Silbojokk, en fascinerande historia, del II

Nu återkommer jag äntligen till berättelsen om Silbojokk och Nasafjäll som jag påbörjade den 18 januari (se länk nedan). Efter fyndet av silver på Nasafjäll 1634 gick det fort. Redan året därpå började hytta, drivhus, smedja och bostäder att byggas i Silbojokk, den plats som ansågs lämplig för verksamheten. Avgörande för lokaliseringen av hyttan var tillgången till en fors som kunde användas för vattenkraft och att det i omgivningarna fanns skog till timmer och kolningsved. Även närheten till frodiga myrar var viktig för utfodringen av arbetshästarna vid hyttan.På Nasafjäll påbörjades brytningen av malm direkt. På det steniga och kala fjället fanns till en början inga byggnader, så arbetarna sov i vadmalstält och fick skydda sig från väder och vind så gott det gick. Det fanns gott om sten, så husen byggdes till stor del av det. Än idag finns några av husgrunderna kvar relativt välbevarade.

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Behovet av arbetskraft var stort både vid gruvan och vid hyttan och många tyskar rekryterades från bland annat Sala silvergruva, då de hade den kunskap som krävdes för att få hyttan i bruk. Arbetskraft rekryterades även från kustsocknarnas bondebefolkning. Till en början rekryterades gruv- och hyttfolk på frivillig basis och till ”normala löner”, men snart blev det svårt att få arbetskraft. Förhållandena långt uppe i väglöst land var svåra och arbetet tungt. Under några av de första åren bröt sjukdomsepidemier ut och ett flertal arbetare insjuknade. En del så svårt att de fick föras hem till kusten för bättre sjukvård, och andra klarade sig inte alls. Bland annat dog hyttfogden, sex tyska bergsmän och en svensk kolare 1636.

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

De giftiga ångorna som uppstod både vid gruvbrytningen och vid hyttan misstänktes bidra till arbetarnas sviktande hälsa. Även kosthållet, som periodvis var knappt tilltaget och av dålig kvalitet, liksom bristfälliga bostäder bidrog säkert också. Ganska snart myntades uttrycket ”Dra åt Nasafjäll!”, vilket sedan var i bruk under lång tid. Det blev svårt att rekrytera frivillig arbetskraft, så kronan fick hitta andra lösningar. Soldater som rymt från kriget fick fribrev och kustsocknarnas knektar blev befriade från krigstjänst när de kommenderades som bruksknektar till gruvan eller hyttan. Några större valmöjligheter fanns inte. Piteås borgare engagerades också i bergsbruket och på så sätt avlastades staten något gällande ansvar och kostnader för verksamheten.

Med anledning av den dåliga arbetsmiljön inrättades ”skiftarbete”, så att bruksknektarna delades in i två arbetslag som turades om med tre månaders arbete och tre månaders ledighet. På så sätt kunde arbetarna få vila och återhämtning i frisk luft på hemmaplan. Detta ledde dock till ökade personaltransporter mellan kusten och fjällvärlden.
Ett av de största problemen och ett av de kostsammaste momenten var just transporterna mellan fjäll och kust. Oumbärliga för dessa transporter var samerna och deras renar som obehindrat kan färdas på snön. Hästar användes vid kusten och även där var det problematiskt då vägarna som iordningställts inte alltid var farbara med häst och vagn. De så kallade ”håll-lapparna” som var stationerade mellan Silbojokk och Gråträsk rekryterades på treårsperioder från de lokala samebyarna. Förutom skattefrihet fick de betalt i form av mjöl, vadmal, tobak och brännvin.

Trots skattefrihet och relativt bra betalning hade gruvverksamheten negativa ekonomiska effekter för samerna i området. De var fortfarande tvungna att bistå kronan med ”tionde-renar” och många renar som arbetade med transporterna dog på grund av det hårda arbetet i områden med otillräckligt foder. Det hände att dräktiga renvajor tappade sina kalvar av ansträngningarna att dra malmlassen. Allt detta innebar att återväxten i samernas renhjordar minskade.

Arbetet vid Nasafjäll och Silbojokk och slitet med transporterna var i det närmaste ett slavgöra, så det kom närmast som en befrielse när en Norsk/Dansk krigshär kom över fjället och brände ner anläggningarna vid gruvan och hyttan. Med det tog 1600-talets silverdrömmar i Arjeplogsfjällen slut.

Men historien om Silbojokk slutar inte med det. Än finns mycket intressant att berätta om. Det får dock bli en annan gång…

Vid datorn denna april-fredag
/ Åsa Lindgren

Historien om Silbojokk del I: http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/

Fridas inlägg om Markbygden och Kristinavägen:
http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/03/22/markbygden-och-kristinavagen/

Markbygden och Kristinavägen

Som tidigare nämnt har Norrbottens museums arkeologer arbetat en hel del i Markbygden under 2012 års fältsäsong. Anledningen till detta beror på Markbygden Vind ABs planer på att etablera en stor vindkraftspark i området. Under fältveckorna i Markbygden hittade vi två nya kolbottnar, två kavelbroar, en fossil åker, en tjärdal, en hässjeställning, två boplatsgropar i klapper samt två kulturmärkta träd. Dessutom gjordes en fördjupad dokumentation av några fäbodar och gårdslämningar. I ett tidigare inlägg redovisades resultatet av den fördjupade dokumentationen av fäbodarna. Detta inlägg kommer att handla om lämningar efter Kristinavägen. Kristinavägen är dessutom den röda tråden i utställningen Drömmar av silver – vingar av guld, som nu visas på Norrbottens museum.

Kristinavägen
I början av 1600-talet upptäcktes silverfyndigheten på Nasafjäll. Vid denna tid fanns det inga vägar genom lappmarken, vilket krävdes för att verksamheten på Nasafjäll skulle fungera. Kristinavägen, som även kallas Silvervägen eller Nasaleden, ställdes i ordning mellan Silvergruvan i Nasafjäll och Piteå. Det krävdes transporter i båda riktningarna, för både förnödenheter till Nasafjäll och färdigt silver till Piteå. Vägen fick sitt namn efter Drottning Kristina, som levde mellan 1626-1689.

Ungefärlig sträckning för Kristinavägen © Norrbottens museum

Mödosamt arbete
Det krävdes ett stort arbete för att göra den drygt 40 mil långa vägen bruklig. Det byggdes broar över vattendrag, vilstugor uppfördes på lämpliga platser och kavelbroar lades ut över myrarna. Leden utgick från Öjebyn och vidare förbi Lillpite, Keupan och Ersträsk fram till Gråträsk vid lappmarksgränsen. Transporterna efter denna del av leden sköttes av kustlandskapets bönder som med häst och vagn färdades mellan Öjebyn och Gråträsk. Mellan Öjebyn och Gråträsk etablerades gästgiverier och skjutshåll för att underlätta transporterna. I bl a Gråträsk, Ersträsk och Keupan togs nybyggen med skjutsplikt upp.

Från Gråträsk sträckte sig leden vidare över Pjeskersjön, upp efter Sikån och landvägen fram till sjön Arvidsjaure och till Västra Kikkejaure och västerut. Leden fortsatte efter de stora sjöarna Storavan, Uddjaur, och Hornavan fram till Sädvajaure och hyttan i Silbojokk. Därefter gick leden efter Rånijokk och Smolevagge fram till gruvan i Nasafjäll. Transporten från Gråträsk till Silbojokk och Nasafjäll sköttes av samerna med hjälp av ren och ackja.

Ny sträckning
Kristinavägen mellan Öjebyn och Nasafjäll gick delvis i mycket svår terräng med många myrmarker, älvar och bäckar som skulle korsas och vägen var svår att underhålla och färdas efter. Vid mitten av 1640-talet hade en ny dragning av Kristinavägen skett, som gick mellan Skellefteå och Nasafjäll. Denna sträckning följde mer naturligt Skellefteälvens dalgång. Delar av Kristinavägen har dock underhållits och använts för transporter intill dess att vägnätet började byggas ut i slutet av 1800-talet.

Kavelbro
Som nämnts ovan hittades två kavelbroar vid de arkeologiska utredningarna i Markbygden. En av dessa ligger i Kristinavägens sträckning, i närheten av sedan tidigare kända kavelbroar som också antas höra till Kristinaleden. En kavelbro består av runda eller kluvna stockar som lagts tätt intill varandra för att ge en mer bärande väg över fuktig myrmark. Idag kan kavelbroarna vara svåra att se då de ofta är helt överväxta i myrarna. Dessutom kan stigar och vägar som gått fram till kavelbroarna vara övergivna.

Detalj av kavelbro. I vattenspegeln i myren syns flera stockar lagda intill varandra © Norrbottens museum.

Utanför byn Ersträsk finns idag gårdslämningar som antas ha anlagts i samband med att Kristinavägen iordningsställdes. Gårdslämningarna kallas för Gammeltomterna och övergavs i samband med att Kristinavägen fick förändrad sträckning under 1640-talet.

I byn Ersträsk finns ytterligare gårdslämningar vid namn Lövnäs, som dokumenterats i samband med utredningarna i Markbygden. Dessa gårdslämningar antas höra samman med Nasa Silververks andra period (1770-1810). Det äldsta hemmanet på platsen ska ha anlagts 1778 för Nasa Silververks räkning, som ett frälsehemman. 1799 anlades två andra hemman på platsen som kronohemman.

En av husgrunderna i Lövnäs © Norrbottens museum

Det har funnits kontinuerlig bebyggelse på platsen fram till 1950-talets mitt. Eventuellt har det skett en flytt från Gammeltomterna till Lövnäs. Idag finns det 6 husgrunder i Lövnäs, men även röjda ytor och stensamlingar som troligen är röjningsrösen och en grävd brunn med cementring.

Övergiven cykel i Lövnäs © Norrbottens museum

Besök gärna utställningen Drömmar av silver, vingar av guld om Du har möjlighet, där det finns möjlighet att se mer av sådant som finns efter Kristinavägens sträckning.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo