Arkeologi = lite som att lägga pussel

Förra sommaren genomförde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning i Pajala kommun, längs med väg 880 mellan Aareavaara och Kaunisjoensuu. Ett syfte med en arkeologisk förundersökning är att avgränsa fornlämningar och ta reda på hur stora de är. Det är inte alltid det går att säga hur stor en fornlämning är, då boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Därför behöver arkeologer gräva i anslutning till en boplats för att se var fornlämningen börjar och slutar.

Boplatsen invid väg 880 © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_05

Boplatsen invid väg 880. Fotograf: Olof Östlund © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_05

En eldstad
Vid förundersökningen hittade vi en härd, det vill säga en eldstad. I härden hittades brända ben men även ett litet metallfragment. En bit utanför härden hittades även en kvartskärna. En kärna är en sten, i det här fallet i kvarts, som man har använt som material för att slå redskap ifrån. I övrigt så var de områden som förundersöktes mycket fyndtomma. Vi konstaterade därför att det inte fanns några hinder för den kommande exploateringen och att boplatserna snarare sträcker sig bort från vägen än mot den.

Härden syntes som en mörkbrun färgning. Fotograf: Lars Backman © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_14

Härden syntes som en mörkbrun färgning. Fotograf: Lars Backman © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_14

Mycket av resultatet kommer långt efter att grävningen är avslutad
Det är ett bra tag sedan vi gjorde den arkeologiska förundersökningen i närheten av Aareavaara, men rapporten över arbetet har precis blivit godkänd av Länsstyrelsen. Ibland tar det många månader innan ett projekt är klart efter avslutat fältarbete. Det beror bland annat på att vi väntar in analysresultat, som hjälper oss att tolka den plats vi har undersökt.

Ena halvan av härden har börjat grävas ned för att få fram en profil. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_42

Ena halvan av härden har börjat grävas ned för att få fram en profil. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_42

Dels har vi väntat på 14C-dateringar från härden. Vi valde att skicka in ett kolprov från härdens botten samt brända ben från toppen av anläggningen för datering. Dateringarna visar att härden använts någon gång mellan 880-1270 efter Kristus, det vill säga yngre järnålder – tidig medeltid.

De brända benen har analyserats av en osteolog (benexpert) och kommer från större eller medelstora däggdjur. Ett fragment kommer eventuellt från fisk eller mindre däggdjur. Ett benfragment visade sig även ha skurna ytor och kan därför vara en del av ett redskap eller en restprodukt.

Metallfragmentet som hittades i härden har konserverats och kommer eventuellt från en dräktnål. Fragmentet är väldigt litet och det är svårt att säga så mycket mer om det.

Härden i profil, efter att halva eldstaden har grävts bort. Fotograf: Olof Östlund © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_48

Härden i profil, efter att halva eldstaden har grävts bort. Fotograf: Olof Östlund © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_48

När vi var i fält provade vi även att samla in ett jordprov ur en fet mörkbrun färgning i härden, för att göra en lipidanalys (fettsyraanalys). Analysen visar på indikationer från landlevande animaliska fetter. Fetter från fisk eller marina djur har inte kunnat fastställas. I provet hittades även starka indikationer på att jorden bibringats fekalt material, troligtvis från växtätare, alltså djurbajs från något växtätande djur. Detta skulle kunna indikera att man har använt djurbajs som bränsle, alternativt att någon okänslig växtätare har använt härden som ett avträde.

Övergång vikingatid-medeltid
Härden som vi undersökte förra året vittnar tillsammans med det magra fyndmaterialet att eldstaden har nyttjats vid något enstaka tillfälle, i alla fall inom den del av boplatsen som låg inom undersökningsområdet. Det borde ha funnits ett betydligt mer omfattande och varierande fyndmaterial om boplatsen hade nyttjats under längre perioder och av ett större antal människor. Sven-Donald Hedman är en arkeolog som tittat mycket på boplatsmönster bland skogssamer under perioden 700-1600 efter Kristus. Hedmans studier visar att det sker en förändring i boplatsmönstret från och med vendeltid/vikingatid och framåt. Boplatser från bronsålder och äldre järnålder har nästan uteslutande varit strandanknutna, men vid den här tiden börjar boplatser anläggas långt från strandpartierna. Boplatsområden med härdar koncentreras till tallhedar med bra renbete, intill myrar, små bäckar och tjärnar, vilket Hedman ser som en begynnande renskötsel. Den undersökta härden i närheten av Aareavaara ligger på en torr sandhed, som troligtvis utgjort ett bra renbete. Närheten till Muonioälven har bidragit med fiskemöjligheter. Härden ligger dessutom relativt nära en nutida flyttled för Muonio sameby. Om flyttleden haft liknande sträckning i historisk tid så skulle härden ha kunnat anläggas i samband med säsongsmässiga förflyttningar i området.

Pusselbitar
Man skulle kunna säga att vi arkeologer samlar pusselbitar. Vi försöker få fram så mycket information som möjligt om den plats och den fornlämning vi undersöker. Analyser av olika slag är mycket viktiga led i vårt arbete, för att vi ska kunna få ut så mycket som möjligt från en fornlämning. Det är även viktigt att sätta fornlämningen i ett större sammanhang, för att få en så bra bild av förhistorien som möjligt. Sen är det ofta svårt att med säkerhet säga att så här var det. Arkeologi är en tolkande vetenskap och många gånger önskar vi att vi hade tillgång till en tidsmaskin, för att se om vi gissar rätt eller om vi är ute och cyklar. Samtidigt tycker jag att det är lite av tjusningen med arkeologin, vi samlar på oss så mycket information vi kan och försöker göra en tolkning av detta. Sen kanske någon annan väljer att tolka materialet på ett annat sätt. På så vis kan vi ha flera tolkningar att välja mellan!

 
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Berättandet blev visst temat…

”Vill du vara med och skriva i bloggen?”
”Javisst!” – det var mitt spontana svar när jag fick frågan om att vara med och skriva i Kulturmiljöbloggen. Sedan tänkte jag inte desto mera på det eftersom min bloggpremiär inte var aktuell på flera veckor. Men nu sitter jag här och deadline närmar sig tillsammans med skrivkrampen som kommer smygande. Vad ska jag skriva om? Läser några av de tidigare bloggarna för att få inspiration men det resulterar snarare i prestationsångest.

Enklast är nog att börja med en presentation. Det är i alla fall ett sätt att få några ord i det tomma dokumentet framför mig. Jag heter Sophie Nyblom och är ”nygammal” på museet. Förra sommaren blev jag involverad i ett projekt i Kiruna då Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen skulle dokumenteras. Det ena ledde till det andra och sedan årsskiftet kan jag åter titulera mig som Etnolog på Norrbottens museum. I år kommer jag fortsättningsvis att arbeta med dokumentation i Kiruna men är också delaktig i flera andra spännande projekt. Just nu handlar det främst om research och intervjuer inför en utställning om tuberkulos som ska öppna på museet i höst.

Så tuberkulos eller sanatorievistelse kanske vore det naturliga temat för bloggen idag men det får bli en annan gång. Idag vill jag skriva om något som ligger mig betydligt närmare hjärtat och det är berättandet.

Du har säkert någon i din närhet som har den där genuina berättargenen. Det kanske är en kollega som får hela arbetsgruppen att frusta av skratt vid morgonfikat eller så är det någon i din familj som med sina ord målar bilder och miljöer som får såväl stora som små barn att spetsa öronen lite extra. Eller så kanske det är du själv som har förmågan att berätta och återberätta historier och trollbinda dina åhörare.

Muntligt berättande har funnits bland människor i alla tider. I Egypten har man funnit papyrusrullar daterade till 2000 f.kr som beskriver hur berättandet var en del av deras kultur. Och det är ju genom de muntliga berättelserna människor har förmedlat kunskap och traditioner, fört vidare värderingar och normer från generation till generation. I Sverige var berättandet också en självklar del av människors liv fram till 1900-talet. På kvällarna satt man kanske kring elden och gjorde de sista sysslorna innan läggdags och någon av de vuxna berättade livfulla historier, de små satt tysta och slukade varje ord som sades. Kanske för att som vuxen förmedla vidare just den berättelsen till sina barn.

Så kom den nya tiden och det skrivna ordet blev allt viktigare, berättelserna levde kvar men hamnade i skymundan. Tekniken utvecklades och förde med sig radion, tv, datorn och internet och idag smartphones och surfplattor. I vår del av världen föll berättelserna i glömska och det började till och med skrivas om ”berättelsernas död”.

Men då hände något. På 1980-talet började det dyka upp berättare och storytellers på scenerna runt om i västvärlden. Det var personer som sökte reda på de gamla berättelserna och återupplivade dem. Dammade av dem och lyfte fram dem i strålkastarljuset. Snart uppstod det berättarkaféer och berättarsällskap, festivaler där berättare på olika håll i världen samlades för att berätta. I Sverige var Ljungby tidigt ute och den första Berättarfestivalen ordandes 1990 i de småländska sagoskogarna. Idag har Sverige tre internationella berättarfestivaler: Ljungby Berättarfestival, Fabula Storytellning Festival och Skellefteå Berättarfestival.

Från att ha varit en nästintill bortglömd kvarleva från det förflutna figurerar idag berättande inom många olika områden. Vid sidan av vardagsberättandet som vi alla ägnar oss mer eller mindre åt finns olika grenar av mer ”professionellt” berättande. Inom konsten används berättandet i såväl musik, teater, litteratur som dans. Och inom pedagogiska verksamheter använder man berättandet för att förmedla kunskap och för engagera deltagarna. En trend som fått mycket uppmärksamhet inom näringslivet är Corporate Storytelling. Där det handlar om att företaget genom en bra berättelse skapar ett mervärde åt sina produkter och sitt varumärken. Det används av såväl stora kända som små entreprenörer. Vem känner inte till berättelsen om hur Coca Cola uppstod av en slump när apotekaren egentligen försökte ta fram en dryck som skulle bota huvudvärk och IKEAs framgångssaga. Inom turismen har man börjat prata om kulturturism där berättandet är en del av upplevelsen för att levandegöra kulturmiljöer, naturområden eller matupplevelser. Där man genom berättandet skapar ett helhetskoncept som tilltalar alla sinnen.

Hur kommer det då sig att berättandet ligger mig nära om hjärtat? Tänker jag tillbaka beror det nog på att jag hade en morfar som var en berättare och som genom sina läsupplevelser berättade historier om resor i Afrikas djungel och på världshaven. Vi barn satt och lyssnade med stora öron medan mormor muttrade i bakgrunden att han skulle sluta lura oss. Mitt intresse nu i vuxen ålder beror nog delvis på att jag bor i en stad som kaxigt nog utnämnde sig till Berättarnas stad för några år sedan. Tack vare engagerade, drivande och kunniga berättare och en del projektmedel börjar man nu ana något annat än hockeykulten i Skellefteå. Det finns en berättarkraft i staden och för varje år som går ser man se fler och fler aktiviteter och evenemang som berör berättandet på olika sätt. På måndag drar Berättarfestivalen igång för femte gången med berättare från när och fjärran och ett gediget program där många olika aktörer samverkar. Nytt för i år är en konferens med kunskapsförkovring i olika genre av berättandet.

Hur är det då med berättandet i Norrbotten och hur arbetar man med det här på museet? Eftersom jag är ny i ”huset” börjar jag med en snabbkoll på hemsidan, var finns berättandet? Efter lite klickandet hit och dit tycker jag att det verkar som att de som arbetar mest med berättandet i praktiken är museipedagogerna. Jag kontaktar Ida Renlund, som är en av pedagogerna, och ber henne ge några exempel på hur de arbetar med berättandet. Hon poängterar att berättandet är en central del i deras arbete och att de alltid strävar efter att forma olika aktiviteter och program i form av berättelser. Då lyssnar åhörarna på ett helt annat sätt och blir medskapare till skillnad från om man bara presenterar fakta. Det är ju genom upplevelsen som det mera varaktiga lärandet uppstår och det är det man vill förmedla. Ett tema som man har arbetat mycket med är ”Föremål som berättar” då de genom en dramatiserad berättelser med tidsenliga kläder och rekvisita berättar om t.ex. ”Filflaskan från Porsnäs”. Utifrån presentationen förs sedan en diskussion kring ”filflaskan”, källmaterial och historien. Förutom den egna verksamheten har man också arbetat med att handleda lärare som vill arbeta med en metod som heter Storyline. Det går ut på att eleverna får skapa sin egen historia men det finns en ram för historien och vissa problem ska lösas.

Klickar vidare på hemsidan och hittar information om ”Minnesväskor för äldreboende”, väskor som innehåller olika föremål kopplade till olika teman som kan lånas för att skapa samtal bland äldre. På en annan sida beskriver en av byggnadsantikvarierna hur hon ser byggnader som källor för berättelser om livet och människor från förr. Så har vi ju förstås alla de olika arkiven och samlingarna på museet som är fyllda av berättelser och som synliggörs på olika sätt i verksamheten. I bloggen för två veckor sedan kunde vi läsa om arbetet med att ta fram en Kulturarvsportal och där är det immateriella kulturarvet och berättelserna är en del av den kunskap man tänker sig att ska finnas i den på sikt.

Ju mera jag börjar fundera på berättandet desto flera tecken ser jag på berättelser och berättande i Norrbotten. På fikabordet hittar jag en broschyr som handlar om Friluftsmuseet Hägnans Sägenled och senast jag var uppe i Haparanda träffade jag några entreprenörer inom natur- och kulturturismen som hade införlivat historien och berättelserna i sina koncept för att ge kunder och besökare en helhetsupplevelse. En av dem var en genuin berättare som nästan fick mig att glömma mina egna frågor och min egen agenda eftersom jag skulle gladeligen skulle ha kunnat sitta och lyssna på hans berättelser från skärgården i några timmar.

Så att det finns berättelser, människor med berättarförmågan och verksamheter som brinner för berättandet i Norrbotten tvivlar jag inte på. Men kanske kan man göra ännu mera för att synliggöra och samla in berättelser, historier och det immateriella kulturarvet som finns i länet. Det finns troligen många oupptäckta berättare och berättelser som väntar på att bli hörda och vill spridas till nya lyssnare.

Bloggpremiär av Sophie, som den 29 mars ställer sig på scenen för att tävla om vinsten i årets Berättarkraft

(Inser nu när jag laddat upp och ska publicera bloggen att det blev väldigt mycket text så nästa gång ska jag se till att få med lite bilder också.)