Länk

Silbojokk, en fascinerande historia, del VI

Här fortsätter berättelsen om Silbojokk (för tidigare inlägg i serien, se länkar nedan) och nu har jag kommit till de arkeologiska insatserna som Norrbottens museum utfört.

Länkar till tidigare inlägg:
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/04/19/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-ii/
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/07/26/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-iii/
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/12/27/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-iv/
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2014/04/17/silbojokk-en-fascinerande-historia-del-v/

År 2002 hittades ben på Sädvajaures strand och analyser visade att det var delar av ett kranium från människa. Med anledning av detta skelettfynd gjorde Norrbottens museum en besiktning på platsen 2003. Besiktningen visade att en husgrund och begravningar delvis fanns bevarade bara en liten bit ifrån de sökschakt som togs upp vid undersökningarna 1983-84.

En del av ett kranium på den eroderade stranden (2004).

En del av ett kranium på den eroderade stranden (2004). Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Det här ledde till räddningsundersökningar 2004 och 2005. Eftersom isen ligger på sjön fram till början av juni och dammen sedan fylls med rasande fart, är området bara tillgängligt under cirka tre veckor varje år. Därför har inte någon total undersökning av platsen varit möjlig.

Undersökningarna gav ett intressant, men samtidigt sorgligt resultat… Det sorgliga är att mycket är förstört av erosionen och ingenting ligger exakt där det en gång legat. Dessutom är hela ytan täckt av ett lager svallat grus. Rent arkeologiskt är Silbojokk därför en komplicerad plats. Trots det så har undersökningarna ändå gett ett spännande resultat.

Undersökningsområdet (2004) är täckt med ett lager svallat grus. Ena hörnet av kyrkogrunden syns till vänster i bild. Arkeolog Jonas Hägg är med på bilden.

Undersökningsområdet (2004) är täckt med ett lager svallat grus. Ena hörnet av kyrkogrunden syns till vänster i bild. Arkeolog Jonas Hägg är med på bilden.
Foto: Tor-Henrik Buljo © Norrbottens museum

Här syns syllstenar från kyrkogrunden tydligare, när det svallade gruset har rensats bort.

Här syns syllstenar från kyrkogrunden tydligare, när det svallade gruset har rensats bort. Det är samma hörn som bilden ovan, men från en annan vinkel (2005).
Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vi kan bekräfta att vi hittat platsen för de två kyrkor som funnits i Silbojokk. Rikliga fynd av glas, blyspröjs och spik vittnar om det. Flera av fynden bär spår av de bränder som båda kyrkorna varit med om. De begravningar som påträffats både inom och utanför husgrunderna visar att det handlar om kyrkor och inte vilka byggnader som helst. Sammanlagt undersöktes 25 gravar under åren 2003-2005. Dessvärre är de flesta av dem i mycket dåligt skick och många är helt förmultnade. Skelett och kistor ses ofta endast som färgningar mot den omgivande sanden och rostiga spikar ligger kvar runt omkring. Tänderna är det som bevarats bäst och dessa, samt en del av benen har analyserats av en osteolog (benexpert). Analysen visar att benmaterialet från de 25 gravarna kommer från 31 individer. Gravar som legat tätt intill, eller ovanpå varandra har sammanblandats när kistorna gett vika. Erosionen har säkert också bidragit till viss sammanblandning.

Den osteologiska analysen visar även att både kvinnor, män och barn fått sin sista vila i Silbojokk. Åldrarna varierar från 2 år till ”äldre” (över medelålder). Både kön och ålder är svåra att avgöra säkert när materialet är så fragmenterat.

Ett av de hundratals benfragment som påträffats på Silbojokks strand.

Ett av de hundratals benfragment som påträffats på Silbojokks strand (2012).
Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Ett intressant och något oväntat inslag i fyndmaterialet från de arkeologiska undersökningarna är att flera gravar har innehållit fynd som vi tolkar som gravgåvor. Med gravgåva menas föremål som läggs ner i en grav tillsammans med den döde och som inte tillhör klädedräkten, eller svepningen. Tanken med gravgåvor är att det är något som den döde skall ha nytta av i livet efter döden. Gravgåvor förekommer över hela världen och i Skandinavien är de vanliga i förhistoriska gravar fram till medeltid. Kristendomens införande spelar en avgörande roll för att gravgåvorna försvinner. Inom den kristna tron finns allt den döde behöver i himlen, så några praktiska föremål i graven behövs inte.

En av gravgåvorna – ett eldstål fotograferat vid konservering (2004). Till höger ses en bit tyg som rostat fast, och därmed bevarats.

En av gravgåvorna – ett eldstål fotograferat vid konservering (2004). Till höger ses en bit tyg som rostat fast, och därmed bevarats.
Foto: Björn Fernström, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna © Norrbottens museum

Fynden av gravgåvor i Silbojokk är intressanta på så sätt att det rör sig om kristna gravar – eftersom de återfinns på en kyrkogård i en kristen församling. Men gravgåvorna stämmer inte överens med den kristna begravningsseden. Det kan förklaras med att begravningarna härrör från en tid då missionen pågick i lappmarken. Vi kan tala om ett missionstida gravskick där gamla seder blandas med nya. Det finns fler exempel och arkeologiska belägg för detta, bland annat från undersökingen av gamla begravningsplatsen i Jokkmokk, samt Vila kapell i Tärnaby. I Ernst Mankers bok Lappmarksgravar finns även uppgifter om att det förekom i Åsele och Ume Lappmarker. I vissa fall visste prästen om det, men lät det bero.

Något vi antagligen aldrig får reda på är om de nitiska prästerna i Silbojokk kände till att gravgåvor lades ned med den döde. Utifrån de berättelser som finns om hur stränga de var mot samer som höll fast vid den gamla tron, så är det inte troligt. Genomgång av historiskt källmaterial, såsom kyrkböcker och liknande har inte kunnat ge svar på frågan. Däremot vittnar källmaterialet om att 160 personer ska ha fått sin sista vila i Silbojokk.

Med den informationen kan vi misstänka att många gravar har eroderat ut i Sädvajaure; några har vi undersökt och tagit om hand; men flera ligger sannolikt kvar. Vi har även gjort besiktningar på plats under senare år: 2012 och nu i juni 2014. De visar att mer material och nya ytor med begravningar eroderar fram. Så nu smider vi planer på att göra en sista(?) insats för att ta reda på det som finns kvar, genom en arkeologisk räddningsinsats nästa år. Vi får se om det går vägen.

Fortsättning följer… kanske…

Vid bloggen denna vecka
/ Åsa Lindgren

(En kommentar till en detalj som någon kanske uppmärksammat och undrar över: På grund av krånglande bloggplattform har varken Åsa eller jag lyckats lägga in en rubrik i texten. Jag lade därför in en rubrikrad i den löpande texten. /Olof Östlund)

De små tingens arkeologi

Som arkeolog får man väldigt många gånger frågan om vad som är det mest spännande och värdefulla man har varit med om att hitta.

Frågan är rätt så klurig, faktiskt en av de svåraste man kan få, eftersom den som frågar ofta väntar sig ett svar som beskriver det största, vackraste och ädlaste fyndet eller kanske det äldsta eller första av sitt slag. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara vackra och ovanliga ting!

Det mest spännande fyndet på en utgrävning behöver inte vara särskilt stort, vackert eller ens jättegammalt för att vara intressant, utan det kan vara det där lilla, oansenliga fyndet, som bäst hjälper oss att tolka och förstå vad man har gjort på platsen.

Det kan vara de där små, små avslagen av kvarts och flinta som avslöjar stensmedens arbete med att tillverka pilspetsar eller skrapverktyg.

Överkalix, NäverbergetF358, F50, F832RAÄ 461Foto: Nbm, Staffan Nygren 1995

Små avslag som är rester efter redskapstillverkning i kvarts och flinta. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Pilspets

Pilspets av flinta, hittad på den 6000 år gamla boplatsen Lillberget utanför Överkalix. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

skrapa1-21 kopiera

Skrapverktyg av kvarts, forntidens allroundverktyg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små ryggkotorna från fisk som visar att människorna föredrog sik och gädda och att man återkom till samma plats för att fiska under vår och höst.

2009_37_10 (kopia)

Små ryggkotor av fisk. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Överkalix, NäverbergetFiskkotorFoto: Nbm, Staffan Nygren 00 -03

Ryggkotor från sik hittade på den 4000 år gamla boplatsen på Näverberget utanför Luleå. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små brända benflisorna som i själva verket är huggspån i horn, som blivit kvar då man jobbat med hornhantverk och tillverkat knivskaft och kammar, men där föremålen för länge sedan har vittrat bort.

kjhjk

Huggspån av horn vittnar om hornhantverk på den 2000 år gamla boplatsen utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan också vara de där små, platta, skimrande glödskalen som hamnade runt ässjan då smeden smidde sin yxa eller lagade sin kniv.

DSCN0075

Glödskal är restprodukterna efter smidet, då smeden hamrar ut järnet på ett städ. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

2009_37_03 (kopia)

Holkyxa av stål hittad på en 2 200 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

 

2008_03_03_redigerad-1

Järnkniv hittad på en 2000 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Här i Norrbotten finns en massa spännande fynd och de allra flesta av dem är riktigt små! Men, tyvärr är det alltför sällan som de små fynden bortom de mer spektakulära föremålen, visas upp!

/Carina Bennerhag