Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan

Så kommer här det tredje och sista avsnittet av fältdagboken från Silbojokk. Jag misstänker att det här är en av de fältdagboksbloggar som har längst eftersläpning. Men bättre sent än aldrig heter det ju!

Lördag 18 juni

Det blev ingen sovmorgon denna lördag, utan vi gjorde oss i ordning för det spännande arbete som väntade – hundförare Sophie Vallulv och sökhunden Fabels genomgång av undersökningsområdet! Om ni inte läst mitt förra inlägg där de presenterades, så gör gärna det! https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2016/07/08/faltdagbok-silbojokk-2016-andra-veckan/

Vi drog igång direkt, genom att Fabel och Sophie började i slänten ner mot vattnet och arbetade sig uppåt. Till en början var Fabel väldigt ivrig och såg nästan ut att ha lite svårt att koncentrera sig på uppgiften. Det var nog inte så konstigt, eftersom det antagligen finns ett ”bakgrundsbrus” av dofter från uteroderade gravar och benfragment som vi inte kan se, men som Fabel känner och blir sporrad av.

Hundförare Sophie Vallulv och den certifierade arkeologiska sökhunden Fabel i arbete. CC BY

Hundförare Sophie Vallulv och sökhunden Fabel i arbete. CC BY

Ylva och jag höll oss på avstånd och pysslade lite med annat, men följde såklart arbetet med stort intresse. Det var verkligen intressant att se dem arbeta och samarbeta. Första markeringen kom ganska direkt, en bit ner i slänten, där vi egentligen inte förväntat oss något. När Fabel markerat genom att lägga sig ner stack Sophie en gul markeringssticka på platsen. Därefter fick Fabel sin belöning – en grön gummiboll med snöre! Sophie kontrollerade snabbt om det var något uppenbart som föranlett markeringen, t.ex. ett synligt ben, men lämnade därefter platsen i stort sett orörd. Efter en kort lekstund fortsatte allvaret och arbetet med att systematiskt gå över undersökningsområdet.

Nästan hela undersökningsområdet avsöktes under ett par timmar, inklusive några kortare raster så att Fabel fick hämta andan och rensa nosen. Silbojokk var nog en utmaning på mer än ett sätt för en sökhund. Dels doftbruset jag nämnde ovan, dels har marken genomströmmats av vatten alltsedan gravarna anlades i och med att berggrunden är ytlig. Sedan höjningen av dammen 1985 har gravarna dessutom legat översvämmade stora delar av året. Detta medför att dofterna kan ha spätts ut, förflyttats och spritts nedåt slänten. Dessutom kan tidigare undersökta gravar fortfarande innehålla dofter, även om själva innehållet inte finns kvar. Detsamma gäller för de platser där vi haft dumphögar (de jordmassor vi rensar bort vid undersökningen) vid tidigare undersökningar.

Guidad visning
Vid lunch fick vi avbryta och förbereda oss för en guidad visning, anordnad av Maria Söderberg. Det blev några vändor med båten innan alla besökare kommit på plats, trots att det inte riktigt var utflyktsväder denna dag.

Maria Söderberg introducerade med lite historik och undertecknad berättade om de arkeologiska undersökningarna med en del utsvävningar om Silbojokks historia. Sophie berättade hur det kom sig att hon började som hundförare och om sitt arbete med att träna Fabel. Ylva berättade om de osteologiska analyserna (analyserna av benen) och vad de visat. Och naturligtvis berättade Åke om när de hittade de första kvarlevorna på stranden 2002.

Återkoppling på fråga
Nu ska jag komma tillbaka till en fråga som tappades bort under visningen. Jag lovade att kolla upp och återkomma med besked om hur stora kyrkorna i Silbojokk varit. Utifrån de arkeologiska undersökningarna kan vi inte fastställa detta med säkerhet, då vi inte totalundersökt hela ytan där kyrkorna stått. Men utifrån det vi fått fram hittills och med hjälp av historiska källor kan vi med ganska stor säkerhet säga att åtminstone den andra kyrkan (1692-1747) hade ett långhus som var ca 8-10 m långt och ca 6 m brett. Därutöver fanns sakristia och vapenhus, sannolikt som utbyggnader på långhuset – sakristian på N sidan och vapenhuset på S sidan.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om kyrkorna i Silbojokk och där finns bilder på Kvikkjokks gamla kapell och kapellet i Jäkkvik. Troligen såg kyrkorna i Silbojokk ut ungefär som dem. Här är länk till det inlägget: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/07/26/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-iii/

Tillbaka till Fabels insats
Som en liten bonus vid visningen fick besökarna se Fabel och Sophie i arbete, då de sökte av det sista området. Nu var de inne i de centrala delarna av undersökningsområdet och platsen för de två kyrkorna. Här blev det några markeringar, vilket vi förväntat oss!

Hur såg det då ut totalt, resultatet av Fabels genomsökning av området? Ja, Sophie hade plockat på sig ett tiotal gula märkpinnar på morgonen, men fick fylla på förrådet ett par gånger. Resultatet landade på 25 markeringar! Vi hann undersöka en del av dem direkt under dagen, men det var inte alltid så lätt att avgöra vad Fabel markerat på. Det hänger säkert delvis ihop med platsens något knepiga förutsättningar, men även att Fabel kan känna dofter som ligger så djupt som 1,6 m. Nu ligger knappast gravarna så djupt, men vissa kan nog ligga ner mot en halvmeter under dagens markyta. För att vi ska kunna hitta dem krävs en mer utförlig undersökning än det vi hann med direkt. Det fick vänta till kommande vecka.

Så mycket mer hann, eller orkade vi inte med denna lördag, så det var skönt att få avsluta och komma hem.

Dagens väder: + 11, mulet och duggregn som ökade till regn på em.
Dagen djur: på morgonen såg vi en älgko med två supersöta kalvar – troligen småsyskonen till fjolårskalvarna vi sett tidigare. Vid lunchtid flög havsörnen förbi över Sädvajaure och på väg hem såg vi älgkon igen, då utan kalvar.

Älgkon utan sina kalvar.

Älgkon utan sina kalvar (mitt i bild till höger om vägen).

Söndag 19 juni

Ja, inte kunde vi hålla oss från arkeologin trots att det var söndag och ledig dag. Men sovmorgon blev det i alla fall! Efter frukost ville vi testa om Fabel markerade på brända ben, då vi vid en av gårdagens markeringar hittat just ett bränt ben. Sophie och Fabel fick ta en promenad, så att Ylva och jag kunde gömma doftobjekt i huset där vi bodde. Vi riggade fyra objekt, varav två var brända ben från en bronsåldersgrav Ylva arbetade med och två andra objekt.

Trots att detta inte på något sätt var vetenskapligt, så tycker jag ändå att det var intressant att Fabel markerade korrekt på ett av objekten med de brända benen och reagerade även på det andra. Kanske han kan bli certifierad även på brända människoben i framtiden?!

Efter lunch var det tyvärr dags att säga tack och hej till Sophie och Fabel. De var tvungna att bege sig hemåt. Jag är glad att vi fick tillfälle att anlita dem och att de kunde ställa upp trots krock med andra uppdrag. Även om vi inte har det slutliga resultatet av deras arbete, så tror jag att vi kommer att ha nytta av det. Markeringarna verkar relevanta, men mest glada är vi nog över det Fabel INTE markerade. Att han var totalt ointresserad av det område som vi tolkat ligga utanför begravningsplatsen styrker vår tolkning! Sammanfattningsvis kan vi säga att Sophies och Fabels arbete kommer att vara en viktig hjälp för oss i det kommande arbetet i Silbojokk.

Dagens väder: + 10, mulet och lite regn
Dagens djur: Enkelbeckasin och snytbagge. Jag har äntligen lärt mig att det är enkelbeckasinen som är enkel att känna igen på sitt läte när stjärtfjädrarna vibrerar när hanfågeln dyker i luften. Snytbaggarna har vi haft sällskap av i huset nästan varje dag, men nu tog jag mig för att notera och fotografera den…

Snytbagge på besök.

Snytbagge på besök.

Måndag 20 juni

Blev lite sovmorgon även denna dag, då vi inväntade Lars och Frida som kom körande från Luleå på morgonen. I fält började Ylva direkt ta itu med en av Fabels markeringar, som snabbt visade sig vara en ytlig grav alldeles intill de vi undersökt veckan innan. Frida och jag tog oss an grav nr XXXVIII inom yta AA och Lars började med igenläggningen av yta AB. Det var vi sysselsatta med hela dagen.

Tisdag 21 juni

Ylva, Frida och Lars fortsatte med sina respektive sysslor från gårdagen och jag fortsatte arbetet med att dokumentera Fabels markeringar. Nu lite mer systematiskt än vad som hunnits med under lördagen. Dokumentationen bestod i inmätning, rensning av svallgrus, fotografering och beskrivning. Där svallgruset var som tjockast i de områden där sannolikheten för gravar är som störst lämnade vi vidare undersökning till framtiden. Detsamma gällde inom området för de två kyrkorna, där det med stor sannolikhet finns gravar. Där vill vi inte påverka marken och påskynda erosionen genom undersökning ”i onödan”.

Dagens flora: denna dag har jag inte noterat vare sig djur eller väder, så det får bli lite flora istället – det finns mycket fint nere backen också!

Onsdag 22 juni

Sista dagen i fält för denna gång… Lars tog en liten promenad för att hitta ett bra ställe för att ta referensprover till Markus Fjellströms analyser (se tidigare och kommande inlägg för mer info om detta). Frida och Ylva fortsatte med sina gravar, och jag fortsatte med Fabels markeringar.

Då jag inte gjort någon ordentlig sammanställning än, så får ni bara några smakprov nu:

  • Den första markeringen, nere i slänten misstänker vi vara en plats där det legat ett lårben. Det har troligen legat där en längre tid och avgett doftämnen, men vid senaste islossningen har det flyttats en bit ytterligare längre ner, där vi hittade det första veckan.
  • Ytterligare en markering nere i slänten visade sig vara gammal markduk. Den kommer troligen från undersökningen 2004, då vi undersökte gravar en bit ovanför den markerade ytan. Någon gång under senare år har markduken eroderat bort från sin ursprungliga plats och hamnat nere i slänten, under ett lager svallgrus.
En av Fabels markeringar visade sig vara markduk från tidigare undersökningar.

En av Fabels markeringar visade sig vara markduk från tidigare undersökningar.

 

  • Ett par av markeringarna utgjordes av dumphögar. Dels en som inte hunnit läggas tillbaka vid årets undersökning och dels en där vi haft dumphögar vid tidigare undersökningar.
  • Vid en markering syntes en tydlig gräns i den framrensade marken – troligen en nedgrävning för en grav.
Vid en av Fabels markeringar syntes en tydlig färgskillnad i marken. Troligen en nedgrävning för en grav.

Vid en av Fabels markeringar syntes en tydlig färgskillnad i marken. Troligen en nedgrävning för en grav.

  • Fem av markeringarna ligger inom den yta där kyrkorna stått och där har vi som sagt inte undersökt närmare, bara kontrollerat om det låg ben i svallgruslagret (vilket det inte gjorde).
  • Graven som Ylva undersökte i sista stund har jag ju redan nämnt. Det var en klockren markering!

Inmätning och fotografering
För att få bättre koll på stenarna som finns i området och hur de rör sig (om de nu rör sig) så avsatte vi även tid för att mäta in så många stenar som möjligt. Det är dock tidskrävande, så det blev inte så många…

Vi försökte oss även på att ta foton som förhoppningsvis kan användas för fotogrammetri (definition enligt Wikipedia: Fotogrammetri är ett teknikområde som avser konsten att göra mätningar av tre-dimensionella positioner hos objekt i världen utifrån två eller flera fotografiska eller digitala bilder). Vår ambition med detta är att skapa koordinatsatta (3D-)bilder över ytan, för att lättare kunna jämföra hur erosionen påverkat den år från år.

Det var stackars Frida som fick den uppgiften, att gå med fotostativet och sakta flytta sig steg för steg, fram och tillbaka för att täcka av hela ytan med foton som har 70 % överlappning. Många foton blev det! Bearbetningen av bilderna kommer att utföras i höst. Förhoppningsvis kan jag återkomma med ett snyggt resultat senare!

Vi gjorde slutligen ett litet experiment. Vi sprayfärgade 16 småstenar och numrerade dem, för att sedan placera ut dem någorlunda jämnt spridda över undersökningsområdet och mäta vi in dem. Nu väntar vi med spänning att se om vi kan hitta igen dem – och var – nästa gång vi kommer till Silbojokk!

Sprayade och numrerade stenar placerades ut över undersökningsområdet och mättes in. Det återstår att se om vi hittar igen dem om vi kommer tillbaka!

Sprayade och numrerade stenar placerades ut över undersökningsområdet och mättes in. Det återstår att se om vi hittar igen dem när vi kommer tillbaka!

Dagens väder: +10, sol och lite växlande molnighet.
Dagens djur: fyra tornfalkar, älgkon med sina två kalvar och en bisamråtta!

Torsdag 23 juni

Hemfärd och urpackning av bilar, samt ett översiktligt omhändertagande av prover och fynd. Vinkade av Ylva då hon begav sig söderut.

Dagens djur: en av få renar vi sett på vägen och jag tror minsann att jag såg en havsörn högt uppe på himmelen när jag kom in mot Luleå, men jag var tvungen att hålla ögonen på trafiken…

En av få renar vi sett under dessa fältarbetsveckor.

En av få renar vi sett under dessa fältarbetsveckor.

Det var allt för denna gång. Nu återstår analyser, bearbetning och tolkning inom ramen för rapportarbetet som kommer att utföras under hösten.

/ Åsa Lindgren, arkeolog

 

10 år som arkeolog på Norrbottens museum

I mitten på maj nu i år så var det 10 år sedan jag började arbeta som arkeolog här på Norrbottens museum. 10 år! Vart har all den tiden tagit vägen egentligen? Ibland känns det nästan som att det var igår jag började här på museet, andra gånger känns det som att det är evigheter sedan! Inspirerad av min kollega Olof Östlund, som tidigare i år gjorde en tillbakablick på sitt yrkesverksamma liv som arkeolog (skillnaden oss emellan är att han har arbetat som arkeolog i 20 år, dubbla tiden mot för vad jag har gjort!) tänkte jag göra en liten tillbakablick av hur mitt liv som arkeolog har sett ut hittills. Läs gärna Olofs underhållande blogginlägg: Halva yrkeslivet bland arkeologer, teodoliter och trilobiter.

Vid en genomgång av vårt rapportregister, för att snabbt få en koll på vilka arbeten som jag egentligen hunnit med under de här åren kan man bara konstatera att jag har varit runt på en hel del olika ställen i vårt stora län som ju Norrbotten faktiskt är! Kartbilden visar dessutom ”bara” de uppdragsarkeologiska projekt jag varit med i och inte de platser jag besökt med anledning av besök för granskning av eventuella forn- eller kulturlämningar, skolprogram och annan publik verksamhet. Här nedan presenteras därför ett litet urval av fältarbeten som jag sysselsatt mig med under de här 10 åren.

Karta

De blå prickarna på kartan visar markeringar för olika arkeologiska arbeten som undertecknad deltagit i under sina 10 år som arkeolog på Norrbottens museum. Några arbeten, som varit fördelat i stora områden och utspridda längs med vägsträckningar, har dock flera punkter för ett och samma projekt.

Utbildning och volontärarbete
Jag tog min magisterexamen i arkeologi vid Umeå universitet 2005 efter några års studier av etnologi, arkeologi och dokumentärfotografi. Valet att läsa arkeologi har jag aldrig ångrat – även om vi under utbildningen fick höra att ”ni kommer aldrig att få ett jobb” samt att ”i snitt tar det 10-12 år för en arkeolog att få en fast anställning”. Jag hade turen att relativt snabbt få in en fot i yrkeslivet, men tyvärr är det nog rätt många arkeologistudenter som inte får ett jobb, för det finns nog mer utbildade arkeologer än vad det finns arkeologjobb.

Som för så många andra började mitt arkeologliv som volontär – för att få fälterfarenhet så att det i sin tur skulle bli lättare att få ett jobb. Volontärarbetet påbörjades redan under studierna vid Umeå universitet. Sommaren 2004 var jag tillsammans med nio andra studenter från Umeå universitet och Uppsala universitet med vid de arkeologiska undersökningarna av ”Lasses hydda”, en 6000 år gammal hyddbotten i Vuollerim. Fältarbetsledare vid grävningen var Olof Östlund, en av mina nuvarande kollegor här på Norrbottens museum. Under några veckor grävde vi oss ner i den 6000-åriga boplatslämningen, slogs med myggen och vandrade på fina fotoutflykter om kvällarna. Jag kommer ihåg att vi hade ett partytält som kunde flyttas över grävytan, ifall någon skulle rita något när det regnade. När jag vid ett av tillfällena var med om att förflytta tältet över grävytan, efter en regnskur, så landade allt vatten som samlats på tältets tak naturligtvis rätt på mig – till de andras förtjusning. Tur i oturen hade jag kvar regnkläderna på mig, vilket ingen av de andra som bar tältet hade, så vattnet träffade ju rätt person!

Vuollerim001

En del av grävytan i Vuollerim med några av de deltagande arkeologistudenterna och projektledaren Anders Olofsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

Senare samma sommar deltog jag som volontär vid en arkeologisk undersökning i Campo Lameiro i Galicien, Spanien. Ett antal arkeologistudenter vid Umeå universitet fick möjlighet att åka ner till Spanien i två omgångar sommaren 2004 och delta i en arkeologisk undersökning som universitetet i Santiago de Compostela ansvarade för. I Campo Lameiro finns det områden med hällristningar och vi fick vara med och gräva i anslutning till en av hällristningsytorna. Jag åkte ner till Spanien i den andra omgången tillsammans med några andra arkeologistudenter och vi möttes upp med den grupp som varit första perioden i Santiago de Compostela. Av dem fick vi höra att vi skulle förbereda oss på att svettas i tre veckor! Första dagarna hade vi tur med vädret och faktiskt även under helgerna, men tittar man tillbaka på foton från grävningen så blir himlen allt mörkare och mörkare över grävplatsen ju längre tiden gick. Helt plötsligt blev det för Spanien ett typiskt februariväder, med mycket regn och inte alls särskilt varma temperaturer. Ibland regnade det så mycket så att det rann rännilar över grävytan och ett litet regnskydd byggdes upp mellan två stenar där vi fick ta skydd när det regnade som värst.

Spanien001

Mörk, regnhotande himmel över grävytan i Campo Lameiro, Spanien. Foto: Ronny Smeds.

Sommaren 2005 åkte jag till mina drömmars land Island och deltog i en arkeologisk undersökning i Kirkjubæjarklaustur av ett medeltida kvinnokloster. Här hade min nuvarande kollega Olof Östlund varit med och grävt två år tidigare. Det var tack vare Olof som jag fick kontakt med grävledaren Bjarni F. Einarsson och fick en möjlighet att åka dit, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse!  Även här regnade det sin beskärda del, men vi hade också ofta fint väder och sol – och då undersökningsytan låg en bit ner i marken blev det varmt och vindstilla. Jag brände mig i solen redan första dagen i glipan mellan byxlinningen och tröjan och fick en s.k. archaeology tan. I flera år efter grävningen på Island hade jag en annan hudton just där, så solstrålarna på Island är väldigt intensiva! Island har för alltid en speciell plats i mitt hjärta, med dess underbara natur och vänliga människor. Jag har otroligt fina minnen från grävningen i Kirkjubæjarklaustur och de fina islänningar jag fick förmånen att lära känna och som under lediga stunder visade en hel del av sitt land för mig. Jag skulle mer än gärna återvända till Island igen!

Grävytan island

En solig och varm dag i Kirkjubæjarklaustur, Island. Nere på grävytan syns flera av de deltagande isländska arkeologerna. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

Regnigt island

Vi fick vår beskärda del av regn också. Arkeolog Kristján Mímisson syns ute bland vattenpölarna på grävytan. Foto: Frida Palmbo, privat bild.

2005-2006
Efter grävningen på Island arbetade jag några veckor åt Västerbottens museum, först i mina hemtrakter kring Kalix i samband med fördjupade utredningar längs Haparandabanan, och sedan kring Umeå. Efter Västerbottens museum hann jag med en tids praktik åt arkeolog Gunilla Lindbäck i Kalix, som arbetade med fornlämningsmiljön i Fattenborg och Lillberget, innan jag slutligen i maj 2006 fick anställning som arkeolog vid Norrbottens museum. Tillsammans med Olof Östlund, Carina Bennerhag och Mirjam Jonsson skulle vi utföra en arkeologisk förundersökning av en boplats i Kosjärv utanför Bondersbyn i Kalix. Några veckors arbete på museet förlängdes då det även blev en slutundersökning av samma boplats. Hela den sommaren tillbringade jag tillsammans med Olof och Mirjam i den gryta som platsen faktiskt var – vindstilla, sandigt och ofta kunde det vara sämre väder en bit bort. Vi hade strålande sol under flera veckor – tror att det bara regnade två dagar, varav Nordnytt såklart kom ut just en av de dagarna! Det var så torrt när vi grävde att sanden vi hällde i sållen rann rakt igenom utan att vi behövde skaka på dem! Vi gick omkring barfota i den varma sanden och jag minns att Olof i förtjusning utbrast: Det är så skönt att stå barfota i dumphögarna! När vi sållade så kunde vi gräva ner fötterna i sanden i dumphögarna under sållet där det var lite svalare. Under den varma perioden så var även bromsarna i farten, vilket en fotograf från någon av lokaltidningarna som var ut konstaterade med att vi grävde i ”bromsåldern”. Vi slog undan bromsarna med de små sopskyfflar som vi hade för att samla upp den uppgrävda sanden i, och med ett tjongande ljud så flög de all världens väg. Därtill hade vi oturen att två gånger under arbetets gång vara med om inbrott i vår manskapsbarack. Vid ett av tillfällena hade den/de som gjort inbrottet till och med ätit upp våra kex som vi förvarade där! Boplatsen i Kosjärv antogs från början vara från stenålder, utifrån höjden över havet, men visade sig vara från järnålder. Vi grävde ett antal kokgropar, både runda och rektangulära, samt två boplatsytor. Vid grävningen av boplatsytorna hittade vi bland annat asbestkeramik, vilket vid den här tiden var ovanligt att påträffa längs med Norrlandskusten. Det visade sig senare vara en forskningslucka då asbestkeramik nu har hittats på ett flertal boplatser längs med Norrbottenskusten, bland annat på lokaler längs med Haparandabanan.

Läs mer om asbestkeramik: Asbestkeramik – en forntida hälsorisk

Kosjärv stubbar002

Undertecknad tillsammans med arkeologerna Mirjam Jonsson och Olof Östlund på några av de stubbar som vi grävde runt på en av boplatsytorna.

Kosjärv profil

På grund av solens skarpa strålar är det ibland nödvändigt att skugga med en presenning eller i det här fallet en markduk, för att färgningar ska synas bättre. Den här bilden gav oss ett gott skratt då det vid fotograferingstillfället av en kokgrop i profil inte syntes att markduken släppte igenom skuggestalter av de som befinner sig bakom markduken. Gissa vem som är arkeologen i mitten!😀

Samma sommar fick jag följa med min kollega Åsa Lindgren till Aitik för en arkeologisk utredning med anledning av att Boliden planerade gruvverksamhet i tidigare ej exploaterade områden. Det var otroligt varmt och torrt i skogarna, och Åsas mobil visade över 30 grader i skuggan. Det var så torrt att vi fick nysa av gruvdammet som lagt sig i närheten kring gruvan. Själv hade jag en vattenpåse med slang, en s.k. camelback, i ryggsäcken och kunde lätt få i mig vätska, medan Åsa fick ta av och på sin ryggsäck med jämna mellanrum för att komma åt sin vattenflaska. Bland det första hon gjorde när vi var tillbaka i Luleå var att införskaffa sig en egen camelback! Det blev ett återbesök i Aitik vid hösten, då området kom att utvidgas, och då var temperaturerna betydligt kallare så att det till och med kom snö under vårt fältarbete. En av dagarna var jag tillsammans med Olof och Sara, som nuförtiden är avdelningschef för avdelningen på Kulturmiljö, i ett område där vi på kartan sett ett vattendrag som vi skulle behöva ta oss över. Olof tyckte, innan vi kom fram till bäcken, att ”Det är väl bara att ta sats och hoppa”. Så enkelt var det såklart inte… marken vid bäcken bestod av enorma grästuvor, säkert bortåt 40 cm höga, med sumpmark mellan – det var helt omöjligt att springa i den terrängen och ta sats för att hoppa över bäcken! Olof har berättat mer om detta tillfälle i ett tidigare blogginlägg:
En bäck som Bob Beamon inte kunnat hoppa över

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Undertecknad har hittat sin första härd i vid utredningen kring Aitik hösten 2006!

Läs mer om arkeologi kring Aitik: Arkeologi vid Aitikgruvan

2007
2007 blev en intensiv sommar då det blev arkeologiska undersökningar av några boplatser längs med Haparandabanan. Dessutom utförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av ett flertal härdar vid Aitikgruvan, så det var många extraanställda arkeologer på museet den sommaren. Jag fick förtroendet att vara projektledare för undersökningen av lokal 7, en av de mindre boplatserna längs Haparandabanan, trots att jag inte hade alltför mycket fälterfarenhet. Jag hade gott stöd i mina kollegor Carina Bennerhag och Olof Östlund och kunde bolla funderingar med dem, men även med de arkeologer som anställdes för grävningen av lokal 7. Det var ett härligt gäng med en rejäl portion humor som jag fick förmånen att arbeta med. Under arbetets gång hittade vi en förbryllande anläggning, en stor djup grop, som bidrog till en hel del frustration och funderingar. När vi började närma oss botten på anläggningen fick vi problem med att grundvattnet började sippra upp och fyllde schaktet med vatten, så med jämna mellanrum fick vi låta langen gå med hinkar för att tömma gropen.

Lokal 7, arkeologisk slutundersökning

Langen går! Arbetslaget på lokal 7 hjälps åt att tömma vatten från anläggningsschaktet.

Lokal 7, arkeologisk slutundersökning

Lokal 7:s fina grävstyrka! Undertecknad tillsammans med Sandra Lundholm, Maria Högberg (nuv Bek), Ola Kronberg, Magnus Reuterdahl, Jannika Grimbe, Pernilla Pettersson (nuv Åhman) och Liselotte Svanborg.

Läs mer om de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan (tyvärr saknar de bilder då texten är överflyttad från vår förra arkeologiblogg):
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering
Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

2008
2008 var första året som jag och Carina Bennerhag stiftade bekantskap med Markbygden. Vi gjorde en utredning för vindkraftsparken på Dragaliden. Området hade ”lurvig” vegetation och vi blev ofta skrämda av all skogsfågel som flaxade till när vi kom för nära. Därtill såg vi mängder med björnspår och konstaterade att om vi inte såg björn där så kommer vi aldrig att få se björn ute i skogen! Det var vår första bekantskap med Markbygden, men absolut inte vår sista…

2008 var också året jag fick förmånen att vara med en liten tid vid fornminnesinventering i Narkenområdet., då det för en gångs skull fanns möjlighet att få pengar för Norrlandslänen att utföra fornminnesinventering. Det var en möjlighet att få bättre inventeringskunskap, vilket alltid är värdefullt i arbetet som arkeolog! Vi gick samtidigt en kurs i att använda handdator för att kunna registrera fornlämningar direkt i denna under ledning av Rikard Sohlenius från Riksantikvarieämbetet.

Narken inv

Undertecknad och arkeolog Mirjam Jonsson tar en paus vid en torplämning i full blom i samband med fornminnesinventering i Narken

narken2

Varning för älgskylt – i skogen! Kan tyckas lite onödigt… På skogsbilväg vid forminnesinventering i Narken!

Hösten 2008 anordnade min kollega Carina Bennerhag en liten forskningsgrävning av en boplatsvall i Vallen, Mörön, som jag, Olof och Åsa fick vara med på. Det var en väldigt mysig liten grävning utan hetsen vid de stora exploateringsgrävningarna längs med Haparandabanan året innan. Vi hade med oss tältkåtan där vi eldade – och grillade massor med korv! Det var korv till fika och till lunch, och efter den grävningen så dröjde det länge innan någon av oss var sugen på grillad korv igen!

vallen tältkåtan

Korvbrasa inne i tältkåtan! Arkeolog Åsa Lindgren kikar ut och undertecknad skymtar i bakgrunden

2009
Efter några år med framförallt grävningar så var jag med om ett flertal utredningar under 2009. Tillsammans med Lars Backman fick jag stifta bekantskap med de lite mer nordliga områdena av vårt stora län med två mindre jobb i Pirttivuopio och Stenbacken.

Arkeologisk utredning Pirttivuopio

Undertecknad registrerar härdar i Pirttivuopio.

Arkeologisk utredning Stenbacken

Lunchpaus vid Stenbacken, Torneträsk. Är man ute i fält tillsammans med Lars Backman blir det i regel alltid en värmande brasa till lunch och den medhavda maten steks i stekpannan! Sämre lunchplatser än denna kan man ju ha!

Samma år var ett av flera år kring Pajala där jag tillsammans med framförallt Olof Östlund arbetade med en rad arkeologiska utredningar. Ett flertal av vår Pajalaarbeten skedde bland annat med anledning av Northland Resources gruvetablering. Vid vårt första år kom vi att hitta vad som hittills idag är Norrbottens äldsta boplatser, Aareavaara. Jag kommer ihåg att vi gick i markberedningsfårorna över området och när jag hittade ett kvartsavslag och visade det åt Olof så sa han något i stil med ”det är ett fint avslag, men ett avslag gör ingen boplats”. Då plockade jag fram ett flertal andra kvartsavslag och så hittade vi även brända ben, vilket gjorde Olof överlycklig! Efter lite diskussioner konstaterade han att läget påminde om den drygt 10000-åriga boplatsen i Kangos och han kontaktade Länsstyrelsen för att få tillstånd att plocka in brända ben för en datering, för att ta reda på hur gamla boplatserna var. Resten är historia, och mycket av det kan du läsa här på bloggen, se bland annat:

Arkeologen som gick upp för ett berg och kom ner från en kulle
Presstopp!!! Första delen av Norrbottenskusten upptäckt av människan. Presstopp!!!

Pellivuoma och Tapuli 2009 018

Undertecknad dokumenterar en rengärda vid en av de arkeologiska utredningarna kring Pajala.

2010
E
fter resultatet av boplatsundersökningarna längs med Haparandabanan var Carina Bennerhag intresserad av att undersöka när järnet började introduceras i samhället. På boplatserna hade spår av både primär- och sekundärsmide hittats och analyserna indikerade att det troligtvis fanns en järnframställningsplats i närheten. Carina och Åsa gjorde en inventering hösten 2009 och lyckades med det som kändes omöjligt – de hittade järnframställningsplatsen! Som naturligtvis låg mitt i Haparandabanans sträckning och Trafikverket hade fått tillstånd att påbörja järnvägsbyggnationen med rätt att exploatera området där järnframställningsplatsen låg! Trafikverket ställde dock upp och lät Norrbottens museum få tillgång till marken och sommaren 2010 genomfördes en räddningsundersökning av platsen. Jag hade ynnesten att – tillsammans med Carina, Åsa, Olof och Nils Harnesk – få vara med vid undersökningen av Norrbottens hittills första järnframställningsplats från förhistorisk tid . Ju längre vårt arbete fortskred desto närmare kom de stora maskinerna som arbetade med dragningen av järnvägen från båda håll.

Järnbacken 2

Grävmaskinerna närmade sig i bakgrunden vid den arkeologiska undersökningen på Järnbacken

Järnbacken

Nästan alla arkeologer på Norrbottens museum: Åsa Lindgren, Olof Östlund, undertecknad, Nils Harnesk samt Carina Bennerhag som håller i en del av den nyss uppgrävda blästugnen!

Senare samma år genomförde Olof och jag en mindre provundersökning av de gamla boplatserna i Aareavaara. Museets fotograf Staffan Nygren följde med ut för att filma och fotografera på grävplatsen. Vi var i Aareavaara på hösten och mellan filmtagningarna passade Staffan på att plocka lingon – i sin objektivpåse, då det var det enda som han hade till hands att samla bären i! Det var en mycket fin grävning och otroligt spännande och roligt att få ha varit med om att undersöka länets hittills äldsta boplatser!

Aareavaara_2010 072

Olof Östlund blickar ut från en kulle till en annan. De två små boplatserna i Aareavaara är belägna på varsin kulle, kanske inte helt lätt att se för en icke-arkeolog.

2010 deltog jag också i fornminnesinventering i ett område 2-3 mil SV om Arjeplog, där jag hade ynnesten att få arbeta några dagar tillsammans med arkeolog Lars Liedgren från Silvermuseet som har en gedigen kunskap inom arkeologi.

2010_251_040 Fornminnesinventering 2010

Undertecknad vid boplats invid Laisälven, Arjeplog. Foto: Lars Liedgren, Silvermuseet.

Läs mer om fornminnesinventering: Fornminnesinventering i Norrbotten

2011
Sommaren 2011 gick mestadels i utredningarnas tecken. Först tillbringade vi några veckor i Jokkmokk för en arkeologisk utredning i Kallak, med anledning av den planerade gruvverksamheten på halvön i Lilla Luleälvs sjösystem drygt 4 mil västnordväst om Jokkmokk. Vi hittade ett flertal nya lämningar, bland annat härdar, lämningar efter tidigare gruvprospekteringar, 1 brunn/kallkälla, barktäkter och husgrunder. Vi hade soliga och varma dagar, såg diverse björnspår, hittade mumsiga hjortron på de fuktiga myrmarkerna vi passerade och hade fina utsikter över Randijaure och Parkijaure.

hjortron kallak

Solvarma hjortron i Kallak.

2011_106_098_Kallakjaure

Lunchpaus vid utredningen i Kallak. Undertecknad, Lars Backman, Tor-Henrik Buljo och Per Lundmark i bild.

Vill du veta mer om vårt arbete i Kallak läs: Kulturlämningar kring Kallak

Hösten samma år så bar det iväg till Mertainen utanför Kiruna. Till skillnad från de torra, soliga dagarna i Kallak så fick vi här ett antal dagar i regn och rusk, även om vi hade fint väder emelllanåt också. En dag, efter att det hade kommit en hel del regn, så åkte vi efter en enormt blöt skogsbilväg. Olof körde och fick hålla fart fram till dess att han hittade något lämpligt ställe att stanna på, för annars hade vi antagligen kört fast i den blöta vägen.

Nbm 2011_122_036

Vy över en av myrarna i Mertainen.

mertainen väg

Mycket blöt skogsbilväg!

Läs mer om Norrbottens museums arbeten i Mertainen:

Mertainen

Gruvor, regn och fornlämningar

2012
2012 började ett av flera år i Markbygden, där vi utförde arkeologiska utredningar med anledning av den planerade vindkraftsparken. Som jag nämnt ovan hade vi hunnit stifta bekantskap med området redan 2008, men nu började en mer intensiv period i Markbygden. Totalt utredde vi en yta på 11,32 kvadratkilometer, fördelat på omkring 3,4 mil blivande kraftledning, 12,5 mil tilltänkta vägsträckningar och platser för 142 vindkraftverk. Vi fick med andra ord en rejäl dos motion under vår tid i Markbygden! Många gånger förbannade vi contortan som var planterad i stora delar av områden. I djupa markberedningsspår hade contortan fallit som plockepinn och blivit nästan ogenomträngliga väggar att ta sig igenom. Vi hade även fina områden och gjorde en dokumentation av fäbodlämningar och gårdslämningar som låg inom våra utredningsområden, vilka många gånger var otroligt vackra platser.

Markbygden vägg av contorta

Vägg av contorta i Markbygden.

2012_79_030_Arkeologisk_KML_utredning_Markbygden

Ibland träffar man på både det ena och det andra ute i skogarna. I Markbygden hittade vi denna skylt. Undrar vart man hade kommit om man följt pilen?

Läs gärna mer om våra arbeten i Markbygden:

Arkeologi i Markbygden
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden

Under 2012 så började vi också med några av de många vägutredningar vi sysselsatt oss med de senaste åren. Vägutredningarna har vi utfört med anledning av kommande vägförbättringsåtgärder. 2012 vandrade jag och Olof bland annat längs med väg 880, mellan Aareavaara och Kaunisjoensu.

väg aareavaara-kaunisjoensu

Inte varje dag man träffar på en sådan här stubbe! Men jag undrar allt vart Olof Östlund tog vägen… hans hatt och sond står där bredvid stubben…

2013-2015
2013 gjorde jag och Åsa en utredning längs med väg 555, som blev starten på totalt 3 år längs med denna vägsträckning. Längs med väg 555 finns många boplatser som registrerats vid fornminnesinventeringen i området och under 2014 och 2015 genomförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av några av dessa boplatser. Trots mycket smala undersökningsområden hittade vi flera nya anläggningar och har fått ny kunskap om den här typen av boplatser från mellersta delen av stenåldern. Här vistades man i de fina havsvikarna för att jaga säl och fiska under hösten.

2015_83_031_ArkSlutUnd_v555_2015

Arkeologerna Dag Lantz och Carina Bennerhag på en av undersökningsytorna längs med väg 555.

Läs mer om Norrbottens museums arbeten längs med väg 555:

I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning
Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder
Stenåldersboplatser vid Sikfors – resultat från årets grävningar!

2015 var även året då Carina och jag gav oss in i senare tider, till skillnad från stenålder och järnålder som det ju mestadels har handlat om för vår del när det gäller grävningar. Efter ett tips om en fäbodlämning i Antnäs så sökte och fick vi pengar för att göra en liten insats i fäbodlämningen, som finns med på en karta från år 1762. Vi gjorde en liten arkeologisk provundersökning, arkivstudier och har i samverkan med Antnäs byautvecklingsförening tagit fram en informationsskylt som nu i början av sommaren har satts upp vid fäboden. Det har varit spännande att ge sig i kast med något så pass ”nytt” som man väl kan uttrycka det med en arkeologs mått mätt. Det är väl det som också är så spännande med arkeologin – det finns så otroligt mycket man kan fördjupa sig i och det är så fantastiskt roligt att få arbeta här i Norrbotten, där det finns så mycket kvar att upptäcka!

Arkeolog Frida Palmbo står i grunden efter mjölkkällaren på Skärs fäbovall. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Undertecknad i husgrund efter mjölkkällare, Skärs gamla fäbodvall.

Läs mer om vårt fäbodprojekt: Fäbodlämningar och utmarksbruk i Antnäs

2016
Så har vi nu kommit till 2016, där vi inte har hunnit med så stor del av årets fältsäsong ännu. I år har jag haft glädjen att få delta i de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och få se platsen med egna ögon. Åsa har skrivit dagbok om årets undersökningar, så hennes blogginlägg får tala för min upplevelse av platsen:

Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan!
Fältdagbok Silbojokk 2016 – första veckan

Läs gärna även Åsas bloggserie om Silbojokk – en fascinerande historia:

Silbojokk, en fascinerande historia
Silbojokk, en fascinerande historia, del II
Silbojokk, en fascinerande historia, del III
Silbojokk, en fascinerande historia, del IV
Silbojokk, en fascinerande historia, del V
Silbojokk, en fascinerande historia, del VI

Det blir mycket spännande att se vad resterande del av årets fältsäsong kommer att bjuda på. Har tre veckor med tipsgranskning inplanerade, lite utspridda över säsongen, där vi kommer att åka ut och titta på de tips om forn- och kulturlämningar som kommit in till oss här på Norrbottens museum. Följ gärna vår tipsturné på Norrbottens museums Facebook-sida! Därtill blir det en arkeologisk undersökning av två boplatser vid Korsträsk väster om Älvsbyn, där det blir spännande att se om resultatet från dessa boplatser kan kopplas till de undersökningar vi har gjort längs väg 555. Jag har många år kvar som yrkesverksam arkeolog och det blir roligt att få se vad framtida arbeten ger för erfarenheter och vart i vårt stora län de kommer att äga rum! Jag har träffat otroligt många fina människor under åren och fått vänner för livet – jag tror faktiskt att arkeologer är ett ovanligt trevligt folk! Är så otroligt glad över att jag får arbeta med mina fina kollegor och den fina gemenskap vi har och att vi får arbeta med något som vi verkligen brinner för – arkeologi!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo