårda förhandlingar om våra lokalhyror. Så här vid årets slut har vi kommit ur detta stålbad med en budget i balans och med hopp om ett riktigt gott nytt 2017!

En doktorand …

Apropå stålbad, så börjar jag denna årskavalkad med det jag har närmast till hands. Det är min närmaste kollega Carina Bennerhag, bokstavligt talat då vi delar kontor. Nu sitter jag dock oftast ensam eftersom Carina påbörjat doktorandstudier på Luleå Tekniska Universitet, LTU.

Norrbottens museum har tillsammans med LTU, fått närmare 5,5 miljoner kronor av Berit Wallenbergs stiftelse och Vetenskapsrådet till det tvärvetenskapliga samarbetsprojektet Järn i Norr. Projektet ska lyfta fram ny kunskap om järnets introduktion i Sverige. Det har funnits en seglivad inställning om att järnhanteringen är en sen företeelse, som nådde denna landsända först under 1600-talet. Nyligen genomförda analyser visar dock att vi framställde järn och stål redan för 2 200 år sen. Inom projektet kommer fler analyser att utföras, på material som finns i de arkeologiska föremålssamlingarna. Det finns även planer på arkeologiska undersökningar framöver. Det ser vi fram emot!
Resultaten från forskningen kommer att presenteras löpande i utställningar och andra publika aktiviteter. Håll ögonen öppna och följ Carinas arbete på sociala medier. Här är några länkar till mer information om projektet. Information om Carinas doktorandämne på LTU, Blogginlägg från undersökningarna av järnframställningsplatsen, Radioinslag med Carina Bennerhag, Artikel i Norrbottens-Kuriren

Pris för Årets samtidsdokumentation

Jag fortsätter med min egen avdelning (Kulturmiljö) och ett bidrag från etnolog Sophie Nyblom. Hon var på Sveriges Museers vårmöte i april och fick vara med och ta emot priset för Årets samtidsdokumentation. Det vinnande projektet var Eco Local in a Global World, ett samarbete mellan Västerbottens museum, Murberget, Jamtli och Norrbottens museum. Dokumentationen presenterades i utställningen INLAND, vilken även har en egen hemsida, www.inland.nu.

Utmärkelsen delades ut av nätverket DOSS (dokumentation av samtida Sverige) och så här lyder deras motivering:

”Med en rik blandning av dokumentationsmetoder, och med en grund i Sune Jonssons nordsvenska dokumentationsarv, har länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland dokumenterat, analyserat och reflekterat kring frågor om det lokala och det globala, historia, ursprung och det ekologiskt hållbara livet, samt visat hur samarbeten över institutionsgränser kan resultera i omfattande dokumentationsmaterial som kan ligga till grund för både samtidens och framtidens förståelse av hur det är att leva och verka i Sverige idag”

Dokumentation av Kiruna stadshus

Under 2016 har arbetet med att dokumentera Kiruna stadshus fortsatt. Just nu pågår arbetet med att skriva slutrapporter av det insamlade materialet. Dokumentationen har utförts av museets bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, etnolog Sophie Nyblom samt fotograferna Staffan Nygren och Daryoush Tahmasebi. Arkitekt Lars Gezelius har också ingått i arbetsgruppen.

Resultatet kommer att presenteras i två skriftliga rapporter, en stor samling stillbilder, samt panoramavyer över stadshuset och dess omgivning. Den fotografiska delen är ett viktigt visuellt stöd till texten, och de interaktiva panoramavyerna är viktiga pedagogiska hjälpmedel. Genom dem kan stadshuset ”besökas” i våra arkiv och via internet, även efter rivning.

Arkiven växer och flyttar

Det är inte bara Kiruna stadshus som hamnar i arkivet. Nästan allt vi gör på museet resulterar i någon sorts arkivhandling. Det kan vara allt från enkla tjänsteanteckningar till stora dokumentationsmaterial med kartor, ritningar och diverse olika handlingar. Det här gör att arkiven växer.

Under många år har arkiven varit  trångbodda och de senaste åren har situationen blivit ohållbar. Lokaltidningarna NK och NSD har deponerat sina tidningsarkiv här och vi inhyser även Norrbottens Föreningsarkiv, som stadigt växer. För att kunna trygga materialet och få en bättre arbetsmiljö blev nya lokaler ett måste.

Långtradare fullastad med arkivhyllor

Leverans av nya arkivhyllor. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Våren 2016 blev de nya lokalerna färdiga för inflyttning och det arbetet pågår i princip löpande. Tidningsarkiven förvaras för sig samt fanor och textilier för sig. Kartor, ritningar och affischer får ett eget rum, där även större utställningsmaterial förvaras. En ny ljudstudio samt ett mediarum för förvaring av ljud och bildmaterial har börjat ställas i ordning. Ibland händer det att material som kommer in är smutsigt, eller mögligt. Nu har vi ett rum där sådant material kan rengöras innan det tas in i de nya arkivlokalerna.

Två män arbetar med att montera arkivhyllor

Montering av arkivhyllor i nya, fräscha arkivlokaler. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Arbetet pågår men det lär ta lång tid innan allt är färdigställt då det kräver noggrannhet och ett genomtänkt genomförande. Det gäller ju att alla handlingar kan hittas igen också, även i framtiden.

Hej då Trädgårdsgatan

Från Avdelning bildarkiv och samlingar kommer ett efterlängtat farväl. Under flera års tid har framförallt personalen som jobbar med samlingarna arbetat med att flytta museets samlingar till bättre lokaler. Periodvis har vi alla hjälpt till med att packa, flytta, packa upp och rengöra föremål av alla de slag. Låter det bekant, så kan det bero på att vi berättat om detta arbete på här på bloggen i höst.

Den 6 september 2016 var ett datum att lägga till i museets historia. Då gick sista flytten från de gamla lokalerna på Trädgårdsgatan, där samlingarna huserat slutet av 1970-talet. Av praktiska skäl var det de större föremålen som blivit kvar till sist. Bland annat en av museets egna pensionerade tjänstebilar. En kort stund fick den känna asfalt under hjulen igen, innan det var dags att få hjälp med transporten till nya magasin.

Gammal skåpbil rullas av fyra män

Museets gamla tjänstebil, som hamnat i föremålssamlingarna. På väg mot nya äventyr? Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Foto av tomma lagerlokaler

Äntligen! De gamla föremålssamlingarna har tömts. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Även om själva flytten nu är i stort sett färdig, så är det mycket arbete kvar med rengöring och organisering av alla föremål i de nya lokalerna. Fortsättning följer alltså!

Dolda budskap i museets föremålssamlingar

I samband med arbetet med flytten av samlingarna har en stor mängd föremål passerat personalens händer och ögon. Vissa mer spännande än andra och vissa mer hemlighetsfulla än andra. Vissa både spännande och hemlighetsfulla. Ett sådant föremål kräver en del extrainsatser vad gäller efterforskning och analys.

Museets fotograf Staffan Nygren fick i uppdrag att fotografera en ridstav som är lite extra intressant. Enligt en uppgift i ett brev från 1931 ska den ha ägts av självaste Carl von Linné. På staven finns två metallbeslag med instansat mönster som inte går att tolka med blotta ögat.

Metallbleck i änden av en gammal ridtstav

Svårtolkade tecken på metallblecket i änden av ridstaven. Foto: Staffan Nygren, © Norrbottens museum

Staffan fotograferade staven med en speciell foto- och redigeringsteknik och kunde på så sätt göra en ”panoramabild” där motivet ”fläktes ut”. De tidigare oformliga tecknen visade sig vara en bild av en ren.

Figuren av en ren instansad på ett metallbleck

Flera hoplagda foton visar hela staven runt om och en ren framträder på metallblecket! Ytterligare redigering gör figuren än tydligare. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Detektivarbetet med ridstaven fortsätter i jakten på Linnés signatur på det andra metallblecket. Vi håller tummarna, eftersom det skulle bekräfta uppgifterna om vem som ägt staven. Till vår hjälp att finna även de minsta spår har vi ett fotomikroskop, vilket även används till arkeologisk fyndfotografering.

Med hundars hjälp i arkeologin

I år har vi provat på ett annat sätt att hitta dolda budskap inom arkeologin. Vi har nämligen samarbetat med hundförare och deras sökhundar. Dels fick vi chansen att testa världens (?), eller i alla fall Sveriges första certifierade arkeologiska sökhund. Det var vid sommarens räddningsundersökning i Silbojokk. Med bidrag från Göran Gustafssons stiftelse kunde vi anlita hunden Fabel och hundförare Sophie Vallulv för att avgränsa begravningsplatsen.

Två foton med sökhundar i arbete

Till vänster ses hundförare Sophie Vallulv med sin arkeologiska sökhund Fabel. Till höger ses hundförare Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara, samt arkeolog Frida Palmbo. Foto: Åsa Lindgren och Olof Östlund, Norrbottens museum

Dels kunde vi äntligen göra praktiska försök i fält, i vårt eget sökhundsprojekt. Det går ut på att sökhundar ska kunna hjälpa oss att hitta ett av de vanligaste boplatsmaterialen – brända ben. Båda dessa insatser har vi också berättat om i tidigare blogginlägg.

Vid en personaldag för vår division, Kultur och utbildning, fick vi besöka hundstallet på Grans naturbruksgymnasium.  Där fick vi se hur sökhundar, vårdhundar och polishundar kan arbeta tillsammans med oss människor. Det var mycket intressant!

Arkeologisk tipsgranskning

I år har vi haft det lite lugnare på uppdragsfronten, vilket gjort att vi haft mer tid till att granska tips om fornlämningar. Varje år kommer det i genomsnitt in ett 10-tal tips till museet och det är inte alltid vi har möjlighet kolla upp vad det är för något. Nu i år har vi hunnit besöka 45 olika platser och bedömt ett 70-tal lämningar. Lars Backman besökte ett område mellan Övre Soppero och Karesuando i höstas. Resultatet av den granskningen landade på ett 20-tal lämningar.

Karta med fornlämningar och infällda foton på ristning, härd och valp

Flygfoto över Lars tipsgranskningsområde. © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda bilder på en ristning i ett träd, en härd och en trött 4 månaders valp. Foto Lars Backman, Norrbottens museum

Bilden ovan visar området vid sjöarna Salamasjärvi och Saarijärvi. Röda markeringar är tidigare kända lämningar och gula är de som Lars granskat. Det blev långa promenader och en lång arbetsdag. Valpen Girjat, 4 månader, var med och blev ganska trött!

Världsarven i länet firar 20 år

I samband med att Norrbottens världsarv firar 20 år släpptes en interaktiv vandring i världsarvet Gammelstads kyrkstad i våras. Gammelstad 360 har producerats av Norrbottens museums fotograf Daryoush Tahmasebi, i samarbete med Luleå kommun och svenska kyrkan.

Välkommen till Gammelstad, via den interaktiva funktionen Gammelstad 360. Från kyrktornet kan du se ut över hela kyrkbyn, med sina hundratals kyrkstugor. Du kan gå in i kyrkan och titta på interiören och Albertus Pictors fantastiska takmålningar. Sätt på högtalarna, så kan du även lyssna på orgelmusik och utanför kyrkan berättar kyrkstugeägare som om sitt Gammelstad.

Kan själv! – Kulturhistoriska möten

Nu går vi från en 20-åring till de allra yngsta. Ida Renlund på publika verksamheten kommer med den hälsningen. Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten har arbetats fram i samarbete med barn 0-2 år. Utställningens material, form och funktion är anpassat för små barn. Med den här utställningen vill vi visa att även våra yngsta medborgare har lika värde, lika rätt till kulturupplevelser och är lika viktiga att lyssna till som alla andra.

Utställningsal med båt, bro, vagn, rutschkana

Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten. Foto Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum. På bilden till höger provar Alice Rönnbäck skrinet/rutschkanan. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

I utställningen möts och blandas former och föremål från tornedalsk, samisk, romsk och svensk kultur på ett lekfullt sätt. Kliv in i en kåta eller en romsk vagn. Åk rutschkana på ett skrin med allmogemålning. Vila en stund, i båten som ser ut som en Lovikkavante, eller i den ombonade lucksängen! Här finns även många olika föremål som fiskar, bollar och nycklar att utforska. Kanske viktigast av allt är förvaringsskåpet. Där kan besökande föräldrar låsa in sin mobiltelefon, så att all uppmärksamhet kan ägnas åt barnen!

Besök gärna utställningens egen blogg och den information som finns på Norrbottens museums hemsida för utställningar och program. Utställningen turnerar nu runt i länet.

Kvinnorna på Fröken Frimans tid

Vår arkivarie Karin Tjernström bidrar med en sista godbit i form av en dagsaktuell händelse. Det blir en kort blänkare, eftersom Karin själv ska skriva ett inlägg om detta om ett par veckor.

Dokumentärserien Kvinnorna på Fröken Frimans tid handlar om den svenska kvinnliga rösträtten. Ett inslag i den är en resa till Norrbotten, där programledare Kattis Ahlström, följer i rösträttskämpen Ann Margret Holmgrens fotspår. Ann Margret var på en föreläsningsturné och besökte Luleå, Boden, Malmberget, Gällivare och Kiruna.

I tidningen Norrbottens-Kuriren finns ett långt referat från Ann Margret Holmgrens föredrag i Godtemplarsalen i Luleå den 30 oktober 1903. Artikeln som publicerades dagen därpå beskriver en närmast fullsatt möteslokal. Direkt efter mötet visade 41 personer intresse av att bilda en lokal förening i rösträttsfrågan. Det blev starten för FKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) i Luleå. I Folkrörelsernas arkiv finns den fana som tillhört FKPR, Luleå.

en person filmar två personer tittar på en fana

Arkivarie Karin Tjernström visar F.K.P.R. Luleås fana för programledare Kattis Ahlström i samband med att inslaget filmas.

Missade du sändningarna av dokumentären så finns de att se på SVT-play? Annars får du hålla ögonen öppna efter Karins blogginlägg, där hon berättar mer!

Ja, det var ett litet smakprov på vad vi på Norrbottens museum haft för oss under 2016.
Nu finns det bara en sak kvar att säga.

gott_nytt

/ Åsa Lindgren

God Jul!

Idag är det dagen före julafton så vad kan vara mer passande än att bjuda på lite julinspiration i form av julpynt i årets näst sista blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen!

Adventsstjärna
Den gulröda pappersstjärnan Tindra Kristall började säljas i Sverige på 1940-talet. Den blev mycket populär och omtyckt.

20720-2

Adventsstjärnan Tindra Kristall. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum

De flesta av våra nutida svenska julseder utformades under 1800-talet, och främst under dess senare del. En stor del av dessa senare jultraditioner har sitt ursprung i Tyskland, som till exempel julgranen, jultomten och julkorten. Från Tyskland kommer även seden med advents- eller julstjärnor, som är en av få nyheter som tagit plats i den svenska julen under 1900-talet.

I Norrbottens museums föremålssamling finns en stjärna (Nbm 20720) i samma modell som Tindra Kristall, inhandlad 1978 på Domus i Luleå. Stjärnan lyste i adventstid upp ett lägenhetsfönster på Kungsgatan i Luleå mellan åren 1978-1983.

Herrnhutisk idé
I staden Herrnhut, utanför Dresden i östra Tyskland, grundades i början på 1700-talet en evangelisk brödraförsamling, herrnhutarna. Detta blev början till en tysk sekt med förgreningar över hela världen. Herrnhutarna drev skolor för blivande missionärer och internatskolor för barnen, som inte kunde följa med sina föräldrar ut på missionärsuppdrag.

På en av dessa internatskolor, i Kleinwelka i Sachsen, började man på 1880-talet att tillverka pappersstjärnor med plats för en lampa inuti. Under adventstid dekorerades skolan med de färgglada stjärnorna. Enligt herrnhutisk tradition sägs uppslaget till stjärnorna komma från en missionär som besökt Sverige och sett stjärngossar gå med sina stjärnor.

En pappers- och missionsbokhandlare i Herrnhut utvecklade modellen och konstruerade en monterbar stjärna för försäljning. Modellen var klotformig och hade taggar åt alla håll. Inuti lampan lyste en liten fotogen- eller oljelampa, och med tiden en glödlampa.

Till Sverige på 1900-talet
De första adventsstjärnorna kom till Sverige redan på 1910-talet genom personliga kontakter mellan svenska familjer och herrnhutiska tyskar.

Efter första världskriget utvecklades stjärnan, från klotformig till platt, vilket gjorde att den kunde hängas i ett fönster. Stjärnan gjorde succé och en adventsstjärnefabrik växte fram i Herrnhut som på 1930-talet exporterade stjärnor till bland annat Sverige. Senare, under DDR tiden tillverkades stjärnorna av ett ”volkseigener Betrieb” (VEB), det vill säga ett statligt ägt företag. Sedan 1991 heter företaget Herrnhuter Sterne GmbH.

Svensk tillverkning
Under 1940-talet fick adventsstjärnan sitt stora genombrott i Sverige. Erling Person (sedermera grundare av företaget Hennes & Mauritz) startade 1941, tillsammans med kompanjonen Björn Wennberg, produktion av adventsstjärnor. Deras firma gjorde först mappar för ransoneringskort, men övergick sedan till adventsstjärnor. Det var mest norska, danska och polska flyktingar som arbetade med att klistra ihop stjärnorna, först efter herrnhutisk modell. En billigare modell utvecklades och började säljas 1944.

Populär stjärna
Tindra Kristall, som den gulröda, sjuuddiga stjärnan så småningom döptes till, blev mycket populär och de första åren såldes hundratusentals stjärnor. Pappen i stjärnan var försedd med små hål, vilket gjorde att stjärnan gnistrade extra mycket. De stjärnformade hålen patentskyddades, för att ingen skulle kunna plagiera modellen.

Den billiga pappersstjärnan blev en så omtyckt julprydnad bland vanligt folk att den av somliga fick den något nedsättande benämningen ”proletärstjärna”. Det låga priset och behovet av ljus och julstämning under de mörka krigsåren är troliga orsaker till Tindra Kristalls popularitet.

Sedan 1950-talet har de rödgula pappersstjärnorna fått konkurrens av stjärnor tillverkade i andra material som halm, näver och metall. Idag är mångfalden stor vad gäller utbudet av adventsstjärnor. Under det sista årtiondet har stjärnor av genomskinlig hårdplast blivit populära och stjärnor tillverkade av papper hänger återigen i många fönster. Dagens pappersstjärnor är ofta stora och vita eller i kraftiga färger med orientaliska mönster.

Julträd
Traditionen med julträd, rikt dekorerade ljusstakar som ställdes fram till jul, var vanligare i södra Sverige, men har förekommit även i den norra landsändan.

Ett vackert julträd spred en gång sitt ljus på en gård i Svartbyn, Bodens kommun. Idag finns ljusstaken (Nbm 13318) på Norrbottens museum och visar att det har förekommit julträd även i Norrbotten. Traditionen med de festliga och ståtliga ljusstakarna, som kallas för julträd, har varit sällsynt i norra Sverige. Ljusstakarna var mer allmänna i våra sydligaste landskap och kan härledas till början av 1800-talet, möjligen ner till 1700-talet.

Julträdet kan ses som en föregångare till julgranen. När julgranen blev populär i slutet av 1800-talet minskade julträdets popularitet, men var fortfarande ett alternativ där man inte hade plats för en gran och ibland har de även förekommit jämsides.

Vackert dekorerade
Ljusstakarna har en stomme av trä eller järntråd. Utformandet varierar, men ljusstaken kläddes ofta med krusat papper och den kunde ibland även dekoreras med olika sorters pynt som karameller i färgglatt papper, nötter, kottar, kakor och äpplen.

Julträdet från Svartbyn är utformad som en julgran och är tillverkad av järntråd i så kallat trådarbete eller luffarslöjd. Ljusstaken har sammanlagt 15 armar som avslutas med spiralhållare för julgransljus. Stommen har klätts med remsor av rött kräppapper.

13318-1

Julträd från Svartbyn. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.

Julträd tillverkas fortfarande och har idag blivit populära hemslöjdsprodukter.

Vid tangentbordet:
Anja Wrede, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Läs mer
Bringéus, Nils-Arvid. 1991. Slipingeträdet och andra julträd. En studie i revitalisering. Blekingeboken 1991. Blekinge Läns Hembygdsförbund.

Hemslöjdens skrifter nr 4, 2001. Julträd och julkrus.

Swahn, Jan-Öjvind. 2006. Stora Julboken, Ordalaget.