Arkeologi i Norrbotten

De senaste dagarna har inneburit en del resande runtom i Norrbotten. Som arkeolog på Norrbottens museum får man se och uppleva olika delar av länet, vilket de senaste dagarna är ett bevis på!

Arkeologidagen
I söndags, 31 augusti, anordnades Arkeologidagen runt om i Sverige. Norrbottens museum valde i år att fokusera på de undersökningar som är genomförda tidigare i år mellan Sikfors och Älvsbyn, längs med väg 555. Med anledning av detta höll undertecknad tillsammans med Carina Bennerhag en föreläsning om sommarens arkeologiska undersökningar i Älvsbyns bibliotek för 60-talet intresserade åhörare. Därefter stod en guidning på några av de undersökta boplatserna på schemat, varvid strax över 50 personer deltog. Vi är väldigt glada för det stora intresset och för alla glada och trevliga besökare – tack för att ni valde att dela Arkeologidagen med oss!

Gott om besökare på den guidade visningen under Arkeologidagen © Norrbottens museum

Gott om besökare på den guidade visningen under Arkeologidagen © Norrbottens museum

Utgrävning av en tjärdal
I måndags bar det av till Pajala, för att tidigt på tisdagmorgon påbörja arbetet med att undersöka en tjärdal i Mäntykero, intill väg 395, en bit från Junosuando. Tjärdalen ligger i vägen för Trafikverkets planerade vägåtgärder av väg 395 och Länsstyrelsen har rekommenderat att tjärdalen ska dateras innan exploateringen får ske. Dateringen görs för att ta reda på om tjärdalen har samband med de bruk och hyttlämningar som finns i närområdet.

Frida Palmbo står invid rännan i tjärdalen som ska dateras © Norrbottens museum

Frida Palmbo står invid rännan i tjärdalen som ska dateras © Norrbottens museum

Norrbottens museum har aldrig undersökt en tjärdal tidigare, så det var en intressant erfarenhet. Vi grävde två sökschakt in i tjärdalen med hjälp av grävmaskin och har samlat in ett flertal kolprover ur profilerna.

Övervakning av maskinschaktning i tjärdalen © Norrbottens museum

Övervakning av maskinschaktning i tjärdalen © Norrbottens museum

Frida Palmbo håller i tjärdalsslagg som framkom vid maskinschaktningen i tjärdalen © Norrbottens museum

Frida Palmbo håller i tjärdalsslagg som framkom vid maskinschaktningen i tjärdalen © Norrbottens museum

Kolproverna kommer att skickas för vedartsanalys för att plocka ut det kol som är bäst lämpat för datering, och två kolprov kommer därefter att C14-dateras.

Carina Bennerhag samlar in kolprov från en av profilerna i tjärdalen © Norrbottens museum

Carina Bennerhag samlar in kolprov från en av profilerna i tjärdalen © Norrbottens museum

Förberedelser inför en guidning
I onsdags bar det av till Jokkmokk, för att förbereda inför en guidning av ett fornlämningsområde som kommer att genomföras under nästa vecka. Genom att se vilka lämningar som finns i området och hur de ligger i terrängen är det lättare att förbereda själva guidningen. Vi har valt ut Killingholmen som är ett fornvårdsobjekt, som ett bra område att genomföra guidningen. Killingholmen är en halvö i sjöarna Jertajaure och Fatjatjaure. Här finns bland annat en boplats, boplatsgropar, och fångstgropar. Ett utmärkt område för en guidning då det finns flera olika typer av lämningar.

Carina Bennerhag i en boplatsgrop på Killingholmen © Norrbottens museum

Carina Bennerhag i en boplatsgrop på Killingholmen © Norrbottens museum

Tipsgranskning ovanför Porsi
Efter rekognosceringen på Killingholmen bar det av till Kartiberget strax ovanför Porsi, för att granska ett tips om några stenhögar som hittats i samband med en inventering av gammelskog. I området finns det 5 staplade stenhögar, som vi bedömt är någon form av stenupplag. De ger ett relativt nytt intryck, då det knappt växer någon mossa eller kartlav på stenarna.

Stenupplag på Kartiberget © Norrbottens museum

Stenupplag på Kartiberget © Norrbottens museum

Ett av stenupplagen på Kartiberget © Norrbottens museum

Ett av stenupplagen på Kartiberget © Norrbottens museum

Inom loppet av 4 dagar har det blivit en hel del resande runt om i Norrbotten. Det är en ynnest att få arbeta i Norrbotten, ett stort län med mycket att se och uppleva!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Det här med hem och hemma…

Då var det min tur att skriva blogg igen och prestationsångesten kommer smygande. Hos mig leder det ofta till att jag tror att allt jag skriver borde vara något i stil med en doktorsavhandling där varje mening helst ska ha en källhänvisning. På min ena axeln sitter en rödklädd liten vän med ett treudd och viskar ”Vad baserar du detta på? Är det dina ord eller någons egna?” och på den andra sitter en vänare vitklädd liten vän och försöker förklara att det är ett blogginlägg inte en avhandling jag ska skriva. Tror dock att jag har mycket vax i det örat just nu… Nej nu ska jag skaka av mig mina små ”vänner” och ta itu med skrivandet istället.

Hösten är här och de flesta har återvänt från sina semestrar. Arbetet har satt igång med full fart och olika deadlines kommer snabbt närmare. Augusti och september är två fullspäckade månader med resor såväl inom länet som utanför länets gränser med besök i Sundsvall och Halmstad. Det kommer att bli stressigt och jag kommer att sitta och svettas över texter som ska levereras. Precis som många andra lider jag lite av det här med prokrastinens som det tydligen heter när man ibland blir en ”kronisk uppskjutare” som skjuter upp saker även om man vet att det kommer att bli stressigt eller få andra negativa konsekvenser.

Ett av projekten med deadline i slutet på september är ett samarbetsprojekt mellan länsmuseerna i Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Projektet heter Eco Local in a Global World och syftet är att arbeta vidare i Sune Jonssons anda och genom samtidsdokumentation synliggöra och lyfta frågor som berör människor Norrlands glesbygd.

Sune Jonsson (1930-2009) var dokumentärfotograf, författare och filmar som med sin kamera och sin känsla för människor gjorde unika dokumentationer av dem i deras vardagsliv. En stor del av hans arbete skildrar människors liv i Västerbottens inland eftersom han arbetade vid Västerbottens museum som etnolog, men genom olika projekt fick han också möjligheten att dokumentera människors liv i andra delar av såväl Sverige som världen. I vårt län har han t.ex. besökt familjen Pesula i Kukkola som driver ett jordbruk. Deras berättelse finns med i böckerna Bilder från bondens år (1967) och Jordgubbar med mjölk (1994). 1993 fick han motta det prestigefyllda Hasselbladpriset med motiveringen ”Under snart ett halvsekel har Sune Jonsson skildrat det nordsvenska landskapets ödslighet och karga skönhet, det oglamorösa i enkla människors vardag. Med ett lågmält och levande bildspråk har han gestaltat sitt panorama av ett samhälle i förändring. I en omfattande bokproduktion har hans ord och bilder vävts samman till en unik dokumentation i det amerikanska FSA-projektets anda.”

Idag finns Sune Jonssons fotoarkiv vid Västerbottens museum där man har startat upp verksamheten Sune Jonsson Centrum för dokumentärverksamhet som ska visa utställningar, hålla föreläsningar och seminarier och med tiden bli en mötesplats kring dokumentärfoto och film. Vill du läsa mer om Sune och hans verk eller se ett urval av hans bilder är Sällskapet Sune Jonssons Vänner ett bra ställe att börja på.

I Eco Local-projektet kommer museerna att samla in dokumentationsmaterial från sina län och gemensamt producera en utställning som ska visas på samtliga museer under 2015. I Norrbotten kommer vi att producera bild och text till utställningen själva medan man i övriga län delvis har anlitat externa fotografer och skribenter för arbetet. Jag kommer att återkomma till detta i ett blogginlägg längre fram då slutresultatet börjar ta form. Det som blir nytt för mig och som känns spännande och roligt är att det inte är ett arbete jag gör själv utan det är ett arbete jag gör tillsammans med Daryoush Tahmasebi, som är en av Norrbottens museums fotografer.

Veckans inlägg tänkte jag istället skulle handla om en sak som jag har börjat fundera på i samband med Eco Local-projektet. Det är detta med ”hem”. Vad är egentligen ett hem och vad är hemma för mig? Förra veckan hälsade vi på ett par i Haparanda och en av anledningarna till att vi har valt dem är att hon är en ”återflyttare”. Hon flyttade från Haparanda som 16-åring och återkom efter 15 år borta för att ta över familjens sommarstuga och startade i samband med det företaget Udda med flit tillsammans med sin man. I Norrbotten skrivs och debatteras ofta problem med utflyttning och att de unga flyttar bort, men tendensen med återflyttare och ”hemvändare” finns också.

Vad är det som ligger bakom hemvändandet? I artiklar som berättar om ”hemvändare” läser man ofta att de återvänder till tryggheten, tilliten och för att de drivs av en stark hemlängtan. Många återvänder när de själva har blivit föräldrar och motiverar sin flytt med att de vill ge sina barn en bra uppväxtmiljö och att de vill närmare sin släkt. Det finns de som efter många år och framgångar i studieliv och arbetsliv får nog och återvänder ”hem”. De säljer villan i Stockholm och flyttar tillbaka till småstaden eller glesbygden för att komma närmare släkt och vänner, tillbaka till naturen och lugnet efter år fyllda av bilköer och stress i storstaden.

I uppsatsen Utflyttning och återvandring bland norrbottningar (2004) av Annika Johansson och Emelie Sandberg studeras varför man flyttar bort och varför vissa väljer att flytta tillbaka till sin uppväxtort. Den baserar sig på en enkät som besvarades av 634 utflyttade norrbottningar från Övertorneå, Pajala, Kiruna och Luleå. De flesta hade flyttat bort när de var mellan 18-25 år och huvudorsaken var studier, arbete eller att man såg det som en personlig utveckling eller en utmaning.

Resultatet visade att de som valde att flytta tillbaka gjorde det för att de saknade sina vänner, upplevde utanförskap eller vantrivdes på den nuvarande orten och längtade tillbaka till uppväxtorten och den sociala miljön. Störst benägenhet att återvända till uppväxtorten fanns bland dem som hade bott borta 1-5 år och som var ensamstående, ju längre man hade bott borta och ju mer etablerad man var i arbetslivet och om man hade stadgat sig med familj på den nya orten desto mindre benägen var man att flytta tillbaka. Med tiden förflyttades hemkänslan till den nya orten och känslan för uppväxtorten som ”hemma” avtog. Samma tendens fanns med kontakter till vänner på uppväxtorten; från början hade många nära kontakt med sina vänner från barndomen men med åren minskade de och till sist kanske det främst var familj och släkt man höll kontakten med.

Denna undersökning baserar sig på enkätresultat och det hade varit intressant att följa upp den med djupintervjuer på några återflyttare. Få höra om deras erfarenheter av att komma tillbaka till sin ”hemstad” med nya erfarenheter i bagaget. Hur blev flytten tillbaka? Var hemstaden den samma och blev det som hade tänkt sig?

Monica Edgren, professor i genusvetenskap och historia, har också forskat på detta med vad som gör ”ett hem”. Hem förknippas ju ofta med en särskild plats som berättar något om oss. Det kan vara en by, en stad eller en region. Det kan vara platsen vi föddes på, växte upp på eller vår nuvarande bostadsort. Edgren menar dock att egentligen finns inte en plats som är ”hem” utan det är en känsla som tar plats genom att vi laddar platsen med betydelser. Det som är viktigast för att en hemkänsla ska uppstå är att vi känner oss delaktiga i samhället och det sociala livet. Å andra sidan kan man också ha flera parallella ”hem”. Uppväxtorten kan vara en typ av hemma medan orten man bor på är en annan typ av hem.

Jag är själv en Nykarlebybo som lever i förskingringen i Sverige. I somras var vi ”hem” en vecka under semestern. Även om det är 16 år sedan jag bodde på Borgaregatan i Nykarleby så är det fortfarande ”hem” på något sätt. Jag är inte en av dem som har hållit kontakt med vänner utan det är familjen jag hälsar på under besöken, barndomshuset är sålt och håller på att renoveras. Att flytta tillbaka är inte ett alternativ ens i mina drömmar, ändå åker jag alltid ”hem” då jag åker dit och jag tror att skulle jag återvända skulle jag snart ha hittat ingångarna till de sociala nätverken igen. Sedan facebook kom finns ju trådarna där, vänner på det sociala mediet som man skickar ett ”grattis” åt på födelsedagar (efter påminnelse från facebook) och trycker ”like” till bilder och positiva inlägg. Det är som små digitala rötter till den österbottniska myllan där en del av min identitet finns.

På samma sätt vet jag att utflyttade Skelleftebor känner för Skellefteå, men för mig är Skellefteå inte ”hemma”. Inte ännu. Det är efter tio år fortfarande Skellefteå (även om jag nuförtiden utesluter ”å:et” på slutet och säger Skellefte). Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli skelleftebo? Mina barn kommer att bli det men jag saknar fortfarande den där förankringen som gör att hemkänslan infinner sig. Efter tio år kommer jag fortfarande till ”Skellefte” när jag passerar kommunskylten men när jag passerar Nykarleby-skylten i Finland så kommer jag ”hem”. En mental struktur som sitter djupt rotad men kanske bleknar den med tiden…

Så var är ert hem eller hör ni till dem som har flera hem?

 

Vid tangentbordet – Sophie som snart ska sätta sig i bilen för att köra söderut och passera ”Skellefteskylten”