En boplats från romersk järnålder

I höstas gjorde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning av två boplatser vid Lill-Korsträsk utanför Älvsbyn. Anledningen till undersökningarna är att Trafikverket planerar för en ny gång- och cykelväg i området. De två boplatserna ligger på en ås med rasbranter ner mot den mark som kommer att tas i anspråk vid byggandet av gångvägen, och riskerade därför att skadas vid exploateringen. Därför fick Norrbottens museum i uppdrag att se hur stora de två boplatserna var, försöka hitta daterbart material och få en uppfattning om boplatsernas karaktär.

Boplatser kända sedan 1989
Båda boplatserna hittades vid fornminnesinventeringen 1989, när området genomgicks av arkeologer som letade fornlämningar inför utgivningen av ekonomiska kartan. Då hittades framförallt skörbränd sten, d v s eldpåverkad sten, inom boplatserna. Skörbränd sten är ett av de absolut vanligaste fyndmaterialen på förhistoriska boplatser här i Norrbotten. Det är sten som har legat i och kring eldstäder, och som hettats upp och kylts av så många gånger att de har spruckit sönder. Boplatserna ligger omkring 65-75 m ö h och skulle därmed som äldst kunna vara omkring 6100-5500 år gamla, utifrån höjden över havet.

Pusselbitar av vår förhistoria
Vid fältarbetet använde vi oss av grävmaskin för att ta upp ytor inom boplatserna för att få en bild om vart vi skulle gräva för hand. Ganska snart visade det sig att det inte fanns kvar något arkeologiskt material på den ena av boplatserna och vi gjorde inte heller särskilt många fynd på den andra. Vi hittade däremot en härd med skörbränd sten och brända ben och omkring 4 m utanför härden ett område med kvartsavslag och skörbränd sten. Kol och jordprover samlades in för datering och analys. Jordprover samlades in för makrofossilanalys och lipidanalys (analys av fetter), för att se om det kunde finnas spår av fröer eller fetter som kan berätta mer om vad härden har använts till.

2016_124_033_arkforund_raa138

Arkeologerna Nils Harnesk och Tone Hellsten vid den arkeologiska undersökningen vid Lill-Korsträsk. Tone arbetar med undersökningen av härden som hittades på en av boplatserna.

En arkeologisk undersökning är lite som att lägga ett pussel. Ute i fält samlar vi in de pusselbitar som hittas – fynd, prover och anläggningar. Mycket av det arkeologiska arbetet fortsätter sedan när själva fältarbetet är klart – fynd och prover ska skickas på analys, vilket kan ta några månader. Analysresultaten ger sedan ytterligare pusselbitar till bilden av den fornlämning som har undersökts och även till vår förhistoria i övrigt. Därför har rapporten för undersökningen i Korsträsk precis lämnats in till Länsstyrelsen, då vi har avvaktat analysresultaten för att kunna göra en tolkning av undersökningens resultat.

Gädda, abborre och karpfisk
Tyvärr hittades varken fröer eller några fetter som kunde berätta mer om härdens användning. De brända ben som hittades i härden visade sig däremot enbart vara från fisk. Bland de arter som osteologen (benexperten) kunnat identifiera finns gädda, abborre och karpfisk. Karpfisk är ett släkte som omfattar flera olika fiskar, bland annat id, mört och karpen. Osteologen har gjort bedömningen att några av karpfiskfragmenten sannolikt är från braxen. Samtliga fiskar som har hittats i benmaterialet lever i sötvatten eller i brackvatten.

2016_124_021_arkforund_raa138

Så här såg härden ut från ovan. Torven har rensats undan och den mörkbruna färgningen med relativt raka kanter syns tydligt mot den omgivande blekjorden. Den mörkbruna färgningen är fet och innehåller brända ben.

Genom att titta på fiskarnas levnadsmönster utifrån den kunskap som finns idag och historiskt sett, så kan vi få ytterligare pusselbitar till hur boplatsen har använts. Gädda, abborre och karpfisk leker under vår och försommar. Gäddfiske har historiskt skett framförallt under leken, då gäddan går närmare land och in i grunda vikar. Även abborren och braxen går närmare land under leken. Framförallt gädda och abborre har varit bland de viktigaste fiskarterna under historisk tid och antagligen även under förhistorisk tid. Kunskapen om att många fiskarter samlas i stora stim och går in mot land i samband med leken, och därmed blir lättare att fånga, har troligtvis varit något man var medveten om redan under förhistorien.

Romersk järnålder
Kolet som samlades in i härden har först skickats på vedartsanalys, för att bedöma träkolets art och egenålder, för att välja ut det prov som är mest lämpligt att datera. En tall kan till exempel bli flera 100 år, medan en kvist kan vara betydligt yngre. I vedartsanalysen plockades just en kvist ut, som var yngre än 10 år vid tillfället då träet eldades i härden. Kolprovet har sedan 14C-daterats till tiden 130-350 e.Kr., en tidsperiod som kallas för romersk järnålder.

Från tidigare undersökningar av järnåldersboplatser i Norrbottens kustland har vi sett att boplatsernas läge i landskapet förändras under tiden strax före Kr.f. Från att boplatserna har legat i anslutning till havet är de nu istället lokaliserade vid insjöar. Boplatserna ligger ofta omgivna av stora sjösystem, med goda möjligheter till fiske. Bland det benmaterial som hittats på boplatser från förromersk och romersk järnålder är det tydligt att fisket är basen i ekonomin. Metallhanteringen börjar utvecklas och stensmidet upphör under folkvandringstid, omkring 400-600 e.Kr. Samtidigt minskar bruket av skörbränd sten, vilket kan bero på att metallkärl har börjat användas.

På den undersökta boplatsen i Korsträsk har en relativt liten mängd skörbränd sten och en liten samling med kvartsavslag hittats, som visar att boplatsen fortfarande nyttjats under den tid stensmide fortfarande pågår. Fynden av fiskbenen ger ytterligare stöd för att fisket har varit bland den viktigaste födan under romersk järnålder, vilket kunnat ses vid tidigare arkeologiska undersökningar av boplatser från samma tid. Vid tiden omkring 130-350 e.Kr. ligger den undersökta boplatsen i Korsträsk drygt 20 km NV om närmaste havsvik. Vi insåg redan i fält då halva härden grävts bort, för att få se hur den såg ut i profil, att boplatsen inte hade varit strandanknuten. Härden låg ovanpå ett tjockt lager blekjord. Om härden hade anlagts i ett område i direkt anslutning till havet så skulle blekjorden inte ha hunnit bildas. Istället ligger boplatsen strax intill Korsträskbäcken och omkring 100 meter norr om sjön Lill-Korsträsket.

2016_124_039_arkforund_raa138

Härden i profil. Den mörkbruna färgningen syns tydligt, tillsammans med några skörbrända stenar. Under den mörkbruna färgningen syns ett tydligt blekjordslager.

Endast avslag, det vill säga rester efter redskapstillverkning, i kvarts har hittats på boplatsen. Inga föremålsfynd har gjorts och det tillsammans med den sparsamma mängden fynd talar för ett tillfälligt nyttjande av boplatsen. Boplatsen har sannolikt nyttjats i samband med fiske i nuvarande Korsträskbäcken och sjön Lill-Korsträsket under vår och försommar under romersk järnålder.

Ser fram emot vilka pusselbitar till Norrbottens förhistoria som 2017 kommer att bjuda på!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Hur vi påverkar forntiden och hur forntiden påverkar oss

Hej
Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museums kulturmiljöblogg den här veckan heter Therese Ekholm och är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet. Jag ska berätta om mitt forskningsämne som behandlar den tidigaste bosättningsfasen i Norrland efter istiden, mellanstenåldern 8000-4000 f.Kr., eller mesolitikum som perioden kallas, då människor fortfarande var jägare/samlare och ännu inte bofasta.

Som arkeolog är det bra att specialisera sig på något inom arkeologin och mitt område är osteologi (läran om ben). Jag analyserar benmaterial som kommer fram vid utgrävningar och kan få fram, med hjälp av referensmaterial, om benen kommer från människa eller djur och i så fall vilken djurart, vilket ben i kroppen det rör sig om, vilken ålder individen var i vid dödstillfället och om benet var sjukligt eller om det var skadat innan eller efter dödstillfället. Med benmaterialet som utgångspunkt bygger jag min forskning. Men ett problem med så gamla ben är att de ofta är dåligt bevarade och speciellt i Norrlandsregionen är det dåliga bevaringsförhållanden för ben. Endast de brända benen från mesolitikum finns bevarade i Norrland och det är det brända djurbensmaterialet från arkeologiska platser jag arbetar med.

Det jag gör med benmaterialen är att plocka ut benbitar från bestämda djurarter som påträffats i ett bestämt sammanhang, till exempel i en härd eller i en kokgrop. Dessa ben har jag sedan skickat till Ångströmlaboratoriet för 14C-datering för att få reda på benets ålder och därmed också hur länge sedan det var man brände benet och när djurarten fanns i området. Djurarterna som påträffas på boplatser speglar inte alla typer av djur som fanns där och då, utan bara de djurarter människor tog med till boplatsen. I det här fallet speglar de bara de djurarter vars ben man brände. De ben som inte bränts är borta för länge sedan. Jag studerar även skillnader i djurbensmaterialet, vad det gäller arter och behandlingen av benen, och om det förändras på något sätt geografiskt eller över tid.

figur-1

Benmaterialet jag arbetar med är oftast mycket fragmenterat och hårt bränt. Här är ett typiskt mesolitiskt material från Norrland. Fotograf: Therese Ekholm.

Det som kan vara svårt när man arbetar med förhistoria är att tänka bort de nationella gränserna vi har idag. De är relativt nya om man ser det utifrån ett forntidsperspektiv och skillnaderna i den materiella kulturen är större mellan Norrbotten och Skåne än mellan Norrbotten och norra Finland. De nationella gränserna utgör ibland ett hinder i forskningen eftersom olika regler och lagar gäller i de olika länderna och för olika medborgare. Det är mycket arbete med att leta reda på de prover jag behöver för mitt forskningsprojekt och sedan få tillstånd att datera mina prover. Eftersom 14C-datering är en destruktiv metod betyder det att för att få fram den information man behöver är man tvungen att förstöra provet. Det är då inte alls säkert att man får tillstånd till datering. Om jag sedan skulle vilja göra detta utanför Sveriges gränser skulle det bli ännu svårare att få tillstånd om ens omöjligt.

Att inte få tillgång till arkeologiskt material i andra länder samt viss mån av ointresse om vad som händer på andra sidan gränsen har lett till att tidigare forskning har visat en något skev bild av forntiden. Olika forskare i olika länder har mer eller mindre arbetat med egna, lokala begrepp och med ett material med en snäv geografisk begränsning. För att kunna jämföra olika material måste man analysera dem på samma sätt och publicera dem på ett språk som gör det möjligt att så många som möjligt kan läsa dem. Detta har det nordeuropeiska forskningsprojektet Nordic Blade Technology Network (NBTN) uppmärksammat. Med finansiering från EU har arkeologer från Norge, Sverige, Finland, Litauen, Ryssland, Danmark, Tyskland, Polen och Vitryssland regelbundet kunnat träffas och gemensamt kunnat titta på olika arkeologiska material i olika länder och komma fram till gemensamma begrepp. Det har i sin tur lett till att man funnit likheter i materialen som annars inte kommit fram och de ”isolerade kulturer” man tidigare studerat visar sig vara mer utspridda och dynamiska än man tidigare trott. Mycket av teorierna kring kulturella grupper och vandringsmönster bygger på studier i stenteknologi och till det lägger jag min forskning om födan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett av våra möten med NBTN. Från vänster: Monika Žemantauskaitė (Litauen), Inger Marie Hansen (Norge) och Michał Adamczyk (Polen) studerar ett stenmaterial i det arkeologiska museet i Warszawa. Fotograf: Therese Ekholm

I mitt fall finns det liknande studier, främst i Finland, som jag kan ta del av, jämföra med och hämta idéer från. Jag har också tagit kontakt med dessa forskare och tillsammans kan vi föra en dialog om hur vi ser på våra forskningsresultat. Man får ett större perspektiv och ser på sitt material från en annan synvinkel. Det går alldeles utmärkt att bygga pussel med få bitar så länge de passar i varandra men ju fler bitar man har desto mer framträder en större och mer övergripande bild. Den lilla bilden man har får ett sammanhang i ett större perspektiv.

Detta påverkar inte bara det arkeologiska resultatet utan också hur vi tolkar resultatet och hur vi slutligen ser på forntiden med dess kulturer. Kulturer är inte bara dynamiska geografiskt sett utan även över tid. Ingen kultur är statisk utan förändras hela tiden i och med att den dels utvecklas av medlemmarna inom den kulturella gruppen men också påverkas utifrån, i möten med andra kulturer. Har man dessutom rötter i fler än en kultur eller har goda kontakter med andra kulturer kan man dessutom knyta band mellan dessa och sudda ut de skarpaste skillnaderna. Vi ser idag att vi tar in influenser från andra kulturer i form av filmer, spel, firandet av högtider som Halloween och Alla hjärtans dag och så vidare. Det är inget nytt. Det händer hela tiden och det har hänt så långt tillbaka i historien man kan se. Så också i forntiden, även på stenåldern.

Det vi har sett i de arkeologiska materialen är att de grupper som tillsynes rörde sig i norra Europa för 8000 år sedan hade ett stort kontaktnät där man utbytte varor och kunskap. Det ser man i stenmaterialet och i den teknik som använts för att tillverka stenverktyg. Huruvida människor flyttade in och ut ur dessa kulturella grupper finns inga belägg för alls eftersom vi har så lite data men visst borde det varit då som nu, att vänskap och kärlek kunde uppstå över de kulturella gränserna. Människor har ett behov av att interagera med varandra.

När människor flyttade till nya miljöer var det inte bara andra människor som påverkade kulturen. Den måste ändrats när naturmiljön omkring dem ändrades och råmaterialet till verktygstillverkningen blev ett annat, men det kanske till och med var en del av kulturen för en mobil jägare/samlare. De första som kom till det nyframkomna området efter isens avsmältning kom till en helt ny miljö med nya råmaterial men var födan densamma? Följde man efter födan eller var det annat som lockade? I allt det här finns mitt avhandlingsarbete, om nyttjandet av faunan i Norrland under mellanstenåldern, som en pusselbit i arkeologins stora pussel.

Den som vill läsa mer om min forskning och om NTBN kan göra det på:
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_227
http://www.nordicbladetechnologynetwork.se
…och i kommande nummer av Fennoscandia Archaeologica där jag, med bidrag av Olof Östlund från Norrbottens museum, har gjort en delstudie om mesolitikum i Norrbotten.

Vid tangenbordet:
Therese Ekholm, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet