Fältarbete i Midnattssolens land

Bild

Dokumentationsarbetet i Kiruna som museet genomför på uppdrag av LKAB pågår som bäst. Förra året dokumenterades Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen och i år är det Järnvägshotellet, Godsmagasinet och Tullhuset (Hotell Rallaren) som står i fokus. Jennie Björklund ansvarar för den byggnadsantikvariska delen och jag för den etnologiska. Det innebär bl.a. att jag får träffa trevliga, mer eller mindre pratglada, personer som vill berätta om sina minnen och erfarenheter från byggnaderna.

Det här är andra veckan vi är i Kiruna och jobbar, men arbetet började redan i maj med research i litteratur, arkivmaterial, diverse forum och artiklar på Internet samt genomgång av olika planlösningsritningar och för min del ”jakten på informanter”. Det sistnämnda innebar många mail och telefonsamtal för att följa upp tips på personer som kanske skulle vara de rätta att intervjua. Detta år var det lite enklare än i fjol för jag kunde börja med att kontakta dem jag träffade förra året och höra om de kunde ge mig några namn på människor som kände till dessa byggnader. En annan metod jag använde i år var att göra en efterlysning på Facebook i några aktiva kirunarelaterade grupper. Främst görs intervjuerna i Kiruna men ibland finns det anledning att åka till andra kommuner i länet eller grannlänet för att träffa utflyttade Kirunabor. Hittills har det blivit en resa till Överkalix och en till Hörnefors eftersom det där har funnits berättelser jag vill ha med i dokumentationen.

Tänkte presentera våra ”hus” lite närmare.

Först har vi det ståtliga Järnvägshotellet som byggdes 1903 och som utvändigt nästan ser ut som det alltid har gjort, men som tyvärr har förändrats en hel del invändigt. Det finns inte särskilt många originaldetaljer kvar eftersom det efter sekelskiftet 2000 gjordes en omfattande renovering och ombyggnad vilket gör att planlösningen förändrades och man målade och tapetserade i nya färger.

Järnvägshotellet Kiruna

Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Idag för hotellet en ganska slumrande tillvaro. Så har det inte alltid varit. I en artikel i Norrskensflamman 24 augusti 1907 kunde man läsa följande:

 ”Vad nu speciellt järnvägshotellet i Kiruna beträffar kunna vi efter noggranna och långvariga iakttagelser och undersökningar till full evidens fastslå att minst 99 procent av de talrika kunder, som dagligen trängas i hotellets tredje klass restaurang för att med aldrig tröttande energi inmundiga av källarmästare Johansson alltid ymniga rusdryckslager, äro inom samhället boende personer.

Det liv, som föres inom järnvägskrogens väggar, särskilt vid tiden för aftontågens ankomst, är sådant att vi hälst såge om vi sluppe skildra det, men de rådande förhållandena äro sådana, att de måste dragas inför offentligenheten på det att länsstyrelsen må bliva underkunnig om att den inför nutid och eftervärld icke kan stå till svars med att låta de uppenbara olagligheter, som i dessa hänseende florera, alltfort pågå.

Sedan serveringslokalens dörrar en kvart timme före tågs ankomst öppnats, dröjer det inte många minuter innan gästerna infinna sig. Den förtänksamme och om tidens dyrbarhet underkunnige hotellvärden har två a tre biträden, som äro förskansade bakom disken, där tillräckligt antal öl-lådor äro tillfinnandes. En febril brådska råder. Biträdena få icke tid att draga korken ur ölbuteljerna utan den slås ned med en särskild för ändamålet förfärdigad tingest. Brickor användas aldrig och någon utbärning till i lokalen placerade borden har man varken tid eller plats för. Tjänsteandarna mottaga betalning, framställa de rekvirerade buteljerna på disken varpå gästerna ombesörja det övriga. De, som lyckas få en plats omkring borden, begagna sig av denna bekvämlighet, och alla de övriga hålla så gärna till godo med att på stående fot och direkt ur flaskan njuta av den välvillige källarmästarens våtvaror.”

I ett dokument riktat till Jukkasjärvi kommunalstämma daterat 23 september 1907 får vi mera information om den första källmästaren:

Det skulle här meddelas att innehavaren av härvarnade järnvägshotell hr Anton Johansson f.n. står under åtal för överträdelse av bestämmelserna i § 26 mom. 2 av gällande vin- och maltdrycksförordning. Likaså är en uppasserska, som i hotellinnehavarnas ställe ansvarar för serveringen i tredje klass restaurangen åtalad, dels för det hon under innevarande år tillåtit personer förtära öl inne i utskänkningslokalen å otillåten tid, dels ock för det hon likaledes under 1907 utlämnat maltdrycker till rusiga personer.”

För hotellets del slutade det med att hovmästaren N.B. Berggren tog över verksamheten 1908 och kanske blev det mera ordnade förhållande då. Fram till 1936 drevs sedan hotellet av fyra kvinnor: Vera Bylin (1915-18), Hilma Nordström (1919-23), Emma Öijen (1924-29) och slutligen Anna Nilsson (1930-36). Efter 1936 tog Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag över och det som sedan blev TR (Trafikrestauranger). TR drev verksamheten fram till slutet på 1960-talet. Under den tiden var det såväl lunchservering som en lite finare restaurang med bordsbetjäning och vita dukar. Några jag har pratat med har nämnt att de var kända för sina lövbiffar med pommes samt räkmackor med tillägget ”grädde blandat med kaviar”.

På 1970-talet övergick hotellverksamheten åter i olika privata aktörers drift men byggnaden ägdes fortsättningsvis av SJ. Då blev det trubadurkvällar som med artister som bland annat Stefan Demert o Jejja Sundström, Bengt Sändh, Björn Arabh och Björn Ehrling. Järnvägshotellet blev då ”Järnis” i folkmun och ibland kunde kön ringla lång utanför. På 1980-talet blåste förändringens vindar och vid ett ägarbyte bytte man namn till ”Hotell Fyra Vindar” och det var slut på såväl trubadurkvällar som ölförsäljning. Det skedde också förändringar inom SJ och de tidigare ganska gynnsamma avtalen ersattes med nya som gjorde det svårt att få lönsamhet i verksamheten och i slutet av 1990-talet var konkursen ett faktum. Då såldes allt lösöre på en öppen auktion så i många kirunabors hem kan det finnas en och annan pryl från Järnvägshotellets glansdagar.

Småningom köpte fastighetsfamiljen Jacobsson hotellet och började renovera men sålde det vidare till Per-Erik Niva som slutförde renoveringen och öppnade hotellet igen. Efter ytterligare ett ägarbyte köpte LKAB fastigheten 2008 eftersom hotellet står inom den zon som först kommer att drabbas av markdeformeringen. Hotellet har sedan dess drivits av Bella Salah El-Din som hyr av LKAB.

Det finns naturligtvis många spännande berättelser om möten med spöken eller mystiska ljud från tomma rum, gäster med såväl humor som humör. Kanske finns det de som vunnit stora vinster på de enarmande banditerna, men troligen finns det mera minnen om hur man har spelat bort sina pengar i hopp om ”storvinsten”. Gäster från när och fjärran – vissa har gillat den gamla stilen och andra har vänt i dörren då de insett att det inte finns dusch på rummen. Huset har onekligen bevittnat mycket under sina 111 år som det sett människor komma och gå.

Järnvägshotellet Kiruna

Entren, Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

 

Godsmagasinet ska också dokumenteras. Ett hus som kanske inte bär på riktig lika spännande berättelser som hotellet men som vittnar om godstransportens historia. Huset ser ut som ett lapptäcke och är tillbyggt och ombyggt i olika omgångar utifrån att behoven som funnits. Den sista stora tillbyggnaden gjordes i slutet av 1960-talet då ASG:s kontorsutrymme och lastkaj byggdes.

Godsmagasinet Kiruna

Godsmagasinet, juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Godstrafiken förändrades och omorganiseringar inom SJ under 1980-90-talen gjorde att man flyttade personalen till andra byggnader och småningom slutade godsmagasinet att användas. För att inte huset skulle stå tomt hyrdes lokalerna ut till andra företagare och bl.a. Kiruna Bilfrakt hade sin verksamhet en längre tid här. De nuvarande och sista hyresgästerna som huserar i huset är hantverkaren Lena Gustavsson som har sitt snickeri i det som tidigare var godsmagasinets expedition och kontor. Det andra företaget är BMT, en bygg och målerifirma som just nu håller på att flytta till andra lokaler.

Den tredje byggnaden vi dokumenterar är Tullhuset eller Hotell Rallaren som det också kallas. Från början var det ett boställshus åt SJs anställda. Boställshus var de hus som byggdes åt de högre tjänstemännen och betjäningshus kallades de hus som byggdes åt arbetarna. I detta hus bodde troligen Stinsen (stationsinspektören) och Baningenjören i varsin stor lägenhet, en med fem rum och en med sex rum.

Tullhuset

Tullhuset (Hotell Rallaren), juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Småningom försvann förmånen att ha tjänstebostad inom SJ och under 1960-talet gjordes delar av huset om till kontor åt SRF Tal och punkt. På 1980-talet flyttade istället Tullverket in och då gjordes det ytterligare ombyggnationer och det byggdes ett garage i anslutning till huset. Den senaste ansiktslyftningen var under 2000-talet då Jan Grönberg öppnade Hotell Rallaren med inredning influerad av den samiska kulturen. Men precis som de övriga byggnaderna i området löstes huset in av LKAB så småningom och hyrs idag av MTab (Malmtrafik) som har iordningsställt övernattingsrum åt de norska lokförarna som kör malmtågen mellan Kiruna och Narvik.

Förra gången vi var här uppe kom vi inte in i Tullhuset så det skulle bli lite spännande att få se hur det såg ut invändigt. Med tanke på hur mycket som var omgjort i Järnvägshotellet var förväntningarna inte så höga, man hade ju ändå byggt om det till hotell för ca 10 år sedan. Men vi blev överraskade. Visst det är ombyggt och moderniserat med t.ex. toa och dusch i alla hotellrum men man kan ändå se spåren av den tidigare planlösningen och känna den historiska närvaron eftersom finns många originaldetaljer bevarade. Gamla fönster, den orörda yttervinden och små garderober inbyggand i lämpliga skrymslen och vrår. Vi hittade också två målningar som väckte vår nyfikenhet, en i en gammal garderob och en på murstocken uppe på yttervinden. Vem har målat dem och hur gamla är de? Den på vinden är daterade till 1922 – stämmer det? Tullhuset väckte många roliga frågor och tänk man kunde göra en tidsresa till 1920-30-tal och få vara med en dag och ta del av livet i huset då.

Tullhuset Kiruna

Ett av rummen på våning 2. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Målning på murstocken

Bakom ett hörn på murstocken gömde sig denna målning. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Det var några ord från Kiruna, där midnattsolen delvis har lyst men också gömt sig bakom regnmoln och idag ser vi inte ens toppen på Kirunavaara på grund av de tunga regnmolnen.

/Sophie Nyblom

 

Uppdragsarkeologi vs Forskningsarkeologi

Det är semestertider just nu för min del, vilket inte hindrar mig att tänka på arkeologi ändå, förstås. Jag träffade en kollega och tidigare arbetskamrat för någon vecka sedan och vi började under vårt samtal den kvällen prata om uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi och hur en del arkeologer verkar anse att det ena är mera värt än det andra. Eller kanske finare än det andra.

Sanningen är att båda har nackdelar och fördelar och att båda formerna av arkeologi drar nytta av varandra. Delad kunskap är mer än dubbel kunskap.

Forskningsarkeologins stora fördelar är att arkeologerna själva kan bestämma exakt var de gräver, och vilken tidsperiod som de vill fokusera på. Det är möjligt att verkligen fokusera och bli expert inom ett begränsat område. Arkeologerna kan också i sina forskningsprojekt avsätta pengar för att göra stora litteraturstudier och jämförelser som passar in i det sammanhang som de själva är intresserade av att veta mera om. De kan till och med tillåta sig att använda möjligheten att utföra flera grävningar på olika platser från samma tid för att jämföra om det ser likadant ut över större geografiska områden. En annan fördel inom forskningsarkeologin är att där inte finns samma tidspress som under exploateringsgrävningar. En forskningsgrävning kan pågå under flera år med stort fokus på en, eller ett par platser, med mycket, mycket stor noggranhet. En sådan grävning kan pågå så länge som det finns pengar i budgeten och så länge som länsstyrelsen säger att det är OK att fortsätta att gräva. Länsstyrelsens krav på forskningsgrävningar är att ett skriftligt resultat över grävningen måste levereras inom en given tid, men tidsmånen är mycket större än för uppdragsarkeologin.

Forskningsarkeologins stora utmaning är bristen på pengar. För att skaffa fram pengar måste man söka pengar hos olika stiftelser, bolag, fonder eller andra vetenskapsstödjande organisationer som av olika anledningar ser fördelar i att utforska det förflutna. Ofta är det svårt att övertyga att det enskilda arkeologiska forskningsprojektet har ett mervärde som betalar sig i form av vetenskapliga framsteg, effektivisering av de arkeologiska metoderna till tidsbesparande nytta för resten av samhället, eller i form av positiv publicitet. Det rör sig sällan om stora pengar som beviljas. Resultatet är att en forskningsgrävning ofta är väldigt begränsad när det gäller storleken på de ytor som kan grävas. Man kan göra saker för att effektivisera grävandet (t ex utföra olika yttäckande sökningar genom att använda markradar, fosfatkarteringar, eller andra markkemiska karteringar), men ytorna som grävs blir ändå oftast mycket små.

Forskningsarkeologin är bra, därför att arkeologerna tillåts fokusera på specifika ämnesområden som i slutänden ger svar på väldigt specifika frågeställningar. Den är mindre bra därför att den endast fokuserar på begränsade ämnesområden, begränsade frågor. Möjligheterna att vara väldigt, väldigt nogrann vid grävningen är en fördel om man vet vad man vill använda den nogrannheten till (om man vet varför man vill ha en extrem upplösning på inmätning av fynd t ex). Tyvärr händer det ibland att man är extremt noggrann och gräver försiktigt utan att motivera varför. En forskningsgrävning kan i de absolut värsta fallen vara fruktansvärt långsam och tidsineffektiv (vilket gör att pengarna rullar snabbare trots att resultaten inte blir bättre för den skull). Det finns några skräckexempel på detta från några årtionden tillbaka, men det finns ingen anledning att gå in på dessa. Som tur är finns det idag krav både från de som bidrar med pengar och från länsstyrelsen om att resultat måste levereras.

Uppdragsarkeologin är också vetenskapligt viktig arkeologi, men förutsättningarna är ändå helt annorlunda jämfört med forskningsarkeologin. Uppdragsarkeologi har som huvudsakligt syfte att rädda allt som räddas kan från planerade markexploateringar. Vid t ex järnvägsbyggen, vägbyggen, husbyggen och anläggande av gruvor, åker uppdragsarkeologerna ut för att söka igenom all mark som kommer att påverkas av de kommande markarbetena.

Länsstyrelserna sätter gränserna för de områden som ska utredas (=sökas igenom i jakt efter fornlämningar) och undersökas (grävas). Inom dessa ytor skall allt av arkeologiskt intresse hittas, oavsett tidsperiod. I vissa fall kan länsstyrelserna även sätta andra begränsningar för vad som är värt att undersöka, men oftast innebär en arkeologisk undersökning – i Norrbotten i alla fall – att alla tidsperioder inom undersökningsytan är av stort värde. Länsstyrelserna sätter också hårda tidsbegränsningar på hur länge arkeologerna får hålla på, och de skriftliga rapporterna måste oftast vara inlämnade senast mellan 3-6 månader efter avslutad grävning. Länsstyrelserna sätter dessa hårda tidsramar därför att beställaren av det arkeologiska jobbet (trafikverket eller någon annan markexploatör) också har tidspress på sig om när vägen eller det stora byggprojektet ska vara klart. I uppdragsarkeologin sätter alltså det övriga samhället press på att det hela ska vara tidseffektivt, men ändå med godtagbart vetenskapligt resultat. Rollerna i det hela är att det är beställaren (oftast markexploatören) som betalar för den arkeologiska jobb som måste utföras (tvingande enligt kulturmiljölagen), samtidigt som det är länsstyrelsen som är övervakande myndighet. De kontrollerar att arkeologerna gör sitt arbete tidseffektivt/kostnadseffektivt och att vetenskapligt resultat uppnås. Om inte, så får arkeologerna i det mildaste fallet ordentligt med skäll, i de grövre fallen hot om att avstängas från arkeologisk verksamhet tills de ordnat upp sina arbetsmetoder så att de utför uppdragen på ett bra sätt.

Tidspressen gör att uppdragsarkeologer i större grad än forskningsarkeologer använder grävmaskin för att snabbt öppna stora ytor. Uppdragsarkeologerna ska ju ”upptäcka allt som finns på platsen”, och då är tidseffektivitet viktigtare än att enstaka ytliga fynd skadas av grävmaskinen. Hinner vi inte söka igenom hela ytan, så förstörs allt som finns inom undersökningsområdet av de grävmaskiner som kommer att användas vid byggnationerna och markarbetena. Då är det ju bättre att det är arkeologerna som använder grävmaskinerna. Självklart bromsar uppdragsarkeologerna ned på takten när grävskopan frilägger arkeologiskt intressanta lämningar, och då övergår de till att gräva med skärslevar och i vissa fall till och med med pensel. Även i uppdragsarkeologi finns frågeställningar som ska besvaras (det ingår i den arbetsplan som vi skriver innan grävningarna börjar), men det primära syftet är att ta tillvara maximal kunskap ur de arkeologiska lämningar som grävs bort. Förutsättningslöst och med öppna ögon.

En stor fördel med uppdragsarkeologi är att kostnaden för den räknas in i budgeten hos beställaren/markexploatören. Eftersom de enligt lag är skyldiga att betala för borttagandet av fornlämningen, finns det mera pengar att röra sig med inom uppdragssarkeologin än vad det normalt gör inom forskningsarkeologin. Men den största fördelen med uppdragsarkeologi är att arkeologerna söker helt förutsättningslöst. Alla områden som pekats ut för undersökning av länsstyrelsen gås igenom, även om de inte vid första anblicken verkar så intressanta. Risken med forskningsarkeologi är att man där aldrig går utanför ramarna om vad som förväntas. Man har redan en förutfattad bild av vad som är viktigt. Uppdragsarkeologerna söker (och gräver) även på områden och ytor som forskningsarkeolgerna skulle lämna orörda. Detta kan leda till högst oväntade arkeologiska upptäckter som aldrig skulle ha upptäckts om uppdragsarkeologerna inte ”tvingats” undersöka dessa platser. Ett exempel är när man vid ett järnvägsbygge söder om Örnsköldsvik hittade en stenåldersboplats i en stenig backe (vid Kornsjövägen nära Bjästa), så brant och stenig att man normalt inte skulle bry sig om att leta boplatser där, ”för på sådana ställen finns ju inga boplatser, det vet ju alla”. Helt klart en ögonöppnare för de som besökte platsen under grävningarna.

Det ovanstående resonemanget är ju naturligtvis ganska förenklat, men som en ännu mer och kortfattad förenkling kan man säga att uppdragsarkeologi är kvanitativ arkeologi som också ger ny kunskap. Det är kunskap som forskningsarkeologin inte kan producera och inte kan vara utan. Forskningsarkeologerna använder nämligen till stor del uppdragsarkeologins reslutat som grund när de bygger vidare i sin forskning med mera exakta frågeställningar och mera detaljinriktad arkeologi. Forskningsarkeologins bidrag till det hela är detaljinriktad kunskap som kan göra stora jämförelser och se stora historiska skeenden. Denna mera detaljinriktade arkeologi kommer uppdragsarkeologerna till nytta när de utför sitt jobb, och när de ska sätta in den uppdragsarkeologi-grävda boplatsen i ett större sammanhang..

Kort sagt: De två formerna av arkeologi behöver varandra!

/Vid tangentbordet idag, Olof Östlund, som gärna håller på med både uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi.