Tillie – The Terrible Swede

Världsmästare i cykling, rekordhållare på en rad olika distanser och en cyklist som behärskade alla tävlingsformer, från sprint till långdistans. Tillie Anderson var enormt framgångsrik ända fram till dess att cykeltävlingar för kvinnor förbjöds 1902 i ett uttryck för den moralpanik som då rådde. Tillie Anderson blev år 2000 invald i United States Bicycling Hall of Fame. I detta inlägg fortsätter vi på ämnet Släkt och hembygd som är temat för Norrbottens museums årsbok 2016 och med en tillbakablick på att vi i förra veckan firade den internationella kvinnodagen.

Matilda Andersson föddes år 1875 i Grevie, Kristianstad i Skåne. Hon utvandrade som 16-åring tillsammans med August, en två år äldre bror år 1891. De anlöpte New York med fartyget Germanic den 22 maj, i passagerarlistan står de upptagna som ‘servant’ samt ‘labourer’. Det vill säga de var arbetarklass. Deras slutdestination angavs som Chicago som vid denna tid sett till befolkning var Sveriges näst största stad. Så många svenskar hade sökt sig hit att staden vid sekelskiftet hade fler svenska invånare än Göteborg.

Tillie_the Terrible Swede

Matilda och August Andersson, utsnitt från passagerarlistan vid deras ankomst i New York år 1891. Public domain.

I Chicago fanns redan den äldre systern Johanna. Hennes mor Anna Maria och övriga två systrar anlände året efter, 1892. Matildas far hade gått bort redan 1883 när hon var 8 år gammal vilket drabbade familjen hårt, fattigdomen var aldrig långt bort som för många andra som utvandrade vid den här tiden. De möjligheter som hägrade i USA, verkliga eller drömda, var helt enkelt större än de närmast obefintliga möjligheter som Sverige hade att erbjuda vid den här tiden.

Det USA de anlände till var i snabb förändring. Ett av områdena som såg en snabb utveckling var cyklismen. 1890-talet i USA upplevde en cykelboom tack vare uppfinningen av den moderna cykeln, då kallad för ”säkerhetscykeln”. De tidigare cyklarna hade varit de s.k. höghjulingarna där pedalerna satt direkt i navet på framhjulet och där tyngdpunkten var högt placerad och långt framskjuten. Denna cykelmodell hade gjort att cyklandet inte spridits allmänt eftersom det ansågs vara för riskabelt helt enkelt. Den nya moderna cykeldesignen gjorde det säkrare att cykla och därför blev cykling ett allmänt spritt nöje bland medborgarna.

L-Hochrad

En höghjuling till vänster och den s.k. ”säkerhetscykeln” till höger, i princip den design som moderna cyklar har än idag. Public domain.

I och med att cyklandet blev allmänt växte också intresset för cykelsporten. Tusentals kom för att titta på cykeltävlingar. Cykeln blev dessutom det första transportslaget som möjliggjorde för kvinnor i de allra flesta samhällsklasser att självständigt transportera sig utan sällskap av män. Det hade också en bieffekt av att kvinnor av nödvändighet tilläts ha kläder som gjorde det lättare att cykla. En frigörelse från det normativa trycket av att kvinnor skulle ha kläder som visade deras figurer för män.

Det var mot denna bakgrund som Matilda, ”Tillie”, Andersons intresse för cykling väcktes. Hon hade börjat arbeta som sömmerska när hon kom till USA och började från 1893 spara pengar för att kunna köpa en cykel. På två år hade hon fått ihop tillräckligt och sommaren 1895, 20 år gammal, körde hon sin första tävling.

Tillie_Anderson

Tillie the Invincible Swede! Public domain.

Tidningarna brukade vid den här tiden beskriva Tillie som tunn och mager när hon kom till USA. Själv betonade hon nyfikenheten som huvudsaklig anledning till att hon började cykla. I en intervju med tidningen The Saint Louis Republic beskriver hon det såhär:

– Jag började inte cykla för min hälsas skull. Jag antar att det var mer av skälet att cyklar användes av kvinnor och jag ville pröva vad som var så intressant med det. Från första början har jag älskat att cykla.

Under sin karriär ställde Tillie Anderson upp i totalt 130 lopp i allt från sprint till långdistans. Hon vann alla förutom sju vilket får anses som suveränt inom vilken sport som helst, en segerandel på närmare 95 %! Mellan åren 1897-1902 höll hon världsmästartiteln i cykling. Något hon säkert hade fortsatt i många år till om hon inte hade tvingats sluta i förtid på grund av att tävlingscykling för kvinnor förbjöds i USA det året i ett uttryck för den moralpanik som följts av kvinnornas entré i sporten.

Tillnamnen the Terrible Swede eller the Invincible Swede fick hon i reklam och media just för att hon i det närmaste var oslagbar i de tävlingar hon ställde upp i.

Tillie

At top speed in 1897! Matilda Andersson i full fart. Public domain.

Det officiella motivet till förbudet för kvinnor att tävla i cykling var att det var för farligt. De inofficiella och reella motiven var däremot en konservativ kvinnosyn, det ansågs som okvinnligt att tävlingscykla och för utmanande med de åtsittande tävlingskläderna. I tidningarna förfasades konservativa krafter över osedlighet och moraliskt förfall.

I tidningen Saint Louis Dispatch från 1895 kan man bland annat läsa följande under rubriken Tävlingscykling förvandlar förtjusande kvinna från en blek skönhet till en verklig skräckfigur:

Cyklisterna rusade förbi i en förskräckande hastighet. Jag bävade. Deras kroppar var nästan dubbelvikta. Jag undrade när de skulle sluta. När jag fick reda på att dessa unga kvinnor utsatte sig för såna här uthållighetsprövningar för pengar blev jag sorgsen. Det gjort mig ont att se dem ge upp sin goda hälsa för pengar. Jag var nästan frestad att säga: ‘De säljer sina kroppar och sin själ’. Sådan påfrestning kommer otvivelaktigt att förstöra deras kroppar.

I boken Tillie the Terrible Swede, en faktabaserad och feministisk barnbok, beskrivs bland annat hur den då mansdominerade cykelorganisationen Associated Cycling Clubs ansåg att kvinnliga tävlingscyklister var ”okvinnliga”. De blev helt enkelt för muskulösa och ”för lika män vilket var en stor synd”. Faktum var att Tillie Anderson blev undersökt av ett läkarteam för att se hur hård och intensiv träning påverkade en kvinnas kropp.

Deras resultat publicerades i en dagstidning där man konstaterade att hennes hälsa blivit bättre men att hon inte levde till de kroppsideal som var normen för kvinnor vid den här tiden. De uttryckte det på följande sätt: ”Enkelt uttryckt, hon är ett muskelpaket från huvud till fot”. För att bevisa det så publicerades även en bild av hennes ben i tidningen.

Det är lätt att tycka att det var helknasigt då men att vi vet bättre idag. Samtidigt finns samma gamla kvinnoförtryck kvar. I Iran och Saudiarabien är det exempelvis olagligt för kvinnor att cykla. Ett faktum som skildras i den fenomenala och viktiga filmen Den gröna cykeln från 2012. Cykeln har i dessa länder, precis som i USA på 1890-talet blivit en symbol för frihetslängtan och jämställdhet.

Kvinnorättskämpen Susan B Anthony sade i slutet av 1800-talet att cykeln gjort mer för den kvinnliga frigörelsen än något annat i världen. Svenskamerikanen Matilda ”Tillie” Anderson från Grevie i Skåne var en av pionjärerna för kvinnornas frigörelse och förutom det dessutom en enormt skicklig cyklist som blev världsmästare i sin sport. År 2000 blev Tillie Anderson invald i United States Bicycling Hall of Fame.

För den som hellre vill lyssna på Tillie Andersons fantastiska berättelse finns det en podcast om henne här: http://www.thebicyclestory.com/2016/04/episode-5-tillie-anderson-champion-of-the-world/

Nils Harnesk, arkeolog.

Seminarier, föreläsningar, möten, arkeologi och frågor om klimatförändringar

Vintertid innebär till största delen för oss arkeologer på Norrbottens museum mycket arbete med att skriva färdigt rapporter på de utredningar och undersökningar vi gjort under barmarksäsongen. Från och med mars månad börjar också arbetet med att skriva arbetsplaner och kostnadsberäkningar för den kommande fältsäsongen.

Men det finns faktiskt tid till annat också under vintern. Vi passar på att hålla föreläsningar om sådant som vi har jobbat med under de senaste åren. Tanken är ju att vi arkeologer också ska se till att sprida kunskap. Det kan vara tillfällen när vi får träffa andra arkeologer (eller forskare inom andra ämnen),. Det kan också vara tillfällen då vi får träffa hembygdsföreningar eller andra som är intresserade av arkeologi och historia. Norrbottens museum har även ett skolprogram där arkeologerna åker ut och berättar om arkeologi för elever, framförallt i årskurserna 1-3.

Den här vintern har jag personligen haft ovanligt många tillfällen att resa för att berätta för och att lyssna på andra arkeologer, naturvetare, och andra människor som är allmänt historieintresserade och arkeologiintresserade. De här mötena handlar inte bara om att jag ska berätta någonting. De ger mig så mycket tillbaka. En klok människa har två öron och en mun, och använder dem proportionellt. Det är ofta mer värdefullt att lyssna än att prata.

Så, här kommer en kort sammanfattning av det som jag fått uppleva i mötesväg den här vintern.

31 oktober: Människan, klimatet och smältande snö i fjällen.

Ett seminarium på Stockholms universitet, för inbjudna arkeologer och naturvetare. Här föreläste jag inte, men deltog som representant för Norrbottens museum. De som var där arbetar, eller är intresserade av att arbeta med, det som smälter fram ur snölegor och glaciärer som nu tinar bort snabbare än någonsin. I Norge har man arbetat med det här under ett antal år nu och hittat massor av saker som människor lämnat efter sig när de passerat över eller befunnit sig intill snö och is. Saker från flera tusen år tillbaka som blivit infrysta och perfekt bevarade. Sådant som vi nästan aldrig hittar när vi gräver vid våra arkeologiska undersökningar: organiskt material, som läder, trä, senor och tyg.  Det innebär att kläder och kompletta föremål i trä, horn och ben finns kvar. Naturvetarna är också intresserade av isarna eftersom det där finns djur som blivit infrysta, hela eller i delar, och som med sitt DNA kan berätta från vilket håll djurarter invandrat till norra Skandinavien. Vi hoppas att vi kan komma igång med något slags samarbete mellan de olika museerna i norr (bl.a. Ajtte, Västerbottens museum och Norrbottens museum samt Stockholms universitet), för att årligen kunna inventera kring de smältande snölegorna i fjällvärlden.

7-8 november: Origin and Natural History of the Scandinavian Biota

Symposium på Naturhistoriska museet. Här föreläste jag inte heller, men bidrog med en poster (en affisch) om Aareavaara och pionjärtidens invandring i norr. Det bestående intrycket av den här tillställningen är att det är fantastiskt att alla forskare inom sitt eget ämne kommit fram till ungefär samma sak. Oavsett forskningsfält (Kvartärgeologi, Språkvetenskap, Arkeologi, DNA/Genetikforskning på djur, DNA/Genetikforskning på växter), har alla kommit fram till samma sak: Att invandring har skett från två håll till Skandinavien efter istidens slut, och att de olika växterna, djuren och människorna mötts någonstans mitt i Skandinavien, även om gränserna mellan de nordliga invandrarna och de sydliga invandrarna varierar beroende på djurart eller växtart.

Föreläsningssalen på Naturhistoriska riksmuseet gapar tom när det är fikarast. Foto: Olof Östlund

Föreläsningssalen på Naturhistoriska riksmuseet gapar tom när det är fikarast. Foto: Olof Östlund

 

Fikarast på Naturhistoriska museet i Stockholm.. Foto: Olof Östlund

Fikarast på Naturhistoriska museet i Stockholm. Foto: Olof Östlund.

Intresserade tittar på Norrbottens museums poster om den tidigaste invandringen i norr, i samband med symposium på Naturhistoriska museet. Foto: Olof Östlund

Intresserade tittar på Norrbottens museums poster om den tidigaste invandringen i norr, i samband med symposium på Naturhistoriska museet. Foto: Olof Östlund.

22 november: Föreläsning om Aareavaara och pionjärtidenmed utblick över Nordkalotten

Hos Tornedalingarnas förening i Uppsala. Föreläsningen handlar om boplatsen vid Aareavaara och hur det kom sig att människor kom dit för 10600 års sedan. För att kunna berätta om detta så måste jag också berätta om hur det såg ut i resten av de nordligaste delarna av Europa vid den här tiden och även litet tidigare. Det handlar om den smältande inlandsisen och om ett tundralandskap som förflyttar sig när den följer den smältande isen och om invandrande renar och renjägare. Jag har pratat om ämnet många gånger nu, så för mig är egentligen frågestunderna och diskussionerna vid fikat det som ger mig mest tillbaka. Vid det här tillfället frågade en man mig om när klimatoptimumet inföll i Norrbotten. Jag försökte svara efter bästa förmåga om när detta inträffade utifrån vad jag mindes av min gamla kurslitteratur (Nordens, främst Sveriges kvartära historia, Königsson 1980). Klimatoptimum inträffade enligt den boken för mellan7000 och 6000 år sedan och innebar att temperaturen då var 2 grader varmare i Skandinavien än under förindustriell tid. ”Förindustriell tid” ett uttryck som dagens klimatforskare använder sig ofta av, vilket bör översättas till andra hälften av 1800-talet.

”Men då är det ju inget problem med en klimatuppvärmning på två grader idag!”, tyckte mannen i Uppsala. Jag blev svarslös och insåg att jag måste läsa på mera i ämnet.

Efter uppgraderat min egen kunskapsnivå har jag förstått att klimatuppvärmningen på två grader var ett lokalt fenomen, på norra halvklotet. Hela jordens medeltemperatur vid klimatoptimumet, (som numera anses inträffat mellan 8000 och 5000 år sedan – men med värmetoppen i Skandinavien för ca 7000 år sedan), var snarare något kallare än under ”förindustriell tid” vid slutet av 1800-talet. Även om det var varmare än normalt på det norra halvklotet var det kallare än normalt i tropikerna. Den människopåverkade klimatförändring som sker idag sker över hela jordklotet.

Om jag inte fått frågan av mannen i Uppsala, hade jag inte fått chansen att lära mig någonting nytt. Du hittar några av artiklarna jag läste i slutet av dagens blogginlägg.

23 februari. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtidenmed utblick över Nordkalotten (SAU, Uppsala)

Den här dagen fick jag föreläsa på ett seminarium hos Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU), i Uppsala. Här var det enbart arkeologer och arkeologistudenter som deltog. Andra föreläsare var David Loeffler från Murberget (Västernorrlands länsmuseum), som berättade om överdämda boplatser vid sjöstränder och Michel Guinard (SAU), Elise Hovanta och Niklas Groop (Stigfinnaren), berättade om en stenåldersboplats som de undersökt i Jämtland.. Här blir utbytet på en annan nivå, när det enbart är arkeologer närvarande. Men även om det var intressant att höra föreläsningarna, var det nästan ännu mer givande att vara med om diskussionerna och utbytet som skedde vid middagen efteråt: Då hade ytterligare frågor kommit fram och det fanns möjlighet att dela med sig om tips om litteratur och annat som kan hjälpa till att öka kunskapen hos alla som var där. Vid sådana här tillfällen är vi inte konkurrenter utan bara väldigt intresserade och hjälpsamma arkeologer. Underbart!

Michel Guinard föreläste både på seminariet hos SAU och i Blankaholm. Här sent på kvällen i Blankaholm. Foto: Olof Östlund

Michel Guinard föreläste både på seminariet hos SAU och i Blankaholm. Här sent på kvällen i Blankaholm. Foto: Olof Östlund.

25-26 februari. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtidenmed utblick över Nordkalotten (Blankaholm)

Två dagar senare deltog jag på ett stenåldersseminarium i Blankaholm, Småland, för arkeologer som jobbar längs med ostkusten. Detta var ett seminarium som anordnades för tionde gången med många närvarande arkeologer, någon enstaka osteolog (benexpert) och även ett flertal arkeologintresserade privatpersoner som deltagit i arkeologiska undersökningar på sin egen fritid. Fokus låg naturligtvis mest på arkeologi i Småland, med några undantag, men det var ändå väldigt intressant att höra och se vad de andra hade att berätta.

Speciellt intressant var det att lyssna på Fredrik Hallgren (Stiftelsen kulturmiljö), som berättade om spridning av olika typer av skifferknivar och stridsyxor i Norge och Sverige, och hur dessa kan visa vilket fantastiskt kontaktnät över hela det området, och osteologen Erika Rosengren som berättade om Södra Sveriges fauna från istid till nutid. Även vid detta seminarium var det vid middagen på kvällen som det mesta informationsutbytet skedde. Det finns så mycket att lära sig fortfarande!

Mikael Dahlin, entusiastisk småländsk arkeolog och anordnare av seminariet i Blankaholm, pratar inför intresserad publik. Foto: Olof Östlund

Mikael Dahlin, entusiastisk småländsk arkeolog och anordnare av seminariet i Blankaholm, pratar inför intresserad publik. Foto: Olof Östlund.

En ögonblicksbild från osteologen Erika Rosengrens bildspel, med intresserad publik i Blankaholm. Foto Olof Östlund

En ögonblicksbild från osteologen Erika Rosengrens bildspel, med intresserad publik i Blankaholm. Foto Olof Östlund.

8 mars. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtidenmed utblick över Nordkalotten

Föreläsning i Övertorneå för Föreningen Särkilax kyrkas vänner, som anordnat en föreläsningsserie om arkeologi och historia med anledning av att det är 400 år sedan Särkilax kapell spolades bort av vårfloden i Kuivakangas strax norr om Övertorneå. Även här var intresset stort och frågestunden och samtalet efteråt inspirerande med frågor och kommentarer som inte enbart berörde det som jag pratat om den här kvällen, utan också om saker som hänt senare under historisk tid i området kring Övertorneå.

Sedan måste jag ju naturligtvis göra reklam för ytterligare några föreläsningar, som kommer:

16 mars klockan 18.30. Bodträskfors – efter branden. Arkeologisk undersökning av två stenåldersboplatser.

Åsa Lindgren kommer att hålla den föreläsningen på Försvarsmuseum i Boden.

30 mars klockan 18.30. Arkeologi på Bodens skjutfält

Undertecknad kommer också att föreläsa på Försvarsmuseum i Boden. Här har jag ännu bara rubriken färdig. Jag väntar med spänning på att få se vad den föreläsningen kommer att innehålla och vilka arkeologiintresserade människor jag kommer att få möta där!

Vid tangentbordet denna dag:

Olof Östlund

 

Artiklar att läsa om Klimatoptimumet:

Holocene Climate in Central andSouthern Sweden. Quantitative Reconstructions from Fossil Data (Antonsson.2006)

The temperature of Europe during the Holocene reconstructed from pollen data. (Davis et al 2003)

Tropical Pacific climate at the mid-Holocene and the Last Glacial Maximum simulated by a coupled Ocean-atmosphere general circulation model  (Kitoh & Murakami 2002)