De medeltida stockbåtarna från Skatamark

Känslan av att få något man lagt ned väldigt mycket tid på publicerat är svårbeskriven, det är en blandning av lättnad, stolthet och tomhet. Det är i och för sig känslor som alltid, för min egen del, följt med mig under hela min tid av skriftlig produktion. Lättnadskänslan har ofta varit parad med en känsla av avståndstagande. Kanske låter konstigt? Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tar avstånd från det jag skrivit, det är mer att när en artikel eller uppsats är genomarbetad och klar så känner jag att det är en produkt som jag nu lämnat och som man efter att en väldigt lång tid arbetat med är ”färdig och mätt” på.

Stoltheten är kanske enklare att förstå, man har trots allt lagt ned väldigt mycket arbete på att få ur sig den där texten. Att sedan få skriften publicerad är på något sätt belöningen för all den mödan. Tomheten som uppstår är rätt naturlig den med och är ju naturligtvis inte enbart kopplad till att skriva, det gäller alla sorters arbeten som under en intensiv period upptar ens tid och som sedan når sitt slutmål som en slutprodukt i form av t.ex. en artikel, rapport eller utställning. Därefter är det bara att ladda om och börja på något nytt.

Artikeln om de medeltida stockbåtarna i Skatamark är därför bara toppen av isberget av en process med en rad olika skeden såsom arkivgenomgångar, litteraturstudier, skriva projektansökningar, invänta besked, få medel, ansöka om provtagning, ta prover, skicka iväg prover för datering, invänta svar, manusförfattande o.s.v. Arbete som måste äga rum vid sidan av allt annat arbete som ingår i en museiarkeologs tjänst.

Vad representerar då stockbåtsfyndet i Skatamark? Jag har tidigare inte gått ut med resultaten från min studie av stockbåtarna i Skatamark då jag ville invänta publiceringen i Fornvännen (2013:1). Här följer en kort sammanfattning av bakgrunden till studien och resultaten, jag rekommenderar dock varmt att läsa hela artikeln i Fornvännen.

Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum

Under dikesgrävning 1932 påträffade man ett antal stockar i en mosse vid byn Skatamark, omkring 5 mil nordväst om Luleå. Den första höggs igenom, men sedan fann man ytterligare tre varav en kunde tas upp hel. Eftersom stockarna var bearbetade kontaktades Norrbottens museum och landsantikvarie Gunnar Ullenius. Denne genomförde en för våtmarksfynd och i synnerhet stockbåtsfynd ovanligt noggrann och ingående dokumentation, stockbåtarna konserverades på plats och man tog in dem till museets magasin. Ullenius publicerade sedan sina iakttagelser i en artikel i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1933. Därefter blev fyndet liggande i 80 år.

Skatamarksfyndet består av nio urholkade stockar av tall, alla snarlika. I ena änden har varje stock en tapp med ett tvärgående hål (fig. 2). Endast en av stockarna har tappar i båda ändarna. Längden på de intakta stockarna varierar mellan 2,3 och 5,4 m. Bredden och höjden är däremot nära nog densamma för samtliga och ligger mellan 0,25 och 0,35 m respektive 0,22 och 0,32 m. Stockbåtarnas form skulle göra dem ytterst ranka vilket tyder på att de inte använts enskilt utan snarare sammankopplade till en flotte eller utrustade med en utriggarkonstruktion. Konstruktionsdetaljerna och de raka sidorna medger bäggedera, varvid tapparna i ändarna kan ha använts för sammankoppling. Två av stockarna har haft två motstående hål i föränden vilka kunnat bära en utriggarkonstruktion.

En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum

Man hittade även en bit av en paddel samt något som tolkades som rester av fiskeutrustning (Ullenius 1933, s. 133 ff). Detta i kombination med de tydligt upphöjda förändarna visar att stockarna utgjort en farkost om än med en väldigt avvikande konstruktion. Stockbåtarna är grovt tillhuggna och har karaktären av föremål man tillverkat snabbt för att vara funktionella.

Byn Skatamark ligger på en plats som vid vikingatidens början var belägen längst in i en djup, långsmal havsvik. Från och med vikingatiden avsnördes dock viken från havet på grund av landhöjningen och omvandlades successivt till Skatamarkträsket, en 3 km lång och omkring 500 m bred insjö som avvattnas via Skogsån. Denna utveckling kan följas med hjälp av Lantmäteriets höjddatabas samt forskning om strandförskjutningen i Norrbotten.

Den grunda sjön och de frilagda silt- och lerjordarna med frodiga strandängar tycks ha lockat människor redan omkring år 1100 att döma av fyndet av en yxa av finsk typ. Miljön erbjöd ett rikt fiske samt naturlig slåtter- och betesmark som fick extra näring av återkommande översvämningar av sjön i samband med nivåförändringar i havet och snösmältning. Omkring fanns gott om skogsmark och goda jaktmöjligheter. Det fanns även goda förutsättningar för småskalig odling, både i form av svedjebruk och av spadbrukade täppor. Där finns både lättbrukade sandiga jordar i lidläge på moränåsar där den äldsta kända bebyggelsen är lokaliserad och tyngre lerjordar i anslutning till sjön.

Skatamark sticker ut bland ortnamnen i området och kan även det ge en ledtråd kring varför det är just här vi finner stockbåtarna. Det är nämligen Sveriges nordligaste -mark-by. Alla andra sådana medeltida ortnamn i Norrbotten finns i Piteå kommun. Ordet mark betydde ursprungligen ”skog” och passar onekligen in bra på detta utmarksområde. Mark ingår även i fäbodnamnen Bomarka och Norramark i Sävast och Norråmarken i Sunderbyn. På Bodmarken i byn Ryssbält i Kalix har det funnits gamla fäbodplatser. Även slåttermyren Öståmarken i Övermorjärv är intressant i sammanhanget. Alla dessa exempel ligger i Norrbotten och syftar på sekundär bebyggelse som vuxit fram ur ett utmarksbruk eller på aktiviteter bedrivna i utmarken.

C14-dateringarna av stockbåtsfyndet indikerar att det rör sig om två generationer av båtar. Proverna som analyserades från stockbåt 2 och 4 togs från partier av båtarna där ytveden med mycket låg egenålder är bevarad. Provet från stockbåt 9 bestod av en kvarlämnad kvist, ej innesluten, även den med låg egenålder. Den äldre generationen båtar är från senmedeltiden, 1320–1450, och är därmed samtida med nedgrävningen vid tomten.

De äldre stockbåtarna representerar en tid strax före och i samband med den troliga etableringen av fast bebyggelse i området. Den bör ha ägt rum under 1300-talets andra hälft, eller allra senast 1409 då bebyggelse omnämns för första gången i skriftliga källor. Fyndkontexten indikerar att båtarna brukats för fiske i den grunda sjön. Dateringarna visar att sjön brukats under en längre tid. På fiske tyder även av fyndet av ett nät vid bydelen Ubbyn under senare delen av 1900-talet, omkring 1,4 km öster om fyndplatsen för stockbåtarna. Nätet hittades vid täckdikning på 0,7 m djup: det var tillverkat av lin med flöten av rullad näver i överkanten och sänken av näver sydda med rot kring stenar i underkanten. Nätet föll sönder i samband med upptagningen men var av beskrivningen att döma av ålderdomlig typ.

En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

Stockbåtarnas användningsområde kan dock ha varit bredare än vad fyndkontexten indikerar. Bo Ulfhielm vid Länsmuseet Gävleborg har visat att stockbåtar som påträffats i eller vid skogssjöar i Norrland mestadels tillhör medeltiden och senare tid. Han har studerat stockbåtar från södra Norrland och dragit slutsatsen att de hänger ihop med bondebefolkningens utmarksnyttjande. Stockbåtar har enligt Ulfhielm använts i områden med fäbodar, myrslåttermarker, tjärdalar och andra lämningar efter utmarksbruk. Han menar att man brukat stockbåtar för åtminstone två ytterligare ändamål förutom fisket: sjöslåtter av starrväxter samt upptagning av sjömalm. Det kulturhistoriska sammanhanget för stockbåtar från medeltiden och senare är alltså att förstå mot bakgrund av en bofast bondebefolknings omfattande och varierade utmarksbruk.

Ulfhielm påpekar att behovet av djurfoder var stort i Hälsingland åtminstone under 1500-talet då boskapsskötseln var betydligt viktigare och mer omfattande än åkerbruket enligt det historiska källmaterialet. För att få tag i foder måste man nyttja såväl myrar som sjöstränder. Ulfhielm lyfter också fram etnologiska beskrivningar från Finland där stockbåtar användes vid sjöslåtter.

Liknande förutsättningar tycks ha rått även i Norrbotten under senmedeltiden och senare då det skriftliga källmaterialet tydligt visar på en större vikt för boskapsskötseln kontra åkerbruket. Utmarkerna var här viktiga för sommarbete och foderproduktion ända in på 1900-talet. Naturliga slåtterängar vid stränder och tillandade marker samt våtmarker och myrar krävdes för att klara utfodringen, och man förbättrade även tillgången på ängsmark genom skogsröjning och svedjande. Trakten kring Skatamarkträsket inbjuder till sådana näringar med sina frodiga strandängar.

Sommarbetet bedrevs såväl i skogsmark som på öar och holmar i skärgården. Det senare är åtminstone indirekt belagt från det tidiga 1400-talet, närmare bestämt 1409 i tvisten mellan Gäddviksbönderna och prästbordet om en ö vid namn Brändön. Den kallas i senare dokument för Bodön efter prästbordets fäbodar. För övrigt är det denna Bodön som senare kommer att bli platsen för nuvarande Luleå.

Skatamarksfyndet skall enligt min mening ses som en produkt av en tillresande grupp människor från närliggande fast bosättning som nyttjat sjön och det omgivande området i sitt utmarksbruk. Detta är att jämföra med fiskefärderna till de s.k. fjällträsken där man färdades över enorma avstånd för att fiska under kortare tid i utmarken, belagda bl.a. i Gustav Vasas fiskeregister från 1500-talets andra hälft. Sannolikt användes stockbåtarna för fiske i enlighet med vad fyndkontexten antyder, men de kan även ha nyttjats för att ta upp sjömalm eller för slåtter vilket det finns stöd för såväl i fyndmaterial som litteratur.

Man har vistats i Skatamarksområdet under kortare perioder och vid ankomsten tillverkat de enkla men funktionella stockbåtarna. Det är svårt att förklara de grovt tillyxade farkosterna på annat sätt. En i Skatamark redan bofast befolkning skulle inte ha haft behov av sådana hastigt tillverkade båtar. De skulle ha haft tid och möjlighet att tillverka betydligt bättre farkoster i enlighet med den avancerade båtbyggnadsteknik som vi känner från norra Skandinavien åtminstone från vikingatiden och framåt. Till detta skall även kopplas den relation som Ulfhielm har spårat mellan stockbåtsfynd från medeltiden och senare och en fast bondebefolknings utmarksnyttjande för södra Norrlands del.

De senare dateringarna (1480–1650) från Skatamark visar att man fortsatte att nyttja sjön enligt traditionerna även efter att folk slagit sig ner permanent på platsen. Det verkar ha rått brukskontinuitet för platsen inom en och samma grupp av jordägare, att döma bl.a. av ett utomstående ägande i byn. I den geometriska jordeboken från 1645 anges att två bönder från Börjelslandet och en från Rutvik äger åker i byn. Bebyggelsen tycks ha uppstått ur ett tidigare kollektivt nyttjande av området där den nyttjanderätten, baserad på sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser, omvandlats till enskilt ägande av mark när folk flyttade dit permanent.

Hälsingelagen, som har sina rötter i vikingatiden, fastslår principen att ”den äger vatten, som land äger”. Lagen gällde åtminstone nominellt för nuvarande Norrbotten från dess nedtecknande under första hälften av 1300-talet. Kanske kan den sedvanerätt som låg till grund för Hälsingelagen även ha delats av befolkningen i det vikingatida Norrbotten. Otvivelaktigt gav dock bebyggelse och sedermera uppodlande av mark intill sjöar, hav och vattendrag en starkare äganderätt till fiskevatten med tiden, och man blev tvungen att hävda sin nyttjanderätt till bl.a. fiskevatten mycket hårdare då utmark omvandlades till bygd.

Trevlig helg från oss på avdelning Kulturmiljö, Nils Harnesk.

Filosoferande över familjeliv

Att kärnfamiljen, två föräldrar plus de där 2,5 barnet i snitt, är normen än idag är tveklöst något de flesta är medvetna om. Men allt fler väljer också att bilda familj i andra konstellationer, man adopterar, man väljer en partner av samma kön och ensamstående föräldrar och barnlösa familjer blir allt vanligare.

Normen är i gungning med andra ord vilket för mig som arkeolog är oerhört intressant eftersom förändring av normer, traditioner och värderingar ofta innebär en omvälvande förändring av samhället också. Det reser också frågor om hur familjelivet förändrats över tid. Har kärnfamiljen alltid varit normen? Har vi alltid levt mamma, pappa och barn? Självklart inte! Människan är påhittig och ett våra mest framgångsrika karaktärsdrag har varit vår otroliga förmåga till anpassning till de mest extrema miljöer som vår planet kunnat uppbåda, denna anpassningsförmåga har gjort att människan kunnat bosätta sig i de flesta områdena på vår planet.

Hur har miljön påverkat familjesituationen i Norrbotten?

Jordbruk har aldrig varit en näring som ensamt kunnat försörja befolkningen i Norrbotten. Snarare har en blandekonomi alltid varit nödvändig där man axlat de olika rollerna som jordbrukare, jägare, samlare och pastoralist på en och samma gång. Klimatet och miljön har lett till den anpassning som benämns för erämarksekonomi från det finska ordet erämaa som betyder ödemark.

En erämarksekonomi kännetecknas av ett mycket vidsträckt resursutnyttjande i en mängd olika miljöer och med tyngdpunkten lagd vid olika näringsverksamheter under särskilda tider på året. I Norrbotten har detta inneburit att man utsträckt sitt resursutnyttjande över stora delar av nuvarande Barentsområdet i allt från fjällmiljö till hav, från fiske, jakt och jordbruk till handel och seglation.

Pata, fast fiskeanläggning, vid Kukkolaforsen. Det fasta fisket var en del i det extensiva och gemensamma resursutnyttjandet som kännetecknade erämarksekonomin. © Norrbottens museum

Den här typen av ekonomi var oerhört ”personalkrävande” om man ska använda en nyare term. Det krävdes stora familjer och stora hushåll med många vuxna individer som kunde engageras i den myriad av näringar man bedrev, det krävde också att hushållet innehade en omfattande bredd av specialkunskap i allt från hur man konstruerade pator (fasta fisken), farbarheten i älvarna, kunskap om var strömmingen gick till, båtbyggnad, jakttekniker etc. Det krävde också en vilja att ta risker, för det var långt ifrån ofarligt att bedriva näringar över de enorma avstånden i länet. Att ta sig på en handelsfärd till Tysfjord i Norge var en färd på omkring 45 mil som av transportekniska skäl endast var möjlig vintertid på det frusna underlaget. Man närmast likna hushållen vid familjeföretag.

Påskalängden

Finns det några belägg för dessa storfamiljer och storhushåll då? Det finns det faktiskt! Påskalängden för Lule socken från 1559 är ett unikt dokument som bevarats till eftervärlden av ren slump. Unikt i sitt slag i Sverige faktiskt! Dokumentet kom till i samband med upprättandet av kungliga avelsgårdar på de tidigare prästborden i Umeå och Luleå. Det är i korthet ett dokument som inte bara skildrar den tidigare kyrkliga beskattningen av sockenborna utan det ger oss också en ögonblicksbild av de näringsekonomiska förhållandena och hushållsstrukturen år 1559 i Lule socken.

Med vanlig svenska: vi kan se hur många vuxna par som bodde i varje gård, vi kan se hur många vuxna individer som utöver dessa fanns i hushållet och vi kan se hur många som närvarade och inte närvarade vid nattvarden. Det senare är intressant då dessa uppenbarligen var och gjorde något annat.

Hushållen i 1500-talets Norrbotten

Hur såg familjerna och hushållen ut då i Norrbotten under 1500-talet? Med påskalängden som hjälp kan vi redan i Gäddvik, den första byn som redovisas i längden, se att två utav de tre hushållen bestått av ett tiotal vuxna personer. Barn som inte uppnått konfirmationsålder (trol. 10-14 års ålder) finns dock inte med i längden då de varken tar nattvard eller skattar för något annat, detta gör att vi måste räkna upp antalet individer per hushåll ytterligare. Det ena hushållet i Gäddvik har uppvisat två gifta par, vilka på goda grunder kan antas vara syskon, vilket gör att vi åtminstone kan addera ett tiotal barn till hushållet. Det innebär att hushållet innehållit 20-25 personer!

Det här mönstret fortsätter vid en granskning av de övriga hushållen i längden. I Kallax återfinns ett hushåll med 12 vuxna individer, i Måttsund ett med 13. Under Ersnäs återfinns två extremt stora hushåll med 18 respektive 17 medlemmar i vuxen ålder. Åtskilliga hemman i längden uppvisar mellan 6-8 vuxna hushållsmedlemmar men ett mycket stort antal uppvisar mellan 10-15 medlemmar och ibland ännu fler i vuxen ålder. Till detta skall då räknas ett okänt antal barn.

Utifrån påskalängden kan vi se att 158 av totalt 428 hushåll i Lule socken, 36%, kan sägas uppfylla kriterierna för endera storfamilj eller storhushåll, en stor andel uppfyller bäggedera. Dvs. man har i många fall levt upp till tre gifta par tillsammans i samma hushåll med ett stort övrigt antal vuxna hushållsmedlemmar som kan ha varit släkt eller tjänstefolk alternativt att man haft ett stort antal vuxna hushållsmedlemmar centrerade kring en kärnfamilj.

Resultatet av den ögonblicksbild av befolkningen som påskalängden ger oss är att storfamiljen/storhushållet har dominerat regionen i fråga både socialt och ekonomiskt och att denna familjestruktur utvecklats under lång tid och snarare pekar bakåt i tid än framåt.

Var var de saknade nattvardsbesökarna?

Studerar man påskalängden går det att observera att omkring 700 av de 3000 nattvardsberättigade saknades i Gammelstads kyrka i samband med påskhögtiden 1559. Mot bakgrund av den tidigare nämnda erämarksekonomin går det att anta att dessa 700 var iväg på någon slags aktivitet kopplad till ett resursutnyttjande, även om årstiden vårvinter med den kommande förfallstiden inte var den mest arbetskrävande tiden var många antingen kvar på hemmanet och tog hand om gården eller iväg på jakt, fiske, sälfångst, handel etc.

Under andra tider på året då kommunikationsmöjligheterna varit bättre måste vi räkna med att ännu fler av socknens befolkning varit ”saknade” vid nattvarden för längre eller kortare perioder och att gårdarna tidvis bör ha varit närmast folktomma.

Storfamiljen/storhushållet

Storfamiljen och storhushållet var en ytterst effektiv social organisation sett till vad klimat, geografi och naturresurser kunde erbjuda i Norrbotten och Barentsområdet i stort. Förutsättningarna för ekonomin var den gynnsamma relationen mellan en relativt liten befolkning och de enorma geografiska områden som gradvis blev tillgängliga för exploatering. Man verkar också ha haft två attityder till äganderätten samtidigt, inom byarna och mellan hemman och hushåll har man hävdat den enskilda ägorätten medan man haft en mer avslappnad attityd till brukandet av utmarkerna. Nyttjandet av utmarkerna har snarare skett kollektivt och reglerats med sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser mellan byar, släkter och hushåll.

Den erämarksekonomi och sociala organisation som återspeglas i bl.a. påskalängden var också förhållandevis oberoende av ett ”utomstående maktcentrum” dvs. för Norrbottens del de ökande intressena från svenska kronan. I en erämarksekonomi uppfyller storfamiljen eller storhushållet de flesta behoven, det finns få kompetenser som inte kan tillgodoses och få näringar som inte kan nyttjas i ett fullt utvecklat erämarksbaserat samhälle som det som fanns här i Norrbotten. Det fanns inte ett så stort behov av ett beroende av tillförsel av specialister som hantverkare av olika slag, eller marknadsplatser för den delen heller då lokalsamhället redan kunde försörja familjen och hushållet med det nödvändiga.

Fäbodväsendet var även det en del av det omfattande utmarksbruket vilket ett flertal ortnamn speglar i Norrbotten t.ex. mark-byarna samt ett flertal vall- och bod-namn.

För svenska kronan blev detta en maktkamp med lokalsamhället om var inflytandet och makten skulle ligga, på lokal nivå eller centralt, vilket kom att innebära att erämarksekonomin och därmed också familjestrukturen sedermera slogs sönder och ledde till den negativa utveckling som kan observeras i regionen från och med 1500-talets andra hälft, men det är en annan historia.

Familjen idag

Hur ser våra familjestrukturer ut idag då? En uppenbar observation är att samhället ersatt storfamiljen och storhushållet. En offentligt finansierad förskoleverksamhet gör att vi kan arbeta heltid och därmed försörja våra familjer. Denna barnpassning/uppfostran skedde i 1500-talets Norrbotten fördelat på i snitt 10-15 vuxna vilket i runda tal motsvarade en vuxen per barn. Idag, om vi följer normen, är vi bästa fall två vuxna som tar hand om familjens gemensamma barn, i många fall är det endast en vuxen som har hela ansvaret för barnens uppväxt tillsammans med förskolan.

I det norrbottniska storhushållet levde man också flera generationer tillsammans och man hade daglig kontakt mellan generationerna. Från barnsben fick man lära sig ta ansvar och vara delaktig i arbetet efter förmåga och man fick mogna med ansvaret. Idag har vi snarare skarpa gränser mellan generationerna, det har också tillkommit två stadier till i mognadsprocessen. Förutom att dagens generationer går från barn till tonåring och senare vuxen ska de nu också passera ”tween-stadiet” och ”ung vuxen”. Att få ta ansvar kommer även det senare i livet, liksom entrén på arbetsmarknaden (det ekonomiska systemet).

Kort sagt kan man säga att storfamiljen och storhushållet var den totala ekonomin i miniatyr, det var en i stora delar självförsörjande enhet, den tillgodosåg alla de behov som dagens samhälle gör: arbetstillfällen, äldrevård, förskola, skola etc. Den var också en självständig enhet som bedrev utrikes handel och i princip fuskade med alla sorters tänkbara näringar.

Var det bättre förr? Det är inte min mening att svara på men det är onekligen intressant att studera förhistorien, det ger en perspektiv på samtiden.

Vid tangentbordet denna gång:

Nils Harnesk